De senaste två dygnen har bloggen fått ett par hundra spam-meddelanden som inte fastnar i spamfiltret utan syns som kommentarer. Olika ip-nummer hela tiden också så jag kan inte blockera skiten genom ip-numret. Det är reklam för diverse medikamenter som bantningsmedel, lyckopiller, lugnande, potensmedel och sådant och det enda de har gemensamt är att avsändaren har angett aol.com-adresser. Nu har jag gjort så att ingen med aol.com-adress kan posta en kommentar direkt utan den måste godkännas av mig först. Mindre jobb det än att sitta och plocka bort kommentarer men ändå jobb. Varför får man en massa spam? Det är ju ingen bra reklam och även om jag vore deprimerad, stressad, bantningssugen eller hade tjall på fjongen så skulle jag inte söka bot och lindring hos något företag som spammat sönder min blogg med reklam.

Tommy var på hjärtkoll för en månad sedan. Med sex månaders mellanrum gör han ett arbets-ekg och ultraljud på hjärtat. För det mesta är det inga förändringar och inget mer behöver göras men den här gången hade han flera extraslag vilket han inte haft tidigare. Så han ska få göra ett långtids-ekg snart. Jag har själv extraslag och känner dem också. Jag har kollat upp det hela och i de flesta fall så är extraslag helt ofarligt. Många har det utan att veta om det för de flesta känner dem inte. Tommy är mer orolig än han visar. Han är faktiskt ganska nojig om sitt hjärtfel fast han fått veta att det inte är något som ska behöva påverka honom och hans liv nämnvärt. Jag hoppas att långtids-ekg’et visar att det är ofarliga extraslag så att de inte går vidare med ännu fler undersökningar för han blir väl ett nervvrak då, stackarn.

Vi kom att diskutera mardrömmar, mina tonåringar och jag. Annika berättade att de värsta mardrömmar hon har är om utomjordingar. Hon klarar inte av att se filmer med utomjordingar i men utan sådana så får filmen vara hur våldsam och blodig som helst utan att hon tycker att de är obehagliga. Hon kan inte ens se Men in black utan att få mardrömmar om utomjordingar.

Jag drömmer mardrömmar om mina tänder och toabesök. Jag drömmer att tänderna vittrar sönder, blir lösa och lossnar, att jag sitter på dass och dörren inte går att låsa, att väggarna trillar så jag sitter där med rumpan bar till allmän beskådan.

Tommys mardrömmar är av en helt annan typ. Han drömmer om stora bollar som kommer singlande sakta genom luften. När han fångar dem så känner han att de är gjorda av bomull. Tommy hatar bomull, han klarar inte av att ta i bomull för han får rysningar av det. Bomullskläder klarar han av men det är sådan där bomull som man köper i påse för att använda till att tvätta bort smink, ta bort nagellack eller som fusksnö kring pepparkakshuset. Han får samma känsla av att ta i bomull som jag får när någon skrapar med besticken mot tallriken eller som många människor får när man drar naglarna mot svarta tavlan.

Så Tommy drömmer mardrömmar om bomull… Han är som en riktigt tuffing.

Är också alla hjärtebarns dag. Och ett sådant har jag… Ett hjärtebarn alltså. Tommy är och och för sig frisk och symptomfri efter operationen för 15 år sedan men jag tror han oroar sig mer än han behöver för sitt hjärtfel.

I förrgår var det elva år sedan jag träffade Carl för första gången. Inte på riktigt utan på nätet. Det första vi gjorde var att bråka och banne mig bråkade vi inte på elvaårsdagen också. Men det händer en hel del nu som rör om i grytan och han tar det inte med ro och jag har mer åsikter än han tycker att jag ska ha om det hela. Tyvärr kan jag inte avslöja något om det än men det kliar i fingrarna.

Jag sköter en webbsida åt en förening som är väldigt engagerad i skog och natur. De skickar material till mig och jag ser till att det hamnar på deras webbsida i ett vettigt format. Igår fick jag ett mail från en besökare som sett ett foto av ett träd och ifrågasatte om bildtexten var korrekt. Han sa att han tyckte sig känna igen trädet och att han var säker på att det stod på en annan plats än vad bildtexten påstod. Han skickade också med foto som han tagit på trädet för att jag själv skulle kunna se. Fotot han skickade är taget vintertid och det på webbsidan är tagit under vår, sommar eller höst och det är taget ur olika vinklar. Jag kan inte säga om det är samma träd eller ej men jag tycker inte att vegetationen omkring träden ser lika ut… Men helt seriöst, är man inte lite väl trädengagerad om man är så tjenis med träden i skogen att man känner igen dem på foton på nätet?

Jag hänvisade honom vidare med sin fråga till den som skickade materialet till mig och påstår sig ha fotat trädet.

Jörgen… Jörgen, Jörgen, Jörgen… Herregudars vilken blådåre. Nu har han gjort det igen. Den här gången var det inte lika grovt som jag tyckte att det var när han frågade mig om jag piercat tungan för att, ursäkta mitt vulgära språk, suga kuk men Carl blev rätt irriterad när jag berättade för honom om Jörgens senaste, i mitt tycke, övertramp.

Jag passerade utanför Jörgens kontor idag och han ropade in mig och frågade om jobbet flöt. Vi började prata ergonomi och belastningsskador och värk i armar och axlar. Han sa att han masserar och med en lurig blick sa han att jag är välkommen när som helst in till honom för en behandling. Jag berättade att jag också kan massera men gör det inte eftersom jag har något av en beröringsfobi då jag tycker det är obehagligt att röra vid andra. Han såg ut som en fågelholk och påpekade att jag ju har barn så jag förklarade att jag inte tycker om att få vänskapliga kramar i tid och otid, att jag helst håller ett fysiskt avstånd till människorna i min omgivning och att jag rent allmänt inte tycker om när folk tar på mig så massage gillar jag inte.

Med den luriga blicken sa han att det var bra att få veta det så han inte gör bort sig och kramar mig. “För du ser ju som klämgo ut, jag skulle vilja klämma på dig”. Hmm… Jag sa att det inte vore en så god ide att försöka sig på det. Vad håller han på med?? Han är sköterska på arbetsplatsen och borde försöka vara professionellt korrekt mot människorna på arbetsplatsen… tycker man.

Carl tyckte att det var bra att jag talade om för Jörgen i klartext att jag inte skulle uppskatta fysisk kontakt med honom.

Jag är rätt säker på att jag har skrivit om detta tidigare men just nu kan jag inte hitta det inlägget. Jag blir irriterad när jag får komplimanger för mitt utseende. Jag har alltid trott att min irritation beror på

• att de säger saker de inte menar i syfte att vara snälla. Jag vet att jag inte är något fotomodellsämne så varför dra en “vit lögn” och säga att jag är snygg eller vacker då även jag har sett mig själv i en spegel och vet hur man ska se ut enligt normen? Jag tycker det känns lika korkat som att säga till en skallig person att de har tjockt hår. Det må vara positivt i de flestas ögon att att ha tjockt hår men vill man ge en komplimang till någon som är skallig så bör man komma på något mer trovärdigt att säga.
• att de säger så i hopp om att smörja mig så att jag ger dem något de vill ha som t.ex vänskap, lojalitet, sex etc. Blir irriterad när de tror att jag säljer mig för sådant billigt smicker… som dessutom är lögn.
• att de tror att jag är så blåst att jag nöjer mig med att vara snygg. Jag vet inte vad min uppgift här i livet är men inte fan är det att vara någon typ av prydnad, som någon jävla tulpan i en vas, så snygg, vacker, söt eller liknande är inte den första komplimang jag vill ha. Jag vill först och främst bedömas och eventuellt berömmas för min personlighet, mitt intellekt etc. Komplimanger för utseende kommer långt, långt ner på listan över de komplimanger jag vill ha.

Men jag hade nog fel. Det är något annat med komplimanger för utseendet som stör mig. Jag pratade med en kille på nätet och han hade fått för sig att jag var en slimmad, blond donna. Det första han gör är att berömma mig för mitt utseende. Jag låtsades inte om det utan pratade om annat. Han återgick hela tiden till mitt utseende och ville diskutera det och flirtade. Men allvarligt, även om jag hade varit skitsnygg hur kul är det att diskutera sitt utseende? Och hur gör man egentligen det?

Han: Vikken snygging du är då!

Jag: Jo, jag vet.

Han: Hur är det att vara en sådan liten kalaspingla då?

Jag: Jovars, det är ganska toppen.

… eller? Finns det kvinnor som hakar på ett sådant samtal och hur är det tänkt att man ska reagera? Förväntades jag skriva typ “Tycker du det? *s* hihi” eller något sådan?

Så vad kom jag fram till? Inte vet jag. Kanske blir jag irriterad på sådana komplimanger eftersom de egentligen inte kan leda till en konstruktiv dialog. Sådana komplimanger kan inte leda till någon dialog alls eftersom det är helvetes svårt att spinna vidare på ämnet. Dialogen kan liksom inte uppstå förrän man avvikit från ämnet och börjat prata om annat. Alltså är “Vikken snygging du är!” en idiotkommentar som inte leder någon vart och det kan vara just det som gör mig irriterad - han man inget vettigt att säga kanske man bör låta bli.

BRASK! Om den kommentaren ges för att poängtera att man är snyggare än vanligt, om man klipps sig, har på sig nya kläder eller på något annat sätt avviker från sitt normala utseende så kan jag tycka att komplimangen är på sin plats men absolut inte för att påpeka att någon rent allmänt har en snyggare exteriör än genomsnittet.

Jag var tvungen att småle när jag satt i bilen idag och hörde nyheterna från aftonbladet på Radio Rix. De rapporterade om den likkista som trillat ur en bil i en korsning. Det i sig är inget lustigt men nyhetsuppläsaren sa att kistan fick skador på locket men kroppen fick inga fysiska skador. OK…? Varför säga “fysiska skador”, räcker det inte med bara “skador”? Genom att säga “fysiska skador” så tycker jag att de lämnade en öppning för att kroppen eventuellt fick skador av annan art än fysiska. Psykiska kanske? Tror att det kan vara svårt att få skadestånd för psykiska skador som man fått efter sin död.

I nätupplagan av tidningen står att den avlidne inte kom till skada vilket jag tycker är en mer korrekt formulering av det hela.

Apropå att några hojknuttar vill starta ett parti och har ambitioner att ta sig in i riksdagen så kom jag att tänka på en av mina gamla käpphästar - kastrering. Detta nyskapade “Frihetspartiet” anser att man ska kastrera pedofiler och våldtäktsmän vilket jag håller med om helt och fullt. I övrigt hade de inte så mycket jag höll med om…

Man kan dra paralleller till trafikförseelser. Skulle jag framföra en bil på ett sådant sätt att jag bedöms vara en risk för mina medtrafikanter, dvs. om jag skadar eller dödar andra när jag kör min bil så blir jag av med körkortet. Jag får eventuellt fängelse beroende på hur grovt brottet är och troligt blir jag av med körkortet för gott eller under en begränsad tid. Indraget körkort är ett straff i sig men är också en preventiv åtgärd för att förhindra att jag beger mig ut i trafiken och skadar eller dödar fler människor. Om jag använder min sexdrift på ett sätt som skadar andra så som en pedofil eller våldtäktsman skadar så borde jag rimligtvis fråntas min sexdrift och förmåga att utöva sex. Eller hur?

Jag lade fram min åsikt på facebook och en manlig bekant protesterade. Han skrev

Hur gör vi med grovt sedlighetsbrott (prostitution) begånget av kvinnor då? korkar igen? Låt oss också peta ut ögonen på fluktare, skära av tungan på olagliga demonstranter och hugga högerarmen av nazister som sieg heil’ar….

Den skada som en demonstrant eller en nazist orsakar när han eller hon uttrycker sin åsikt verbalt tycker inte jag är i samma klass som den skada ett offer för en pedofil eller våldtäktsman lider. Inte heller tror jag att offren för en fluktare skulle på något vis vilja byta med ett pedofil- eller våldtäktsoffer. Att göra sådana liknelser blir absurt eftersom lidandet orsakat av det ena brottet inte är i paritet med det andra. Dessutom så har jag svårt att se att offret för en prostituerad är just den prostituerade och så vitt jag vet så är inte sexförsäljning olagligt i Sverige utan det är sexköpet som är det.

Vidare så är stympning inte något bra straff eftersom straffet inte går att upphäva om den dömde skulle visa sig vara oskyldig eller om straffet ska vara tidsbegränsat. En kemisk kastrering är däremot reversibel. Jag kan inte begripa varför kemisk kastration inte tillämpas. Vissa studier visar att de positiva effekterna är marginella för att många sexbrottlingar inte begår brottet primärt i syfte att tillfredställa sig själva utan för att förnedra, misshandla, dominera etc. och att den driften inte försvinner med sexdriften. Och en våldtäkt kan begås med andra redskap än ett könsorgan. Visst, men den typen av sexbrottslingar kan vi inte göra annat åt än att bura in så som vi nu gör med dömda sexbrottslingar men den andra klicken sexbrottslingar då? Den klicken som begår övergrepp för att de vill tillfredställa sina sexuella drifter? Om dessa kan stoppas med kemisk kastration så varför inte göra det? Behandlingen är inte dyr eller tidskrävande, jag tror det är en spruta var sjätte vecka eller liknande. Vad kostar inte varje återfall i sexbrottslighet samhället i form av både tid och pengar till de resurser som straff för förövare och hjälp till offer sedan ska ha? Och om det så bara är en handfull barn som slipper bli utsatta för övergrepp är det ändå inte värt det?

Nä, kan man inte framföra sitt könsorgan och sin libido på ett sätt som är säkert för andra så ska man fråntas rätten att fram föra det alls!

Jag har nyligt haft en andeupplevelse tror jag. Eller kanske var det en tomteupplevelse. En upplevelse var det i alla fall. Egentligen började det i början av januari då jag klev upp 6.30 för att åka till jobbet. En av katterna hoppade upp i sängen och var blöt på ryggen så som han brukar vara när han suttit så länge utanför dörren och väntat så han snöat över innan någon öppnar och släpper in honom. Ungarna hade jullov så ingen borde vara vaken den tiden så jag tyckte det var lite konstigt men tänkte att någon kanske just varit upp och pinkat och hört katten.

Sedan när vi gick ut så noterade jag att det var fotspår på bron och på marken och funderade på varför ungarna hade gått ut den tiden på morgonen. Det snöade ganska ordentligt så spåren var färska. När jag kom hem frågade jag ungarna vem av dem som varit ut och varför. De såg ut som frågetecken, ingen av dem hade varit vaken den tiden. Så jag frågade Carl om han visste något. Han sa att han också sett spåren men han trodde att det var spår efter katten som hade skuttat ut, så där som katter gör i djup snö, och sedan ändrat sig för att det var så mycket snö och vänt tillbaka och skuttat till dörren i samma spår. För spåren gick bara några meter innan de slutade tvärt.

Så vad var det som hände den morgonen? Antingen så satt katten utanför dörren hela natten och bestämde sig på morgonkvisten för att försöka bege sig ut i snön, skuttade en bit, ändrade sig, skuttade tillbaka till dörren, öppnade den, gick in och stängde dörren efter sig. Eller så flög någon förbi, en superhjälte eller något, såg katten i nöd vid dörren, landade på gården, gick fram till dörren, släppte in katten och flög vidare. Jag har inte bestämt mig för vilket som är mest sannolikt än.

I går skulle jag skjutsa Tommy till närmaste samhälle ett par mil härifrån så vi klev ut genom dörren och jag konstaterade att det kommit tre decimeter snö och att det behövde skottas. Vi pulsade genom det kalla, vita eländet till garaget och drog iväg. När jag kom hem var det skottat en smal gång från gårdsplanen fram till dörren och farstubron var skottad. När jag kommit in konstaterade jag att det kommit en hel del snö. Jaså? sa Carl och såg ut som det var något som överraskade honom. Såg du inte det när du var ute och skottade? frågade jag men han hade inte varit ute alls. Så vem fan är det som skottar och släpper in katten? Gårdstomten??