Jag hade fel i förrgår. Min kollega har inte alls två års kemistgymnasium utan ingen utbildning alls efter grundskolan. Det kan vara en förklaring till att hon är så snabb på att klanka ner på alla andras kompetens - och måste hävda sig då hon saknar all formell utbildning som de flesta andra har. Jag ifrågasätter inte hennes kompetens men jag ifrågasätter att hon ifrågasätter min.

Via facebook fick vi veta igår att Tom (Carls systers pojkvän) inhandlat en 50″ plasma-tv och beställt en ny dator till Judith (Carls syster) och att en Xbox 360 planeras att köpas snart. Tom hade skrivit det i sitt statusmeddelande. Carl blev lite purken. Judith och Tom lever på bidrag och har inte pengar i överflöd. Ändå shoppar de som det inte fanns någon morgondag. För ett par år sedan lånade de ca 13 000:- av Carl för att kunna åka på semester i Thailand. Tom kommer från Thailand så han passade förstås på att träffa släkten och presentera Judith för dem. Några pengar har inte Carl fått tillbaka och han har inte heller krävt att det ska återbetalas snabbt eftersom de har det inte så bra ekonomiskt. Men när han såg vad de lägger pengarna på så mulnade han. Jag kan nog också tycka att man betalar tillbaka sina skulder innan man handlar lyxprylar.

Jag går en kurs i excel på jobbet. Efter senaste lektionen så var jag och en kollega sist ut från datarummet vi håller till i. Medan vi tog på oss ytterkläder så pratade vi med läraren. Läraren frågar hur många som jobbar på labb, om vi blivit fler eller färre och om det blivit mer automatiserat eftersom vi blivit färre. Vi berättade att det blivit mindre automatiserat då en del av våra instrument går sönder och vi tvingas göra vissa analyser på gammal sätt och dessutom ansvarar vi för fler rum per anställd nu när vi är färre. Läraren frågade vad man behöver för utbildning och ändrade snabbt frågan och riktade den till mig. Vad har du för utbildning, frågade hon mig. Jag valde att svara på den ursprungliga frågan för det är mer relevant och sa att man ska ha slutfört naturvetenskaplig linje på gymnasiet för att kunna jobba på labbet. Min kollega fyllde snabbt i att det egentligen inte ger en tillräcklig kunskapsnivå för att korrekt utföra arbetet på vårt labb.

Denna kollega är av den gnälliga det-var-bättre-förr-typen vilket jag stör mig en del på. Jag sa att man lär sig det man behöver veta på jobbet men jag har förutom naturvetenskapligt gymnasium också läst på kemi på högskolenivå. Den gnälliga kollegan påpekade då snabbt att inte heller det var tillräckligt eftersom man behöver “den fysikaliska biten” också. Exakt vad hon menar med den fysikaliska biten vet jag inte men om man med det avser den fysikaliska kemin som utgör en av kemins fem huvudgrenar så var det precis det jag läste plus en del analytisk och oorganisk kemi. Biokemi och organisk kemi har jag inte alls läst men det är inte heller något som vi behöver på vårt labb.

Jag inflikade att det är vad jag läst på universitetet men kollegan tyckte ändå att det var nödvändigt att klargöra för mig att hon inte ansåg att mina kunskaper var tillräckliga. Man har inte tillräcklig förståelse för analyserna förrän man har 30-40 års erfarenhet av arbetet menade hon.

Själv började hon där efter att ha läst den tvååriga kemistlinjen på gymnasienivå som fanns förr. Hon har själv berättat så mycket de kunde på den tiden och hur duktiga de var till skillnad från dagens ungdomar som får jobb på labbet. Varför säger hon inte rakt ut vad hon menar - att hon och uteslutande hon är den enda av oss alla som har de kunskaper och praktiska färdigheter som behövs för att vara en tillräcklig laborant? Subba!

Igår på lunchen hamnade jag bredvid en servicekille från Uppsala som var på visit för att uppdatera ett av våra instrument på labb. Vansinnigt trevlig karl! Och underhållande. Han var den nördiga typen som inte är töntig utan uttrycker sig så där smygroligt utan att egentligen försöka vara kul. Han berättade att han har en enskild firma och håller på med ljussättning. Han flänger runt och fixar ljuset på teaterföreställningar och konserter bland annat… då han inte flänger runt och servar labbutrustning förstås. Då han jobbade på en spelning någonstans så träffade han en kille som samlade skivor av en viss typ. Vinylskivor med soundtrack från porrfilmer. Man kan samla på allt tydligen. Jag visste inte ens att musiken i porrfilmer gavs ut på skiva.

Jag har fyllt i skattedeklarationen för vårt företag och jag tror, ta mig bannat, att jag har fyllt i den rätt. Har jag gjort det så är det i så fall första gången i företagets historia som det skett. Vi brukar inte lyckas få in den i tid heller och förra året hotade skattemyndigheterna med skönstaxering. Förra året så slutade det med att en kvinna på skattemyndigheterna fyllde i blanketten åt mig med mig i telefonen för vi lyckades inte få det rätt. Vi har ett litet, företag som inte gör några konstigheter så deklarationen är simpel. Det ska in siffror i tre av rutorna på blanketten men det är lögn i helvetet att lyckas med det. Med skattekvinnan i luren så antecknade jag vilka siffror som ska in i vilken ruta, de är ju numrerade på blanketten, och sedan skrev jag i klartext i vår bokföring (som är en excelbok med ett blad för varje år) vilka siffror som ska in i vilken ruta så jag har bara gjort som skattekvinnan gjorde förra gången vilket ju borde bli rätt. Eller? Ska någon misslyckas med det nu så är det väl vi… I alla fall kommer den in i tid, slutdatum 12 februari, så vi slipper en onödig straffavgift på 1500-2000 för att vi är sena i alla fall.

Annika fyller 17 år idag… men hon är ju i Skåne så hon firas inte förrän hon kommer hem på sportlovet.

Exakt så började mitt allra första blogginlägg för tio år sedan men då stod det förstås “Annika fyller 7 år idag“. Så det är också bloggens födelsedag. På den tiden kallade man det dagbok på nätet, nätdagbok eller liknande. Blogg var ett ord jag aldrig hört då men kontentan är densamma. Tio år som bloggare…

Grattis på oss!

Jag är ingen stjärna på att göra webbsidor men jag gör webbsidor och jag är dessutom så fräck att jag tar betalt för det. Vill folk betala för mitt knåpande så ska jag inte hindra dem. Den bäst betalande kunden (inbringar ca 45 papp per år) har beställt en helt ny layout på sin sida. OK, det är väl rimligt men kan människan bestämma sig?! Först fick vi veta att sidan skulle se exakt ut som en sida som han skickade en länk till. Vi förklarade att man får inte kopiera rakt av men vi kan göra en liknande. Så gjorde vi ett förslag som var farligt likt det han ville ha men det ratade han helt. Efter att vi gjort ett antal förslag så började det bli uppenbart att han ville ha en exakt likadan sida MEN det skulle vara andra färger, annat typsnitt och annat upplägg. Vad det var som skulle vara “exakt likadant” förstår vi inte för inget av det som fanns på sidan han hänvisat till ville han ha.

Sedan kom han med nya direktiv. Sidan skulle vara blekrosa med ett knallgult mittenparti, stora, röda rubriker och en blaffig svart logga. Jag gjorde ett antal förslag, skickade dem men förklarade också att det var det fulaste jag skapat i mitt liv. Sedan blev det tyst ett tag.

Så kom nya order. Nu ska den se helt annorlunda ut igen. Suck… Egentligen skulle den här sidan ha varit klar förra våren men av förklarliga skäl så är den inte det.

Andrés bror Jacob och hans sambo Sara gifte sig på nyårsaftonen. Det högg lite i en gammal nerv som jag trodde var död sedan länge. De gifte sig efter ett åttaårigt förhållande precis som Carl och jag skulle ha gjort om han inte valt att fimpa mig istället på den tilltänkta bröllopsdagen. Jag undrar hur länge det kommer att ta innan bitterheten för just det går över. Än idag kan jag hata honom så intensivt för just den händelsen. Även om det nu ser ut som att vi blir äkta makar så småningom så känns det som han flådde mig levande den dagen. Vad som än händer, hur vi än gör så kommer det aldrig att bli så bra som det hade blivit om inte han…

Jo, jag fattar rent intellektuellt att vi hade ett vriden och dödsdömt förhållande och att vi behövde de erfarenheter vi skaffade oss efteråt för att kunna fortsätta tillsammans. Men alla drömmar och förhoppningar jag hade är borta och nu känns de som pinsamma rester från ett liv i lögn. Jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna se fram emot något så mycket som jag såg fram emot det då. Nog ältat, det var inte det jag tänkte skriva om.

Jacob och Sara gifte sig i Småland där de bor. De hade inte berättat för någon att de skulle gifta sig annat än för en vän till Sara som var med och fotade. Vi fick ett sms efteråt där det stod att de gift sig och nu åkte på bröllopsresa. Resan visste vi att de skulle på men vi visste förstås inte att det var en bröllopsresa. De bor i Småland och det är förstås knöligt att få dit hela släkten från Norrland och Finland. En del i den norrländska släkten skulle förmodligen inte kunna komma pga ekonomiska och psykiska problem. Pappan, Gudmund, är helt utesluten då han har svår social fobi och mamman, Marie, och systern Judith och hennes kille Tom har inte råd att inkvartera sig någonstans så då hade Jacob och Sara fått se till att de fick någonstans att bo. Alla är inte så vänligt inställda till varandra heller. Jag förstår att de valde att inte ha med släkten. Det var deras stora dag och jag skulle inte heller vilja hålla reda på virriga Mari och försöka hålla uppe stämningen mellan Tom som ogillas av äldsta brodern Josef som dessutom nu inte är så sams med yngsta brodern Simon. Simon är hopplös på att passa tider och kommer förmodligen att vara sen till sin egen begravning. Judith har en osedvanligt ful tendens att fastna vid speglar så hon är inte sällan sen till saker och ting heller och båda tycks anse att det är en självklarhet att välden ska vänta på dem. Jag hade, ta mig fan, blivit skogstokig om jag tvingats vänta på någon av gästerna på mitt eget bröllop. Så jag förstår faktiskt att Jacob och Sara valde bort släkten på bröllopet. Ju mer jag tänker på det desto mer självklart är det att man inte bjuder släkten om man gifter in sig i den familjen.

Så om Carl och jag gifter oss så blir det utan släkt. Han tyckte också att det vore smidigaste alternativet. Tyvärr innebär det också att ingen från min släkt eller några av våra vänner kan vara med.

För en tid sedan fick jag ett brev från Gymnasievalet. Tommy går i nian och det kommer mycket reklam om diverse gymnasieutbildningar. Brevet blev liggande oöppnat på köksbordet till idag då jag öppnade det för att kunna slänga det i pappersreturen med gott samvete sedan. Brevet innehöll ett häfte med allmän information om gymnasiet. Jag reagerade direkt på en sak med häftet. Jag visade det för Carl för att se om han skulle reagera på samma sak som jag men det gjorde han inte. När jag bläddrade igenom häftet tyckte jag att det var väldigt många fler tjejer på bilderna än killar. Jag räknade och fan att det fanns 24 tjejer på fotona och endast 10 killar. Carl trodde att det nog bara råkat slumpa sig på det viset. Det tror inte jag. Materialet är förmodligen ordentligt påkostat och framtaget av en professionell reklambyrå eller liknande och varje formulering, varje bild, minsta detalj i layouten är genomtänkt av någon med utbildning inom området och troligen en hel del erfarenhet. Allt, och då menar jag ALLT, i häftet har ett budskap och det är föga troligt att något lämnas åt slumpen. Att de ska ha råkat bli så att drygt 70 procent av alla på bild är tjejer låter helt osannolikt. Så otänkt skulle inte en glad amatör hemma vid sin privata dator vara ens om han eller hon skulle knåpa ihop en broschyr av något slag.

Men vad är då budskapet? Vad är meningen med att en klar majoritet är tjejer? Kanske tänkte de att tjejer läser och ser framför sig hur många nya kompisar de ska få på gymnasiet och killarna ser framför sig alla ragg de ska få. Eller? Tänkte om det varit det omvända med drygt 70% killar på bilderna så kanske det hade avskräckt tjejerna som kanske då skulle tro att gymnasiet var en “grabbig” miljö. Men varför då inte ha fifty-fifty? Lockas inte tjejer då? Behöver tjejer extra motivering för att söka till gymnasiet? Är det inte så att tjejer rent generellt har högre betyg än killarna i den åldern och därigenom lättare kommer in på den gymnasielinje de önskar? Hm…

Jag kanske tänkte för mycket. Det kanske är som Carl säger, att det bara slumpade sig så.

Har lite svårt för en viss typ av människor - den typ som tror att jag menar allvar när jag skämtar och också tror att jag skämtar när jag är allvarlig. Till exempel om jag säger något i stil med “Värst vad långa ben jag har fått, jag når nästan inte ner till marken längre” så svarar en sådan person som om jag verkligen inbillade mig att benen har blivit längre och förklarar att så förmodligen inte är fallet utan mer troligt så är jag inte tillräckligt smidig. Jag vet inte vilken typ av respons jag ska ge en sådan gång. Driver de med mig? Är de korkade? Hur som haver så tycker de förmodligen att jag är korkad.

Jag hade en gång en sådan bekant som gång efter annan i princip hånskrattade åt mig för att jag visste så lite. När jag påpekade för ett barn på ett par, tre år (som petade bort russinen ur en lussebulle= att russin var torkade vindruvor så skrattade han som om jag sagt något hysteriskt dråpligt. Han trodde att jag skämtade med barnet för han visste inte att russin var vindruvor från början. Hm…

Jag har en ny bekant på facebook som är lite åt det hållet. När jag skämtar så garvar han visserligen men åt fel saker så det blir liksom… fel. Han ger konstiga kommentarer på saker och jag vet inte riktigt hur jag ska bemöta dem. Han verkar inte alls förstå ironi, i alla fall inte min typ av ironi, och förmodligen förstår jag inte hans. Det blir bara konstigt.