Inte mycket hände… Mycket händer… Tja, jag vet inte. Livet lunkar på med diverse avvikelse i vanlig ordning.

En avvikelse är att Tommy ställt till det för sig. Jag började misstänka att något var fel när jag hittade godis i lådor i hans rum. Visst får ungen ha godis men han brukar inte gömma det. En massa portello i 33 cl burkar hade han och får han välja så dricker han fanta eller energidrycker så jag anade ugglor. Jag ringde mamman till en av Tommys vänner, berättade vad jag hittat och vad jag misstänkte. Hon hade inte hört att någon kiosk eller liknande skulle ha haft oönskat besök men lovade at hålla ögon och öron öppna. Någon vecka senare ringde ytterligare en annan mamma till mig. Hon sa att pojkarna (min och hennes) hade erkänt något och att jag borde komma så snart jag slutat jobbet.

En idrottsförening i en grannby hade haft två inbrott i sin kiosk och efter vad jag hittat så blev Tommy och hans närmaste kompisar misstänkta. De erkände inte men när de pressades så vidhöll de att de inte visste något om det men de ville erkänna något annat istället. De hade gjort inbrott hemma hos en familj i vår by… Först erkände de bara att de tagit sig in i ladugården och stulit bensin och öl men deras historier började gå isär på så många punkter att vi förstod att det var något de undanhöll. Och visst… de och en antal till hade också gått in i huset och snokat runt och stulit några saker. Efter att jag ifrågasatt om de var så jävla dumma att de trodde att jag var helt född bakom en tappad farstu genom flötet som gick på deras löjliga lögner så erkände de även de två inbrotten i kiosken. Vilken härva… och så fruktansvärt pinsamt att vara mor till en som gör inbrott hos grannen. Dottern i grannhuset har gått samma klass under högstadiet som Annika och pappan har varit fotbollstränare åt både Annika och Tommy så vi är tämligen tjenis med varandra, föräldrarna och jag.

Jag blev så chockad av vad Tommy ställt till med så jag kan inte ens komma på något lämpligt straff. De valde att inte polisanmäla så jag måste straffa honom helt på egen hand men hur? Spöstraff är ju olagligt. Just nu så får han inte umgås med vem han vill, han får inte lämna byn och får inte komma och gå som han vill hemma utan jag bestämmer tiden han ska vara hemma. För det mesta får han inte gå ut alls men när han är hemma så driver han Annika till vansinne…

Annika har börjat gymnasiet. Naturvetenskaplig linje läser hon. Det är fyra mil till skolan och 2,5 km till busshållplatsen. Hon har specialidrott (ridning) och har redan insett att vissa dagar hinner hon inte i tid till första lektionen på ridhuset för att busskommunikationen inte är tillräcklig. Så jag försöker hitta ett billigt boende till henne i stan. Hon ska testa bo ett par veckor hon en av mina vänner och Annika är väldigt glad över att slippa Tommy en period… och jag är lika glad över att slippa deras bråkande samma period.

Singel är jag än men jag umgås med Carl dagligen… och nattligen. Han bor i princip hos mig. Jag trivs med honom på det stora hela. Han har sina avigsidor men jag måste erkänna att de är betydligt färre nu än för ett par år sedan. Jag har börjat fundera på om inte han är “the one” ändå. Jag var helt övertygad om att han inte var det tidigare men det har varit så mycket mellan oss med separation, konflikter, krossade drömmar etc. etc. så jag har svårt att hålla isär känslor och reaktioner på vad som varit. Jag är i alla fall helt övertygad om att jag behövde ett break från honom, ett break som jag själv valt, och jag tror att jag skulle kunna vara redo att fortsätta med honom nu. Men… han säger att han älskar mig och jag är den enda han vill ha och någonsin har velat ha fast han litar inte på mig. Skulle vi göra ett (tredje) försök så kräver han att jag inte umgås med vissa personer hur som helst. Han har alltså fortfarande kvar sina spöken… Spöket i det här fallet är Micke.

Kan inte Carl lita på mig så behöver jag inte ens fundera på vad jag vill för då är ett försök uteslutet. Han tror fortfarande att betydligt mer hänt mellan mig och Micke än vad som faktiskt hänt och vill helst att jag ska minimera min kontakt med honom radikalt. Inte för att jag umgås med Micke speciellt mycket, knappt alls faktiskt, men Micke är för mig väldigt viktig på något flummigt odefinierbart sätt som jag inte kan sätta fingret på. Jag har inga amorösa känslor alls för honom nu men jag känner ett band till honom som jag inte vill klippa. Jag vet inte om Micke känner detsamma men jag tolererar inte att Carl ska vara den som avgör om jag får ha någon form av relation med Micke eller ej och hur den relationen i så fall får se ut.

Och Micke… lille ponken… Han har haft cancer som han behandlats framgångsrikt för tidigare. Nu i sommar har han väntat och väntat på att bli kallad till en datortomografi för att slutgiltigt bli friförklarad från cancer. I slutet av juni hade han fått veta att han skulle få göra denna dt. Juni kom och juni gick och ingen kallelse fick han. Sedan stängde avdelningen för sommaren och inte förrän i mitten av augusti fick han tid. Efter undersökningen fick han vänta en vecka på svar. Svaret blev att det såg nog bra ut men de skulle beställa efter tidigare dt-bilder från hans gamla sjukhus för att jämföra och att de skulle återkomma med definitivt svar efter ytterligare en vecka. En dryg vecka gick och han fick veta att bilderna från gamla sjukhuset inte kommit men de hade sett ett “brus” där han hade huvudtumören sist. Ett brus kan vara allt och inget och är förmodligen inget. Är det något så är det ändå inte en dödsdom eftersom det är så lite och på ett väldigt begränsat område, ett område som är så begränsat så att det i värsta fall kan plockas bort. Men Micke vill inte höra om brus för att i hans värld råder lagen om alltings jävlighet så han har hela tiden förväntat sig det värsta. Han tycker att bruset har bekräftat hans misstankar. I ännu en vecka måste han vänta för att få veta om bruset är något att oroa sig för eller inte.

Jag är orolig. Inte för att han ska ha cancer för det tror jag inte att han har utan jag är orolig för Micke. Han har under så lång tid varit “sjuk” att jag är rädd att han inte kan annat. Han verkar vara helt inställd på att detta är slutet för honom så han har rent metalt klivit ut i en sluss mellan liv och död och väntar bara på slutet. Om (när) han får veta att han är fysiskt frisk tror jag inte att han klarar av att kliva tillbaka i livet igen. Jag tror att han kommer att klänga sig fast i oron som håller honom kvar i slussen för att oron i sig själv blivit en trygghet. Att ta sig i hampan, sluta kränga ut och in på sina mörkaste tankar, att börja sköta sin hälsa och kasta sig ut i en minst sagt svajig arbetsmarknad är förmodligen för honom en större skräck nu än att sitta i dödens väntrum med en nummerlapp i handen och vänta på sin tur för det har han gjort länge så det kan han. Det är vardag för honom.

Fan… vill hjälpa honom. Vill ge honom den styrka han gav mig när jag låg på botten och frivilligt grottade ner ansiktet i dyn eftersom jag inte trodde att det fanns en yta att simma upp till. Apropå Micke så är det idag precis på dagen ett år sedan jag skickade det första meddelande till honom så vi fick kontakt.