Med anledning av två händelse så vill jag ta upp en sak - döden.

En person läste här i min blogg att jag en gång ville bli obducent… eller patolog. I princip samma sak… I alla fall så kunde denna person inte förstå hur man kan välja ett sådant vidrigt yrke eftersom en obducent sågar i lik, bänder upp revben, gräver ut hjärnor ur skallar, skrapar ihop kroppsvätskor och slamsor på golvet med gummirakor etc. För det första så är det obduktionsteknikerna som förbereder den döde, dvs öppnar kroppen, och de är också de som städar sedan och plockar bort kroppen. Obducenten kommer in till en öppnad kropp och tar de organ eller de vävnadsprov som behövs och går i väg för att analysera dem. Det är som det som de för det mesta gör - analyserar vävnadsprov.

För det andra så skiljer sig inte obducentens jobb så mycket från kirurgens. Båda “gräver runt” bland blod och organ inuti en människoskopp. Skillnaden är att kirurgens patient lever och ska förhoppningsvis också göra det när jobbet är utfört. En kirurg kan skada sin patient så att denne får ett livslångt lidande eller dör. En obducent som misslyckas skapar inget lidande för sin patient. Jag skulle inte klara av att veta, eller ens misstänka, att jag orsakat lidande för någon, än mindre någons död. Däremot är jag väldigt intresserad av medicin. Många av de framsteg som gjorts inom medicinen beror på att det vid obduktionen framkommer saker som inte skulle ha upptäckts om personen inte obducerats.

Jag tycker inte heller att man är mer makaber som person för att man skulle uppskatta att jobba som obducent. Jag har jobbat på ett äldreboende och klarade inte av att se lidandet där och ändå var det relativt friska, äldre människor som bodde där. Jag kan inte förstå hur man kan välja, och dessutom trivas med, ett yrke där man ständigt ser lidande. Så de som jobbar med palliativ vård (lindringsvård för döende) kan jag inte alls förstå. Jag skulle inte sätta min fot på t.ex barnonkologen om jag inte absolut var tvungen för jag skulle inte klara av att se lidandet.

Nu skulle jag kunna dra detta till sin spets och påstå att de som väljer att jobba inom de vårdgrenar där många patienter är obotligt sjuka eller har svåra smärtor är rubbade i skallen eftersom de kan trivas med att ständigt bevittna detta tragiska hemska men det gör jag inte för vi är alla olika och tur är väl det.

Den andra händelsen var en diskussion om att anhöriga kommer in och tar förväl av en person efter denne dött. Jag kan inte alls förstå det. Om t.ex min mor dog skulle jag inte känna att jag skulle ha ut något positivt av att se eller röra hennes döda kropp. Hon är inte kvar där utan det är för mig ett tomt skal som jag varken vill se på, röra vid eller tala med. Det som inte blev sagt innan hon dog blev aldrig sagt, punkt. För att minnas och hedra henne skulle jag istället åka till ställen hon tyckte om att vara på och göra sådant som hon gärna gjorde för att minnas henne som hon var i livet. Hur hon är som död vill jag inte veta och jag vill definitivt inte minnas henne som en död kropp.

Så kalla mig morbid och skruvad men det är så jag fungerar.

Har tagit sprutor och knaprar piller för att få orning på min b-vitaminbrist. Tycker fortfarande att jag inte riktigt är mig själv igen men började i alla fall tycka att håravfallet börjar hejda sig. Eller..? Jag vet inte riktigt för minnet är ju helt hopplöst också som en följd av vitaminbristen. Hade en känsla av att det inte var lika mycket hår i avloppet efter jag duschat i alla fall. För att kolla hur mycket hår jag tappar nu så rengjorde jag borsten noga innan jag borstade håret. Borstade sedan ordentligt och plockade loss allt hår som släppt. Jag har nog dålig koll på hur det var tidigare för jag kan inte tänka mig att jag tappade mer hår än så här förr. Det var en rätt stor tofs som satt i borsten efter att jag borstat håret en gång.

Redan nu har jag förlorat så mycket hår att mina vänner börjat påpeka det. Inte så att det är glest men jag har haft väldigt tjockt hår och det har jag inte alls nu. Fortsätter det så här så här så ser jag ut som en onkologpatient snart och då kommer jag att raka skallen. Hellre helt kalt än glest som en skabbräv.

Men skit i håret. Jag har en ny dator!! Min gamla bärbara 80 gigabytes har blivit alldeles för trött och seg för att klara av allt jag vill använda den till. Dessutom är hårddisken på tok för liten då jag har samlat på mig typ 25000 foton under åren. Så jag bgav mig ut på nätet för att hitta något som passar mina syften bättre. Jag hittade en sådan här, som har en hårddisk på 1 terrabyte. Det borde ta ett bra tag för mig att fylla den. Och se så blank och fin den är