Jag tror att Micke är arg på mig. Han har inte sagt det rakt ut men det är en känsla jag fick igår. En av de andra “bollarna” han jonglerat med (vi kan kalla henne Ritha) har jag i min vänlista på facebook. Hon såg att jag skrivit att jag skulle skippa midsommarfirandet och stanna hemma istället. Hon skickade ett meddelande och tog upp detta och varför jag inte firar midsommar. Jag berättade att jag fått ett trist besked och tappat sugen att åka på fest och umgås med andra. Hon lade ihop två och två och frågade om det hade med Micke att göra.

Micke har varit väldigt viktig med att inte Ritha ska få veta att han haft något annat än en strikt vänskapsrelation med mig. Jag har “hjälpt” honom att hålla uppe den fasaden genom att vara knäpptyst när han pratat med henne i telefonen för att hon inte skulle förstå att jag var där och jag har aldrig avslöjat på fb vart jag varit när jag varit hos honom för att hon inte skulle förstå något. Nog kan jag vara lojalare än vad som är nyttigt för mig mot honom men inte in absurdum. Ställer hon en rak fråga så svarar jag och jag ljuger inte.

Det lustiga i kråksången är att han en gång stoppade telefonen i örat på mig när han pratade med Ritha så att jag skulle prata med henne också. Jag har funderat över vad det handlade om. Hur lätt hade det inte varit för mig att av misstag avslöja något för henne då? Det är en sak att sitta och skriva och noga välja sina ord så att man inte säger mer än man vill men det är en helt annan sak att prata direkt med någon. Hur farligt var inte det för hans lilla lek? Nästan som om han bad om att bli avslöjad så att han själv skulle slippa ta upp diskussionen med henne och säga som det var.

Så vi synkade våra berättelser. Det visade sig att han gått enligt ganska samma manus med oss båda. Han har sagt till oss båda att vi motsvarar allt han söker hos en kvinna förutom på en punkt, kroppen för min del (jag är för tjock) och geografiskt för hennes del (hon bor 120 mil bort), han har sagt att han pratat om oss med sina barn, han har planerat gemensam framtid, kallat oss samma saker etc. För mig kommer inget av detta som någon större överraskning. Denna korta resa har varit ordentligt kantat med klara varningsskyltar som hängt framför mig längs vägen men jag har själv valt att blunda och ducka för dem. Jag har valt att inte fråga sådant som jag misstänkt att jag inte vill höra ett uppriktigt svar på eller som jag tror att han helst valt att ljuga om. Ritha har också uppfattat varningsskyltarna och ställt frågor och hon tycker inte att hon fått ärliga svar på dem och är därför besviken på honom.

Jag är också besviken på honom. Inte för att han spelar dubbelt för det var jag medveten om utan för att jag eventuellt får bära hundhuvudet för att Ritha nu är besviken på honom. Mitt gamla självförakt kryper fram och viskar till mig att naturligtvis är det jag som får skulden, alla hans andra fjädrar i hatten är vackra och praktfulla men mig spelar det ingen roll om han tappar för jag ger honom ändå ingen glans på det sättet.

Jag är fortfarande inte arg på honom och det är inte Ritha heller. Tycker mer att det är sorgligt att det blivit så här. Han verkar inte ha något ont uppsåt med sitt handlande. Att han har ett enormt bekräftelsebehov har nog ingen av oss missat. Jag har själv en gång frågat honom vad livet gjort mot honom eftersom han har en sådan bekräftelsetörst. Han sa att han som barn kände sig osynlig. Tolkade det som att han nu inte nöjer sig med att bli sedd utan tycker sig försvinna igen om han inte blir beundrad och då av så många som möjligt som har honom och uteslutande honom för ögonen. Det är en del av det sorgliga för det spelar ingen roll vad han varit med om för bravader, hur många firmor han varit delaktig i, vilka kända människor han träffat eller har i släkten, hur mycket pengar han haft att röra sig med, vilka dyra vanor han haft, vilka flotta jobb han engagerats till, vilka lyxprylar och vrålåk han ägt etc. för det är ändå hans personlighet som gör honom till den helt unika människa han han faktiskt är och inte hans meriter. Helt naket avskalad från allt som tillförts honom utifrån så är det den person jag föll för och förmodligen också det som gör det så lätt för honom att charma andra. Han hade kanske mått bättre om han själv kunnat se sig själv som andra ser honom istället för att tycka sig vara osynlig om han inte ser sig själv genom andras ögon.

Ritha och jag var överens om att det är svårt att vara arg på honom. Han väcker någon slags beskyddarinstinkter för att han är så uppenbart osäker bakom sin fasad. Man vill ta honom i knät och säga “Lilla gubben, varför gör du dig själv detta?” och försöka hjälpa honom.

Nog om Micke. Han har förmodligen ingen önskan om att finnas i mitt liv längre vilket gör mig ledsen men det är hans val.

Jag hade besök inatt och vi diskuterade bland annat en del skumma saker jag varit med om. Jag antar att de klassas som övernaturliga men då jag inte tror på tomtar, troll eller spöken så vill jag inte kalla det så utan mer… oförklarligt. När besöket vaknade i morse så hade han fyra parallella, röda märken på underarmen och ett dito på undersidan av underarmen. Jag lade handen på och mina fingrar passar ganska bra in i märkena. Det ser precis ut som någon greppat honom i armen och klämt riktigt ordentligt. Så antingen var det vad mitt besök sa som inte var önskvärt eller så var det besöket i sig

Syns inte 100 på bilden men, men…

Jag är inte glutenintolerant. Inga sjukdomar har kunnat bevisats med proverna men något fel är det, frågan är bara vad. Jag har fortfarande inne på att det är någon slags reaktion på mitt lite röriga liv.

Apropå det… sista två månaderna har jag varit med om flera saker som var för sig skulle knäcka vem som helst men jag känner mig rätt ok. Funderade på detta idag och jag tycker själv att det är konstigt att jag inte reagerat mer än jag gjort på allt som hänt. Jag är inte speciellt stresstålig och borde ha klappat ihop för länge sedan. En reaktion borde komma. Eller har den redan gjort det? Reagerar jag fysiskt istället för psykiskt?

Trots att jag fått ett års dos b12 injicerat och att jag äter b-vitamin varje dag så tappar jag fortfarande enorma mängder hår. Jag trodde ett tag att håravfallet minskat men det var nog önsketänkande. Idag stod jag i duschen och drog fingrarna genom håret och hade sedan näven full med hår som släppt. När jag än en gång drog fingrarna genom håret hade jag åter igen näven full med hår. Vågar inte röra håret snart för allt lossnar ju.

Går ner i vikt fortfarande också. Har totalt minskat mitt bmi med 8 vilket jag i och för sig inte har något emot. Midjemåttet har blivit 15 cm mindre vilket inte heller svider men frågan är varför. Eller egentligen är det ganska uppenbart, jag äter nästan inget men jag är aldrig hungrig och när jag äter blir magen ganska bråkig. Är man inte hungrig och vet att magen börjar spöka om man äter så är det lätt att skippa att äta helt.

Men skitsamma, kilona får gärna försvinna men hår, minne och ork vill jag ha tillbaka. Och kreativiteten… Hade tänk dra igång ett projekt nu som jag klurat på ett längre tag och skulle kanske behöva vara lite kreativ då.

Inte helt oväntat så är min “fling” med Micke över. Liksom Micke Blomkvist (Milleniumtrilogin) som han är uppkallad efter är han en charmör (även om han själv inte håller med…) och något av en jonglör som håller igång flera flirtar samtidigt. Har vetat detta hela tiden och han har varit ärlig om detta med mig… åtminstone tycker jag att jag har fått veta vad jag behöver. Jag valde att blunda för fakta och kasta mig huvudstupa in i något uppenbart hopplöst så jag skyller inget på honom utan anser att jag gjort detta mot mig själv.

Nu har han släppt (åtminstone några av) bollarna han jonglerat med och bestämt sig för att göra ett nytt försök med sitt ex, som vi kan kalla Erika. Det svider lite mer än jag räknat med, hade inte tänkt falla fullt så hårt för honom som jag gjort utan mer tänkt flyta med och njuta av det hela så länge det varade så att jag kunde rycka på axlarna och gå vidare sedan.

Hur som haver så verkar Erika tycka att Micke ska hålla händerna långt borta från allt vad bollar heter och hon har inte varit så supernöjd över att han haft kontakt med andra medan de haft uppehåll i sitt förhållande. Så jag antar att nystarten med henne då innebär att Micke inte kommer att ha just någon kontakt med mig i fortsättningen. Vi har så mycket gemensamt och han är så unik att det är egentligen det jag tycker är mest trist med det hela. Jag kommer inte att ta kontakt med honom, det är under min värdighet att vara klängig och efterhängsen när jag vet att jag är oönskad och jag vill inte ställa till det för honom med Erika om hon skulle bli sur över att han har kontakt med mig. Han får höra av sig om han vill istället.

Jag ville avsluta på mitt sätt igår men Micke var inte så sugen på att samverka till det. Han verkade nästan nervös och ängslig och ville att jag skulle säga mitt per telefonen istället för att träffas. Han tror nog att jag är mer lik Lisbeth Salander än jag är men jag är i alla fall lika tjurskallig så jag har lämnat ett paket, ett “tack-för-allt-och-hej”, med ett meddelande instoppat i botten där han kommer att hitta det. Lisbeth skulle kanske ha lämnat en bomb och det jag har lämnat är i och för sig lite explosivt och kan smälla men jag hoppas att han inte blåser skallen av sig

… så var den sagan slut.

Mor har träffat en ny karl. Men jag är skeptisk… Vi kan kalla honom Stig. Han verkar inte vara vassaste kniven i lådan, förstår inte ironi, är den bullriga typen, säkert ansvarsfull och arbetsam men lite av en besserwisser som ska vara bäst på allt. Han påminner mycket om den man jag jobbade med förr som jag kallar Buffeln här i bloggen. Han är en sådan där människa som jag inte tycker om men har dåligt samvete över att jag ogillar. Han vill inget illa men är ändå jäkligt jobbig och enerverande fast skulle man påpeka vad man stör sig på så skulle han inte ha förmåga att ändra det beteendet utan han skulle bara bli sårad. För enkel, för fyrkantig, för… vanlig.

Jag tycker att min mor är en hyfsat skärpt människa och jag förstår inte hur hon kan falla för någon som Stig. Egentligen undrar jag om hon charmats av hans personlighet eller om hon charmats av att bli uppvaktad av någon. Det är väl typ 45 år sedan hon var nykär sist så jag kan ju förstå om det är så. Undrar hur länge det håller i sig innan hon får upp ögonen i så fall. Det är trevligt att bli uppvaktad och känna sig utvald och speciell men det är ännu trevligare om det är av en person som är speciell för en själv också.

Tonåringarna och jag bjöds på grillat hos mor i lördags. Mitt i maten deklarerade Stig att han ville säga några ord. Han sa att han tyckte mycket om min mor och att han hoppades att de skulle få vara tillsammans länge. “Och ofta” inflikade min mor med ett pillemariskt leende och jag tittade ner i bordet och ville sjunka genom jorden. Tycker det är skitjobbigt när min mor säger saker som kan tolkas snuskigt på något vis… och det har blivit lite väl mycket sådant på sista tiden. Micke tycker att det är skitball att spåna om vad Stig och mor gör för han vet att jag inte uppskattar sådant.

Och apropå… jag har berättat för Carl om Micke. Han hade redan förstått det och frågade rakt ut om jag träffade honom. Jag orkar inte mörka längre så jag sa som det var. Det Carl verkade mest intresserad av att veta var “hur långt vi gått”. Vad jag känner för Micke frågade han inget om bara om vi… och när i så fall. Är det typiskt manligt eller? När kvinnan blivit fysisk med en annan man är hon förlorad, besudlad, revirmarkerad av en rival, tillhör en annan fysiskt?

Han blev arg, kände sig respektlöst behandlad, kränkt. Jag förstår honom för det är inte länge sedan jag berättade att jag inte känner för honom som jag borde men jag hade inte för avsikt att såra honom så här. Jag trodde inte att det skulle bli som det blev.

Stig fortsatte med att säga att han var övertygad om att han skulle komma att tycka mycket om barnen och mig också. Så höjde han glaset och skålade för det och jag tyckte att det hela kändes jäkligt obekvämt och pinsamt. För högtidligt och högtravande på något sätt, fånigt. Mor bara myste…

När vi skulle åka sa vi hej då i vanlig ordning och gick till bilen. Stig kom efter oss ut och sa att han ville krama oss. Jag gillar inte att krama folk så där hur som helst…