Jag har, som sagt, tappat lite vikt. 20 kilo sedan i höstas/vintras närmare bestämt. Jag har inte bantat och inte motionerat så det finns ingen uppenbar anledning till att jag ska gå ner i vikt. Jag har visserligen ingen större aptit och blir sällan hungrig men jag äter ju ändå dagligen. Jag har tappat hår också, jäkligt mycket hår. Jag överdriver nog inte om jag säger att jag har hälften så mycket hår nu som jag brukar ha. Sömnen är helt kockobello, sover alldeles för lite för att jag vaknar efter några timmar, och jag är trött och orkeslös. Mor och Carl tyckte att jag skulle gå till vårdcentralen och kolla upp mig lite så jag gjorde det. Hade nog egentligen inte väntat mig att det skulle visa något, eventuellt lite taskigt blodvärde och eventuellt lite skumma ämnesomsättningshormoner men så var inte fallet.

En allvarlig Carl ringde mig på jobbet för att berätta att han fått resultaten på mina prover. Jag har förstorade vita blodkroppar och åt helvete för lite b-vitamin. Det är b12 och/eller folsyra som jag har brist på. Det är skumt. B12-brist är i princip omöjligt att få om man inte har något fysiskt fel eftersom man får i sig det i överflöd via maten. Så… vad är då felet? Det kan vara glutenintolerans, atrofisk gastrit (en slags inflammation i magsäcken), Crohns sjukdom etc. Eller så är det stress helt enkelt. Det har varit lite skruvat och jag är väl inte världens mest stresståliga människa så det är inte omöjligt.

När jag fick veta att jag hade b-vitaminbrist började polletterna trilla ner. Några symptom på b-vitaminbrist är;
slöhet - japp, är inte den hurtigaste…
dåligt minne - har faktiskt haft osedvanligt kraftigt teflonminne på sistone
nedsatt intellektuell aktivitet - har avsagt mig en del firmajobb för att jag har noll och ingen kreativitet
nedsatt koncentrationsförmåga - på jobbet flummar jag mest runt och får inget gjort för det är som ingen ordning på mig längre.
irritabilitet - har mindre tålamod med ungarna är jag tycker jag borde ha. Kan det bero på detta?
dålig upptagning och smältning av maten (malabsorption) på grund av inflammation i mag- tarmkanalen - går ju ner i vikt så något fel på upptaget är det ju.
påverkan på synen - jag har flyttat tv’n för att jag inte längre såg bilden.
ökad känslighet för stress - som jag tidigare sa…
sömnlöshet - jo, det var ju det, ja… men jag trodde det berodde på något helt annat vilket det i och för sig också gör till en viss del i alla fall.
såriga näsborrar - har jag haft ett tag men jag vet inte om det är arbetsplatsen som orsakat det.
ljuskänslighet - hmm, ja.
rinnande ögon - har jag bekymmer med.

Det ska tas lite fler prover för att försöka ringa in vad det hela beror på och sedan får jag börja ta tabletter så jag förhoppningsvis får ordning på det hela igen. Är det något fysiskt fel så blir det förstås behandling för det också. Bara det inte är glutenintolerans för jag var inte så sugen på att sluta äta allt mumsigt som det är gluten i. Jag undrar om detta har något samband med att jag har haft lite feber mer ofta än normalt sista halvåret.

… som vanligt när jag umgås med Spättan. Det händer ofta kufiska saker när hon och jag strålar samman. För några år sedan, när hon bodde i Stockholm, blev vi bortförda av en diskutabel taxichaufför i en “vit-taxi”, flydde och hamnade på svartklubb, blev inknuffade i en van som kördes av en påtänd biker och dumpad i Upplands Väsby. Nu bor hon i Mora så jag tänkte att risken för liknande händelser skulle vara obefintlig.

Hur som haver så satt vi på hennes altan igår och surrade om livet och evigheten… typ. Hon berättade att hon upplevde att det fanns något obehagligt i källaren. Jag frågade vad och vart men hon ville inte svara på det utan bad mig gå ner och kolla själv. Nyfiken som jag är knallade jag ner i källaren och upptäckte, till min enormt stora förvåning, att jag fick ståpäls på fjärde trappsteget och ju längre ner jag kom desto obehagligare kändes det. Som ett kraftigt blodsockerfall kombinerat med ett intag av efedrin ungefär, yr, ostadig samtidigt som det kröp i huden. I källaren finns tre utrymmen, ett badrum, en tvättstuga och en förrådsutrymme. När jag gick in i förrådsutrymmet och badrummet försvann känslan helt men när jag var i tvättstugan kröp det i skinnet på mig och det hela kändes väldigt olustigt. Jag gick upp och berättade för Spättan vad jag upplevt och hon påpekade för sin sambo att jag upplevt samma sak i källaren som hon upplever. Hon tror att det är spöken eller andar men jag tror nog hellre att det är något annat man påverkas av. Någon slags strålning? Magnetism? Nä, jag vet inte men det känns som någon slags energi. När jag lade handen mot väggen försvann känslan helt. Spättan tyckte dock inte att det blev någon skillnad när hon gjorde det och hon går helst inte ner i källaren alls. Jäkligt skumt i alla fall.

Vi gick ut på en pub här i Mora igår. Vi träffade lite “infödingar” som vi satt och pratade med. Vid stängning blev vi erbjudna att åka en sväng runt stan med en Chevrolet Bel Air från -57. Det kändes lite lagom klämmigt och gemytligt så vi hakade på den idén. En ordningsvakt utanför puben avrådde oss att åka någonstans med en av karlarna i sällskapet eftersom denne var en diskutabel figur men han erbjöds sig att följa med i bilen ifall vi skulle åka ändå. Den tvivelaktige figuren var inte den enda i bilen och vi skulle “passas” av en nykter ordningsvakt (vars bricknummer vi noterat… just in case) så vi kände oss relativt säkra ändå och hoppade in i bilen.

Den tvivelaktige figuren ville bli skjutsad hem till sig för att hämta öl och när vi alla hoppade ut ur bilen utanför den tvivelaktiges hus var den nyktra ordningsvakten allt annat än nykter. I baksätet hade han blivit bjuden på sprit ur en petflaska (troligen hemkört) och blivit askalas under den korta färden. Den tvivelaktige figuren visade sig vara en slempropp i allra högsta grad. En av de andra tjejerna fick någon slags knäpp och började gråta hysteriskt, prata om att hon inte hade något att leva för och att hon ville ta livet av sig. Spättan och jag försökte prata med henne men det var tämligen lönlöst. Den tvivelaktige passade dock på att klämma och känna ordentligt på den förtvivlade tjejen. Äckel-päckel!

Den nyktra ordningsvakten, som blivit rätt packad vid det här laget, kläckte plötsligt ur sig att han jobbade som indrivare och följt med för att driva in en skuld som den tvivelaktige hade. Med våld tydligen om det skulle behövas. Jag försökte få honom att begripa att det inte var riktigt läge för honom att i det skick han var kaxa sig mot den säkert två decimeter längre och betydligt grövre tvivelaktige figuren. Han kunde ju knappt stå på benen själv och jag kände mig hyfsat säker på att han skulle åka på dyngstryk om han började kräva in någon skuld i den situation som var då. Så en hysterisk tjej som hotade begå självmord som vi försökte tala till rätta, en brunstig slempropp som vi försökte hålla borta från henne och en aspackad indrivare utan självbevarelsedrift som vi försökte rädda från att bli ihjälslagen…

Vi tog en taxi  därifrån.

Kommer inte att skriva på ett tag. Har en del städning att göra. Återkommer när det är rent och prydligt igen.

Carl ville prata idag. Han sa att han vill att vi har sex en sista gång som “ett värdigt avslut”. Jag vill inte alls det och jag ser inget värdigt i det heller vilket jag sa till honom. Han sa att han mår så dåligt att han behöver det och att han har planer på att begå självmord. Ett “värdigt avslut” skulle göra att han mår bättre, tror han.

Han vill alltså ha tröst-sex och jag vill inte alls. Jag har många dåliga erfarenheter av sexuella kontakter och det gemensamma för dem alla är att det har varit sex av fel anledning. Inte för att man har känslor för den andre eller för att sex är trevligt utan som substitut för annat. Så många gånger jag känt mig helt urholkad efter att ha hoppat isäng med fel person av fel anledning och mår Carl dåligt nu så tror jag att risken är stor att han mår ännu sämre efter att ha “tvingat sig till” tröstsex.

Jag erbjöd mig att ordna en tid på vårdcentral och följa honom dit så han ska få hjälp men det ville han inte. Han säger att han skulle bli tvångsintagen eftersom han är ensamstående, intelligent, har litet kontaktnät och är läkare vilket var för sig klassas som riskfaktorer för självmord. Han säger att hans läkarkarriär skulle vara över om han blev intagen på psyk. Han vågar inte skriva ut ssri-preparat till sig själv heller för det är vanligt att man mår ännu sämre under ett par veckor när man börjar med det. Däremot har han planer på att tömma alla sina krediter och föra över summan till Krokens konto eftersom han inte har några tillgångar som hon kan ärva om han dör. Jo, det lät ju som en jättefiffig idé…

Jag kan inte göra något för att hjälpa honom annat än att uppmana honom att söka hjälp på annat håll. Han är den typen som lyckas med allt han beslutat sig för att göra så jag är rädd på riktigt nu. Har han bestämt sig för att ta livet av sig så kommer han att ta livet av sig. Det är ett faktum som jag inte kan göra något åt men om det händer så är det något jag kommer att känna skuld över för resten av livet.

Jag hade fel sist. Det finns saker som kan slå undan benen för mig. Detta är en sådan sak.

Jag mår bättre än bra. Är så skruvat uppåt hela tiden att jag knappt sover längre. Det är vår, jag är fri och bekymmerslös och det känns som inget kan slå undan benen för mig längre. Jag har nog aldrig mått så här löjligt bra i hela mitt liv. Känner mig helt hög ju.

Tror jag har kommit på det här med lycka. Det hela handlar om hur man ser på saker och ting. Det gäller att öppna ögonen ibland och blunda ibland. Skitenkelt! Det knepiga är tajmingen. Jag tror jag tidigare blundat när jag borde ha tittat och vise versa men ser man det positiva som lyfter en och blundar för det negativa som sänker en så är världen vacker och livet undebart.

För 12-13 år sedan skrev jag en sak som jag försökte hitta på vinden för ett par veckor sedan. Hittade den inte så jag trodde att den åkt i någon utrensning. Idag hittade jag den när jag sökte något helt annat. Det är ett alster som jag gjorde på svenskan när jag pluggade på folkhögskola. Minns inte om uppdraget var att skriva dikt eller berättelse men detta är resultatet.

Allt är inte barn som blöder
Så gick jag ut för att slå ogräset.
Snabbt noterade jag att det krävs större kraft för att slå än gröda. Ogräs är kraftigt, starkt, envist och målmedvetet och gör lien mycket snabbare slö än vad gräs gör. Jag slog ett tag, slipade bladet och fortsatte. Inte skulle jag hinna slå allt, jag skulle inte ens hinna hålla undan det innan det växte och blev ännu mer.
Om jag bara kom åt roten…

Orvet skavde mina händer hårda och ogräset fick bladet att hest sjunga en monoton klagosång.
Efter att jag slagit i drygt en evighet skar bladet genom något främmande, något levande, något som skrek till. Förvånat stannade jag upp. Vem kommer hit frivilligt? Vem gömmer sig i det vassa, taggiga ogräset?
Jag sänkte blicken och såg in i ett par djupblå barnaögon. Pojken måste ha legan på sidan, stödd på armbåden och lekt i gräset för lien hade fläkt upp ett sår från kinden, över axeln och halset, längs bålen och ner till knät. Han kunde inte vara med än 4-5 år gammal.

Han blödde ymningt medan han förgäves försökte sätta sig upp. Blodet klibbade fast några blonda lockar vid hans vita hals. Jag kunde ha hjälpt barnet men jag kände igen honom, jag visste vem han var. Han kände igen mig också så han försökte inte ens be om hjälp. Han kämpade med att hålla tillbaka gråten men korta snyftattacker avslöjade hans smärta.
Han undvek att möta min blick.

Jag satte mig på marken med benen i kors och kunde inte släppa det döende barnet med blicken. Jag kunde inte tro att det var sant. Äntligen…
Jag vet inte hur länge jag satt så men när det började mörkna flyttade jag närmare för att kunna se bättre i dunklet. Än levde han men knappt. Det var konstigt, jag trodde att det skulle göra mig ont att se honom dö men det var bara skönt, befriande.

I samma ögonblick som gossen andades ut för allra sista gången började ogräset vissna. Först torkade ogräset kring barnliket, sedan spred sig döden i en ofattbar hastighet. Lögnört och svekblom torkade och knäcktes i vinden.
När allt var dött blev det stilla och tyst. Vinden blåste inte längre och det var kallt. Jag samlade ihop en stor torrt ogräs för att göra upp en eld. Elden värmde inte mycket, jag borde ha förstått att detta var en plats där inget värmer. I skenet från elden såg pojkens blod inte längre rött ut utan lika svart som alla tomma löften.

Elden brann ut och jag och jag kunde höra hyenornas hånfulla skratt på avstånd. De hade fått vittring på blod och var på väg hit. Jag ställde mig upp och såg mig omkring. Sten… Hur kunde jag tro att det gick att odla annat än oönskat här?
Jag kastade mer ogräs på elden som flammade upp igen men lika hastigt falnade. Här fanns inget som kunde hålla en låga brinnande någon längre stund. Ett tag övervägde jag att bränna den lille fete ungens lik men traktens hyenor fick ta hand om skräpet. Jag nöjde mig med att kasta hans lilla fåniga pilbåge i elden.
Sedan lämnade jag den obrukbara marken i ditt hjärta och såg aldrig tillbaka.