Carl och jag är inte längre ett par. Jag valde att avsluta förra veckan för jag känner inte för honom som jag borde. Han bad mig att inte skriva något om det förrän det sjunkit in för honom. Har försökt bli lika fånigt kär i honom som jag en gång var men det fanns bara inte där. Hade tänkt vänta med att tala om för honom att jag inte vill vara tillsammans med honom men jag orkade inte hålla skenet uppe längre. Kände mig som en gris när höll uppe fasaden och bara väntade in rätt tillfälle. Rätt tillfälle finns inte för sådant så jag sa som det var bara. Jag brukade säga att jag aldrig kan bli kär i samma person två gånger och kanske är det så.

Han lider och jag med honom. Tycker mycket om honom och vill inte se honom ledsen så jag försöker trösta och stötta så gott det går. Jag är helt fel person att göra det men vem ska annars göra det? Han har inte stor vänskapskrets och de han har är definitivt inte så nära att han skulle känna sig bekväm med att prata ut om sina känslor med dem.

Att stötta den man sårat känns en aning paradoxalt. Dåligt samvete gnager. Annika har det struligt med kompisar (som vanligt) och är stressad inför slutbetyget, gymnasieintagningen och skolbyte så hon kräver mer uppmärksamhet än vanligt och allt som kommer ur henne är negativt. Tommy är trotsigare än någonsin, sur och tvär, uppkäftig och otrevlig, Kroken är söt som en sockertopp men krävande på sitt sätt. Hon är inte tyst en sekund och jag har snart sår i öronen. Mor är för mycket mor - talar om för mig vad jag ska tycka och hur jag ska tänka för att inte påminna om hennes patienter på psyket. Som om det skulle sätta mindre press på mig… Jobbet… jo, just det.

När Carl blivit lite mer stabil lämnar jag över ansvaret till honom och mor några dagar, lastar ut baksätena ur min familjebuss, slänger in en madrass och flyr från familj, krav, gnat och tjat, dåligt samvete och negativism. Ser fram emot att bo i bagageutrymmet, läsa, skriva, fundera, lyssna på tystnaden, andas in havsluft och få riktigt, riktigt, flottigt hår och lappsjuka. Skulle ha haft en optimistkonsulent med mig på rymmen också som tvingar mig att tänka framåt… Jag siktar på att rymma den 20:de maj.

Det rör på sig. Någon dag ska jag skriva om det men jag väntar tills saker och ting lugnat ner sig lite och tills jag själv har bättre koll på läget.

Var, som sagt, med modern på stan idag. Skulle hitta något att ha på mig på en fest jag ska på nu på fredag. Hopplöst… Tydligen så ska det vara massor med färger, mönstrat, rysch pysch, volanger och tunna, sladdriga tyger. Det ska vara väldigt feminint och gulligt. Jag är inte gullig! Sådana kläder ser bara tantiga ut på mig. Jag har oftast enfärgade plagg utan mönster i mörkare färger, helst svart, grått, djupblått eller vinrött. Beige, knallblått och turkost kan också funka. Alla plagg jag äger är “vardagskläder” och det mesta är i bomull eller ylle. Jag känner mig enbart utspökad i grälliga färger och fladdriga tyger.

Eftersom jag har fått lite kritik, i all välmening, för att jag klär mig trist så tänkte jag göra ett tappert försök och hitta något “roligare” Provade en hel del men såg enbart tragisk ut. Efter flera timmar på stan (och jag tillhör inte dem som tycker att det är trevligt att springa på stan och leta kläder) gav jag upp och deklarerade att jag är en omönstrad, enfärgad människa och att vi i fortsättningen skulle leta kläder som hade inget eller så diskret mönster som möjligt, var svarta, vita eller någon grå nyans.

Inom några minuter hade jag hittat fem tänkbara alternativ och faktiskt blev det två ganska (hysteriskt) mönstrade. Det lutar åt att jag kommer att ha den första på fredag…

I höstas någon gång lurade jag in modern i dejtingträsket på nätet. Hon blev ganska beroende, precis som jag Hur som haver så har hon träffat ett par karlar som hon fått kontakt med genom dejtingträsket. Den första har hon fikat med någon gång och gått ut och ätit med någon gång. Han var trevlig enligt modern men det verkade inte som om han var intressant på något annat sätt för henne. Den andra mannen hon träffat, vi kan kalla honom Sixten, bor i grannstaden och hon åkte dit och bodde hos sin bror (som också bor där) för att träffa honom. Hon åkte lördag morgon och kom hem igen i natt.

Jag ringde henne imorse och frågade hur dejten var och hon sa att han var “vanlig”. Om jag säger att någon är “vanlig” så betyder det definitivt att jag inte är intresserad men i moderns fall så är “vanlig” nog positivt. Senare på förmiddagen åkte modern och jag till stan och då förstod jag att “vanlig” helt klart är något positivt. Hon surrade oavbrutet om honom. Hon sa att det enda eventuellt negativa hon  hade hittat var att han verkade vara lite av en pedant. Hon berättade också att de hade diskuterat ett eventuellt förhållande och modern hade sagt att hon i nuläge inte ville inleda något med honom utan ville träffa honom fler gånger först. Hon bubblade vidare och sa att sex hade kommit på tal och att hon hade sagt att hon inte var intresserad av sex och skulle de ha sex så skulle det ske hemma hos henne för hon ville inte sova över hos honom. Jag hummade bara till svar men tänkte “LALALALALA BINGO!!!” och ville hålla för öronen. Jag vill inte veta något om min mors sexliv.

Enligt modern ville Sixten komma hit under sommaren och hjälpa henne med att fixa lite i hennes hus, serva henne med mat när hon kommer hem från jobbet etc. så det låter som han är intresserad av något djupare i alla fall. Jag tycker det låter som modern också är det. Jag tycker det var lite väl pang på rödbetan att börja prata förhållande och sex redan första gången man träffar någon så jag är lite chockad över min mor. Själv skulle jag fly illa kvickt om någon jag träffat för första gången vill diskutera sådant.

Barn har han också, Sixten. Tre stycken. En son som är 43 och bor i Bankok, en dotter som är 41 och bor i Stockholm, Göteborg eller Afrika… blev inte klok på vilket och en till son som är lika gammal som jag och bor i samma stad som Sixten. Så har jag lite tur så får jag styvsyskon

… att fylla år. Blir 19 i år igen. För nittonde gången faktiskt så jag börjar känna mig trygg med min ålder. Nä, har ingen åldersångest i år heller, kommer inte att klippa mig i någon knasig frisyr, börja ägna mig åt någon livsfarlig ny fritidsaktivitet eller pierca någon ny del av kroppen som jag gjorde när jag var 25 och tyckte att livet passerade för snabbt. Den gången lämnade jag min ex-make, skaffade rollerblades som jag höll på dräpa mig på, klippte mig buskort, piercade tungan och festade som om det inte fanns någon morgondag under en period på några månader. Fast nog hade det varit trevligt att flippa så en gång till. Jag har i och för sig varken tid, råd eller ork till det så jag får nog nöja mig med att räkna gråa hår istället

… på alla skyddade inlägg från och med idag. Jag skickar inte lösenordet automatiskt till någon utan den som vill ha får säga till.

Alla människor är grå. Nyansen kan variera något mellan personer, vissa är jämngrå andra har en ljusare sida som kompenseras av en mörkare sida men alla människor är grå. Jag känner en som lyser upp sin värld så klart att jag är helt övertygad om att den sida jag inte fått ta del av måste vara svart som natten. Jag önskar jag kunde få en liten glimt av den sidan också.

Tonåringarnas farfar har bechterews sjukdom alltså en typ av reumatism. Han har väldigt stel rygg vilket gör att den är skörare än en mer flexibel ryggrad. Förra veckan satte han sig lite för häftigt i en fåtölj och av det så gick en kota sönder. Allmän kalabalik utbröt ju förstås i familjen och det var ingen som riktigt förstod vad detta innebar. Skulle han bli bra? Skulle han bli förlamad??

Han opererades under helgen och som det ser ut nu så har allt gått bra och han kommer att bli helt återställd. Han har kan gå igen och har blivit flyttad från regionssjukhuset till vårt lilla lasarett här i stan. Så vi får bara hoppas att det fortsätter i den stilen och att han inte får några komplikationer.