Funderade idag på hur körigt det skulle vara för Carl om jag vore bisexuell. Om jag hade varit det så skulle ju han behöva vara svartsjuk åt alla håll och kanter. Så jag frågade honom vad han skulle göra om det visade sig att jag är bisexuell. Det beror på vad du har tänkt göra med dina vänner, sa han. Umgås, gå ut och partaja, gå ut och äta typ, svarade jag för det är sådant jag gör med mina vänner bland annat. Sådant du borde göra med mig, replikerade han syrligt och gav mig onda ögat. Så fortsatte han med att säga att han har länge misstänkt att jag har bisexuella tendenser fast senare sa han att han bara skojade. Hm… jag undrar om jag råkade dra igång något med min hypotetiska fråga. Nu kanske han blir galet svartsjuk oavsett vem jag har kontakt med.

Jag har noterat en intressant sak. Anta att en kvinna har en chipspåse vars innehåll hon ska äta upp. Chipspåsen är slut inom en viss tid. Anta sedan att två kvinnor har en likadan chipspåse vars innehåll de ska äta upp. Tar det då hälften så lång tid att tömma chipspåsen? Nej, det gör det inte! Ju fler kvinnor som delar på samma påse desto längre tid tar det innan den blir tom. Är det väldigt många kvinnor som ska äta chips så tar påsfan aldrig slut!

Und warum? Jo, för att kvinnor äter mindre om andra kvinnor ser dem äta. Speciellt när det gäller chips och annat onyttigt så vill de inte att deras medsystrar ska se hur de vräker i sig snask.

Jag var ut och partajade igår. Personalen på sjukhuset ville att jag skulle hålla mig till en flytande diet ett tag och det var väl ungefär det jag gjorde. Gick till och med på lokal, vilket jag gör typ en gång per år max men det riktigt mystiska jag gjorde var att dansa. Jag dansar normalt aldrig annat än styrdans men igår for jag runt som en guttaperka på dansgolvet till ett coverband. En i mitt sällskap konstaterade att jag förmodligen skulle hamna på akuten. Jag kunde inte mycket annat göra än att hålla med… och studsa vidare.

Carl hämtade mig när kvällen var över och i bilen startade han den - Diskussionen. Skriver Diskussionen med stort D nu för det är en och samma hela tiden. Han drar gång på gång upp ett antal “fakta”, som han kallar det, som bevisar att jag är otrogen. Hans fakta är sanna men helt plockade ur sitt sammanhang och felaktigt ihopmonterade för att bevisa något som inte är sant. Jag försökte få honom att fatta hur fel det är av honom genom att räkna upp en rad saker som han gjort, han har knäckt ett revben på mig, skurit mig med kniv och strypt mig. Det är “fakta” som som får det att låta som han misshandlar mig systematiskt och grovt men det göra han inte och händelserna är inte några allvarliga saker om man känner till omständigheterna. Kanske skulle förklara dem också för ordningens skull;

Revbenet - jag hade en låsning i ryggen som aldrig ville släppa så jag bad honom knaka ut den. Han tryckte lite för hårt och en revben knäcktes. Jag fick ont och trodde att låsningen var kvar så jag bad honom knaka ut den, han klämde igen och revbenet fick liksom aldrig läka.

Knivskärningen - han har skurit bort ett födelsemärke. Det skedde på vårdcentral med bedövning. Helt odramatiskt.

Strypningen - han skulle visa ett grepp han lärt sig under ordningsvaktsutbildningen men tog inte i på rätt ställe så han klämde av luftstrupen och såg det inte själv eftersom han stod bakom mig. Ett misstag helt enkelt, inget uppsåt.

Jag har försökt förklara för Carl att jag har varit väldigt nära vän med många karlar. En kille umgicks jag med nästan dygnet runt under en längre period, han sov ofta över, på fester följde han med in på toaletten som vilken tjejkompis som helst för att surra, när jag flyttade till en annan stad för att plugga var det hos honom jag bodde tills jag skaffat egen bostad. Vi hade en gång varit tillsammans under några månader och det var så egentligen vi hade lärt känna varandra men som vänner fanns noll attraktion mellan oss och jag hade förhållanden med andra medan vi var vänner och ingen av mina pojkvänner kände någonsin att han var ett hot på något sätt.

Carl har inget större behov av en stor vänskapskrets och han har inga riktigt nära vänner, inte på det sätt jag har i alla fall. Första gången vi var tillsammans så avvecklade jag mer eller mindre större delen av min vänskapskrets, bland annat för att Carl inte verkade gilla att jag kunde sitta i telefonen i timmar varje dag med vänner. Jag förstår att han kanske tyckte att det var onödigt att ödsla tid på sådant då han själv aldrig gjort det och inte hade någon önskan om att göra det heller och jag tyckte att det blev lugnast med en riktigt nära vän, Carl, och några få bekanta. En av de vänner jag haft mycket och nära kontakt med under tiden vi var tillsammans var dock just en karl. Vi umgicks en hel del och då misstyckte inte Carl. Han reagerade inte alls faktiskt och såg inte denne man som något större hot än vilken kvinnlig vän som helst.

Men nu är han helt annorlunda, helt galet svartsjuk. Han säger att han tycker att jag är otrogen, inte för att jag gör något med någon annan utan för att Carl mår dåligt över att jag har manliga vänner. Allvarligt, är det mitt problem och mitt ansvar att Carl har hjärnspöken? Han tycker det, kräver att jag ska ändra mitt beteende eftersom han mår dåligt av det. Jag tycker att han ska ändra sin attityd om han mår dåligt av den vilket jag sa och det gjorde honom skogstokig. Han säger att han skulle aldrig fortsätta med något som fick mig att må dåligt. Jag påminde honom om våra tidigare nio år tillsammans då han modellerade om mig till något jag inte ville vara och inte mådde bra av att vara. När jag då påpekade att han gjorde saker jag tog illa upp över eller mådde dåligt av svarade han alltid att det var mitt problem och jag skulle ändra mitt tankesätt om jag ville att det skulle kännas bättre. Tyckte jag illa om något han gjorde så att jag grubblade över det och var ledsen över det så skulle jag helt enkelt sluta tycka illa om det så slapp jag grubblerier och fick vara glad istället. När jag nu svarar på exakt samma sätt som han gjorde då så blir han förbannad bara. Jag saknar empati, är egoistisk och gör saker för att medvetet skada både förhållandet och honom.

Diskussionen har blivit stående helgaktivitet tydligen och det eskalerar hela tiden. Han lägger till anklagelser varje gång, förra helgen blev jag ett luder, i helgen har jag blivit en egoist som medvetet skadar honom. Jag undrar vad jag blir nästa helg.

Kom hem igen igår. Eller hem har jag inte kommit ännu utan jag har mellanlandat hos Carl. Önskar att jag hade haft datorn med mig så kunde jag ha bloggat från sjuksängen. Inte lagt ut det visserligen men skrivit i alla fall. Var jäkligt sugen på att skriva. Fanns inte så mycket att göra men man var ifred och det fanns inga “borden” eller “måsten” som man hade dåligt samvete över att man inte gjorde. Inte så ofta jag hamnar i ett sådant läge så jag läste en massa, typ en och en halv Stieg Larsson-bok, under de 20 timmar jag låg på avdelningen.

Hur som helst… reflektioner från det hela;

Jag kom till avdelningen, fick byta kläder till en sådan där käck sjukhusrock i tunn bomull som man knyter bak, fick fyra alvedon, hamnade i horisontalläge och skjutsades ner till operationen. Först rullas man in i ett litet rum, som en farstu till operationssalen, där man får hoppa över från sjukhussängen till operationsbritsen. Sedan låg jag på den ett tag och väntade. All personal som skulle vara med under operationen passerade genom rummet, hälsade, presenterade sig och tog i hand. Funderade tvärt på varför de gör så. Jag hade glömt den förstas namn och roll i det hela i samma ögonblick som hon släppte min hand så det hade räckt med ett “Hej, jag ska vara med under operationen”. Fast andra patienter kanske har bättre koll än jag och vill ha lite utförligare info om de som ska vara inblandade.

Sedan rullades jag in i operationssalen. Det var ett ganska stort, kvadratiskt rum där jag i min säng placerades i mitten på diagonalen. Väggarna var turkosgröna och i taket hängde tre stora operationslampor av märket Dräckel, Dregger eller vad det var. Det fick mig att associera till äckel och dreggel i alla fall. Lamporna var grå med mörkt blågrå detaljer och jag reflekterade över hur illa det gick ihop med färgen på väggarna.

Jag fick en liten dos Propofol, sömnmedlet på menyn, i en venkateter och hann känna att det sved innan sköterskan hann varna mig för just den lilla biverkningen. Så blev jag full. Glasklar på ett sätt men ändå skönt onykter på samma gång. Sköterskan frågade hur jag kände mig och jag svarade att jag inte kände mig speciellt intelligent vilket var ett svar hon var nöjd med. Sedan satte de en mask över ansiktet på mig, antar att det bara var syre i den, och bad mig andas som vanligt medan de gav mig en större dos Propofol för att söva mig. “Detta är din sista tanke så tänk på något trevligt…” sa sköterskan och jag insåg att om jag hade riktigt otur och allt gick så snett som det kunde gå så kunde detta vara min sista tanke någonsin så jag tänkte på något väldigt trevligt och hoppades att att jag inte, i mitt lulliga tillstånd, skulle uttala denna tanke högt.

Jag har aldrig blivit sövd tidigare och det var inte som jag hade förväntat mig. Jag har slagit huvudet ordentligt och förlorat minnet en gång och hade nog förväntat mig att det skulle vara som det - jag befinner mig på ett ställe, så plötsligt, klipp och scenbyte, jag befinner mig på ett annat ställe utan en känsla av att tid har förflutit däremellan. Det var inte alls så utan precis som att sova. Jag gled in i sömnen, vaknade till lite lätt när de rullade ut mig från operationen och var helt övertygad om att jag var på jobbet. Svamlade något fruktansvärt innan jag gled in i sömnen igen, vaknade till när de skulle flytta mig från britsen till sängen igen och frågade om jag skulle kliva över själv. “Ligga stilla” var svaret och bra var väl det för jag klarade inte av att hålla mig vaken innan jag landat i sängen. Vaknade klockan 10 och kände mig glasklar i knoppen. Rörde lite på armar och ben som jag blivit instruerad att göra för att snabbare få igång kroppen och funderade hur länge jag skulle behöva ligga och vänta på uppvaket innan de hämtade upp mig till avdelningen igen. Kände lite på magen och konstaterade att de inte behövt öppna buken utan att det hade räckt med titthålskirurgi. Tittade på klockan på väggen men drabbades av plötsligt trötthet och kunde inte fokusera hur mycket jag än försökte. Gled in i sömnen igen.

Gled mellan sömn och total vakenhet på det viset flera timmar. En av gångerna jag var vaken kom en personal och frågade om jag var kissnödig. Nej, svarade jag med tydligen litade hon inte på mig utan kollade med ultraljud och kunde själv konstatera att jag inte var det eftersom blåsan var tom. En annan stund av vakenhet kom läkaren förbi, hon som påstod att jag hade panikångest, och berättade om operationen. Hon sa att jag hade för kort gallgång så de hade inte kunnat röntga den som de brukar men det var nog inga problem med den, att gallan var ganska stor så de hade varit tvungna att vidga naveln extra mycket för att få ut den men naveln skulle ta ihop igen och bli normal och att jag hade haft 5-6 stora stenar och en tesked grus i gallan. Jag fick dock inte mina gallstenar, dels för att de har slutat ge dem till patienterna för att personalen tycker att det är otrevligt att tvätta upp dem och för att mina stenar inte var hårda utan mjuka och mosiga och mer som lera än som stenar.

Klockan 14 frågade de återigen om jag var kissnödig. Ja, svarade jag men eftersom jag tydligen inte går att lita på så kollades det med ultraljud och än en gång så hade jag rätt. Jag skjutsades upp till avdelningen och en sköterska sa att hon skulle följa mig till toaletten. Behöver jag eskort? frågade jag för jag kände mig helt klar i huvudet men hon tyckte nog att jag kunde behöva lite assistans. När jag reste mig upp var jag tvungen att hålla med henne. Hela världen gungade, visserligen på ett behagligt sätt men jag var inte så stadig på benen. Jag var fortfarande iklädd sjukhusrocken som knyts bak och den var inte speciellt ordentligt knuten. På avdelningen låg fyra andra kvinnor som alla hade besök av sina karlar när jag rullades in. Samtliga bjöds på en uppvisning av mina nakna bak när jag vinglade in på toaletten, stödd mot en droppställning på ena sidan och en sköterska på andra sidan. Jag var fullt medveten om att jag gick med baken framme men i det läget sket jag i vilket.

Jag har tidigare legat på sjukhus en gång, förutom de tre gånger jag jag fått barn. Den förra gången låg jag på medicinavdelningen med lunginflammation och då tyckte jag att det var ett jäkla spring inne på salen. Personal sprang ut och in för att ta prover, kolla feber, fråga hur man mådde, om man ville ha något etc. Stressande tyckte jag för tanterna på rummet hasade omkring och svamlade hela tiden också. På den kirurgsal jag nu låg var det betydligt lugnare. Personalen såg man inte mycket av om man inte ringde på dem och tanterna höll sig i sina sängar. De var dessutom inte senila och svamlade inte. En av de få gånger en personal var in så talade hon om för en av tanterna att hon skulle få åka hem dagen därpå? Tanten såg frågande ut och undrade vart hon skulle åka. Hem. Den här avdelningen stänger för helgen, sa personalen. Vad ska jag göra där? frågade tanten. Personalen verkade lite överrumplad av frågan och skrattade lite nervöst medan hon försökte klura ut ett bra svar. Må bra, var svaret hon gav. Tanten verkade varken nöjd med det svaret eller beskedet att åka hem.

Jag misstänker att det finns en del som trivs alldeles utmärkt med att vara inlagda på sjukhus. Hemma kanske de bor ensamma och inte har så mycket kontakt med andra men på sjukhuset hamnar de i samma rum som flera andra som är i ungefär samma ålder och situation så de har massor att prata om. Sjukhusvistelsen blir som ett kollo för äldre och de vill inte alls åka hem till ensamheten, frånvaron av vänner och barn och barnbarn som aldrig har tid att hälsa på.

En annan kvinna som låg i samma sal hade ett väldigt speciellt utseende. Första gången jag såg henne hajade jag till över hur otroligt ful hon var. Hon hade kort, stålgrått hår som låg platt på sidorna och stod rätt upp mitt på huvudet i någon slags mohikanfrisyr. Det är lätt att man får den frisyren när man är sängliggande. Hon hade låg panna, låga, väl markerade ögonbryn, litet ansikte, kort underkäke, korta tänder så munnen såg näbbliknande ut på något vis. Det var någon med hennes ögon som jag inte kunde sätta fingret på. Hon hade kolsvarta ögon och irisarna var onormalt stora så de fyllde nästan upp hela ögat så de påminde om djurögon. Hon hade väldigt smala ben och långkalsonger på sig. Överkroppen var en aning för stor för benen och med en stor tröja på sig så såg människan mest ut som en fågel. Med det utseendet och den kroppsformen så blev hon mer rovfågel än tant.

Hon sa inte så mycket men satt gärna och iakttog alla med sina rovfågelsögon. Först bedömde jag att denna fågelkvinna nog inte var riktigt “grejdut” i skallen men snabba, knappt märkbara ryckningar i mungiporna på fågelnäbben på rätta ställena under de samtal som hon iakttog på sitt hökvis fick mig att omvärdera och besluta mig för att hon förmodligen var vassare än de två tanter vars samtal hon lyssnade på. Omvärderade hennes utseende också. I mina ögon gick hon från förvånansvärt ful till väldigt intressant, inte på några sätt estetiskt tilltalande som vacker men intressant.

Jag träffade på en sköterskeelev som jag tyckte synd om. Hon hette Anette och såg ut som en gothare som blivit vuxen. Hon skulle ta blodprov på mig när jag kommit upp på avdelningen igen och jag noterade att hennes underarmar var helt täckta av ett virrvarr av tunna, tunna, vita ärr. Förmodligen har hon skurit sig regelbundet med rakblad när hon var yngre. Hon verkade nervös och osäker och misslyckades med det mesta. Hon hade problem med att hitta en ven, , stasade på fel ställe och för lite, stack fel och var tvungen att sticka om, bad om ursäkt för att hon plågade mig, missade att fråga efter namn och personnummer innan hon tog provet, fick instruktioner av en annan, mer van, sköterska då hon missat självklara saker och för varje tillrättavisning hon fick så såg jag hur hon sjönk ihop ytterligare och blev mer och mer nervös och osäker. Jag försökte lugna henne genom att berätta att jag varit nåldyna åt både min mor när hon läste till sköterska när jag var i tonåren och åt min karl som jag varit tillsammans med under hela hans utbildning.

Jag berättade om en gång när Carl skulle öva på att sätta venkateter på min hand och han tappat korken på golvet så han dök efter den varpå han släppte fingret som han tryckte på venen med för att stoppa blodet från att forsa ut genom katetern. Jag och min mor gav varandra en blick men sa inget när han dök ner under bordet i jakt på korken och när han kom upp igen fick han chocken när han såg blodbadet på bordet. Det hinner rinna ganska mycket blod ur en venkateter på 30 sekunder. Berättade det i hopp om att hon skulle slappna av lite när hon fick höra att även läkarstudenter gör en del kardinalfel. Jag berättade att det var jag som fick torka upp efteråt och blod är, som rå äggvita, något som är svårt att torka upp. Man sprider det bara över ett större område ju mer man torkar så ska man mörda någon så ska man nog hålla sig till mer oblodiga metoder som strypning eller förgiftning.

Sköterskeeleven skrattade lite och verkade slappna av en aning. Hon hade inte lyckats med att ta blodprovet så en annan sköterska hade gjort det. Sköterskeeleven sa att hon fick göra ett nytt försök dagen därpå och jag sa att hon fick sticka hur mycket hon ville. “Jag vet inte om jag vågar, du har ju redan planerat hur du ska mörda” svarade hon och jag undrade om mitt babbel snarare gjort henne mer nervös än lugnat henne.

Dagen därpå kom en sköterska in och sa att hon skulle ta blodprov. Jag frågade om Anette jobbade och sa att jaga lovat mitt blod till henne. Anette kom och den här gången lyckades hon på första försöket utan problem. Jag tror hon var en decimeter längre än hon varit dagen innan.

Jag då? Jo då. Jag har fyra hål i magen, hade ganska ont första kvällen och ett hjärta som gick bärsärkagång. Jag har dubbelslag i vanliga fall men när jag är stressad eller har ont blir det värre. Nu kändes det som om hjärtat bowlade när extraslagen kom på varandra och fortplantade sig ut i kroppspulsådern i buken. Sov dåligt första natten. Den plastade madrassen under lakanet gjorde att det blev varmt och klibbigt i sängen, smärtan i magen förhindrade mig att röra mig och ryggen började protestera när jag låg helt stilla. Drömde något konstigt om Idol-Danny, han var artigt kylig mot mig och lät mig förstå att jag var väldigt oönskad. Tycker det är en hemsk känsla att förstå att man är oönskad så jag betraktar det som en mardröm. Förstår inte varför det var just Idol-Danny…

Åkte hem mitt på dagen igår. Bestämde mig snabbt för att ojämnheter i vägen och vänstersvängar var mina värsta fiender. Var trött som fan och fick återigen ganska ont på kvällen. Somnade till en vampyrfilm och mådde betydligt bättre när jag vaknade i morse.

Så då var jag inskriven på lasarettet. Åkte dit idag och fick lämna lite blodprover, prata med en sköterska, en narkossköterska och träffade en läkare som lyssnade, klämde och kände. Läkaren frågade en del saker bland annat om jag röker. Nej svarade jag. Han frågade om jag dricker alkohol. Bjuder du? svarade jag men det hade han inte tänkt göra så då fick det vara. Läkaren undrade om jag hade några frågor och jag sa att jag undrar om jag kan få mina gallstenar i en burk. Han blev tyst, stod bara och blinkade en lång stund. “…snälla…?” avbröt jag den alltför långa tystnaden med. Han sa att det inte var han som skulle operera men om jag tog upp det med kirurgen som skulle göra det så kanske det gick att ordna. Jag frågade vem som skulle operera och det var samma kvinna som bedömt att jag inte hade gallstensbesvär utan panikångest så jag berättade att det var mycket pga henne och vad hon trott som jag ville ha mina stenar. Kan man stänga in “panikångest” i en burk och förvara den så bör man nog ta den chansen. Han skrattade gott åt det hela och sa att han aldrig varit med om att någon bett att få sina gallstenar efter operationen. Men han var ganska ung så han hinner väl träffa fler knäppgökar som jag antar jag.

Sedan gick han och en sköterska kom in för att ta lite prover, kolla puls och blodtryck etc. Hon konstaterade att jag hade lite hög puls, den var strax över 100. Jag sa att det lätt blir så när man just dragit upp tröjan inför en främmande karl vilket hon hade full förståelse för. 10 minuter senare hade den sjunkit och var mer normal.

När jag träffade narkossköterskan sedan berättade jag om min oro, att kräkas lite här och var. Hon antecknade det och sa att de skulle ge mig något preparat mot illamående innan jag vaknar för att minimera risken för det.

De frågade om jag ville stanna på sjukhuset över natten. Hell no!! tänker jag och sa nej tack och åkte hem. Klockan 7.00 ska jag vara på kirurgavdelningen igen och då är det baj baj ondskan.

Mor opererades igår. Hon hängde tillbaka ögonlocken som har trillat ner under årens lopp. 12 papp gick kalaset på och hon ser, enligt egen utsago, förjävlig ut. Men hon är nöjd… Hon säger att hon under flera år haft en skavande känsla mot ögonen som hon skyllt på dålig inomhusmiljö på jobbet men det skavandet är borta nu så hon misstänker att det var för mycket hud som låg mot ögat helt enkelt.

I övermorgon är det min tur att hamna under kniven. Jag är fortfarande lite orolig inför det hela och jag har grävt runt i min oro för att försöka få kläm på den. Jag har kommit fram till att jag är orolig för att vakna ur narkosen. De flesta brukar väl oroa sig för att inte vakna men varför vara som alla andra när man kan vara tvärt om…?! Jag är orolig för att må illa och ligga i sängen groggy och kräkas över mig själv, i sängen och på andra ställen där man inte ska kräkas. Jag är orolig för att vara halvt vid medvetande när de plockar bort endotrakealtuben (eller vad röret de stoppar ner i halsen heter…), jag är orolig för att det ska hända saker när jag är halvt medvetande och inte har kontroll på saker och ting. Jag är kontrollfreak, det är sådana saker som skrämmer mig, inte att få buken uppskrättad och organ avlägsnade.

Carl och jag skulle ut och äta gott och gå på bio i lördags. Myspys med andra ord. Eller? Jag råkade nämna en person under maten och Carl blev tvärsur. Sedan var det permafrost resten av kvällen. När vi åkte hem diskuterade vi och diskussionen fortsatte till morgontimmarna. Han ogillar starkt att jag umgås med vissa personer. Det dessa personer har gemensamt är att de är karlar och singlar. Han är svartsjuk med andra ord…

Han anklagade mig för diverse saker och när han sa att han var trött på att jag “ludrade runt” fick jag nog och var på väg att åka hem (vi var hos honom). Han hindrade mig och övertalade mig att stanna. Men diskussionen fortsatte. Han sa att han inte accepterade att jag träffade vissa personer. Jag svarade (lugnt och sansat) att jag ber inte om lov, jag ville bara tala om att jag tänker umgås med dem. Carl förklarade att om det var på det viset så ville han inte vara tillsammans med mig mer och så bad han mig åka hem.

Så jag åkte hem… och diskussionen fortsatte via telefonen.

Carl kunde inte förstå hur jag kan välja andra karlar framför honom om jag tar vårt förhållande seriöst. Jag försökte få honom att fatta att jag väljer inte någon annan framför honom, jag väljer inte alls utan det är Carl som väljer att inte vara tillsammans med mig om jag tänker umgås med de jag vill umgås med. Om det är någon jag väljer så är det mig själv. Jag vill inte bli som jag var förr då jag var livrädd att förlora honom och var beredd att offra vad som helst bara han inte lämnade mig. Då hände det lite då och då att han hotade med att avsluta förhållandet ifall jag inte gjorde som han ville och jag lydde… och mådde dåligt. Det kommer inte att hända igen. Just denna gång var det en specifik person som det hela handlade om men jag tvivlar inte en sekund på att om jag ger med mig så kommer vi att ha exakt samma diskussion om någon annan person snart, eller någon annan sak, och han kommer att fortsätta hota med att göra slut för att kunna styra mig till att göra som han vill. Vi har redan haft liknande diskussioner men då har det varit en annan person som varit på tapeten så detta är inte en engångsföreteelse.

Det ironiska i kråksången är att den person som han nu är så svartsjuk på så att han i princip dumpade mig i lördags är orsaken till att vi över huvudtaget är tillsammans igen. Han blev svartsjuk på honom redan när han var tillsammans med Britt och har själv sagt pga honom som han förstod att han ville ha tillbaka mig. Tja, vad ska man säga…

Jag vet inte om Carl till sist förstod mitt resonemang eller om han insåg att jag hellre är singel än kuvad på något vis men han gav sig till sist med ett litet krav. Han sa att eftersom vi bara varit tillsammans knappt tre månader nu senast så känner han sig lite osäker på mig och förhållandet så han vill att jag inte umgås med någon person som är karl och singel under en månad så kanske han hinner känna att det är mer stabilt och inte behöver vara svartsjuk och orolig. Jag gick med på det.

Innan vi blev tillsammans senast så förklarade jag för honom att jag inte är exakt samma person som han lämnade och att jag kommer att kämpa med näbbar och klor för att inte bli det heller. Jag frågade om han trodde att han skulle kunna leva med det. Han trodde nog det, sa han. Jag är inte så säker på att han fixar det ändå…

Btw, vi såg “Män som hatar kvinnor” på bion. Det var grymt bra! Jag håller på att läsa boken också.

Pratade med en kompis här om dagen. Jag gick skola med henne under tre år mellan -95 och -98. Vi pratade om den tiden och de saker vi gjorde. En valborgsmässoafton kom på tal. Det var fest hos en annan tjej i vår klass och de flesta hade tagit med sig öl, cider och annat alkoholhaltigt. Mitt favoritgift på den tiden var en bål som jag hade blandat på en fest hemma hos mig men eftersom man inte kan ta med en bålskål på fest så blandade jag den i en femlitersdunk och tog med. För att slippa skvimpla på med denna dunk så hade jag gjort ett hål i korken och stoppat ner en lång slang som man kunde dricka ut. Den blev jättepoppis och de flesta smakade. Vi tog en tur ut på stan och även där bjöd jag alla som ville smaka på min båldunk. Jag har själv ingen koll på vilka som sörplade i sig från min dunk som jag hade i ryggsäcken (sträckte bara fram slangen när jag bjöd) men helt okända människor hejade på mig i flera månader framöver och sa “Det är ju du med dunken”.

Receptet? 1 liter hembrännt, 1 flaska violessens, tre liter päroncider, en liter sprite och en påse frusna hallon. Jättesmarrigt!

En annan fest vi dryftade var vår heliumfest som var hemma hos ytterligare en klasskompis, Rödhårig-Peter (som jag förövrigt var fjortisaktigt förälskad i under flera år). Festdeltagarna medtog alkoholhaltiga drycker men återigen så hade jag ett lite annorlunda alternativ. Jag tog med en tup med helium. Så hysteriskt kul den festen var! Jag filmade lite under festen men det framgår inte hur barnsligt ball det var att prata som Kalle Anka. Det är en helt absurd upplevelse att öppna munnen, allt känns som vanligt men man låter som en smurf. Det känns som det är något som måste upprepas under festliga sammanhang.

Min kompis frågade också, när det hela kommit på tal, om det någonsin hänt  något mellan Rödhårig-Peter och mig. Undrar om hon funderat på den saken det senaste decenniet Men, nej… ingenting hände mellan oss mer än att han slätade av mig ordentligt en kväll för att bevisa att han var en jävel på att kyssas

Carl är i en intressant fas just nu. Han kan inte ändra på mig så jag blir mer som han men jag undrar om han bytt taktik nu och försöker bli mer som jag. Han har i alla fall börjat hänga på facebook (som jag är smått beroende av) trots att han tidigare sagt att han tycker att det trist och meningslöst.

Polisen hade koll av nykterhet och körkort alldeles utanför min arbetsplats idag. En kollega till mig höll på att hamna i klistret. Hon hade känt sig lite risig i halsen på morgonen så hon försökte kurera det genom att gurgla whiskey. Hon berättade om detta på jobbet och sa ordagrant “När polismannen räckte mig alkometern och bad mig blåsa kände jag att jag behövde prata ut.” Så berättade hon för honom vad hon gjort och i vilket syfte. Polismannen hade sagt att utandningsluften brukar vara fri från alkohål ca tio minuter efter man gjort något liknande men om det var så att testet var positivt så var hon tvungen att följa med till sjukhuset för blodprovstagning. Min kollega talade om för oss att han var väldigt trevlig… som en liten parentes bara. Hon blåste men slapp följa med honom på provtagning… Jag antar att det hade blivit en hel del tissel och tassel på jobbet ifall hon inte dykt upp på jobbet men hennes bil blivit stående utanför där poliserna stod

Apropå tissel och tassel på jobbet… På en avdelning jobbar man skift, dygnet runt och det är två personer på varje skift. Det är strängeligen förbjudet att jobba ensam kvällar och nätter. Jag har fått veta att en kvinna, vid flera tillfällen, har kommit i tid till nattskiftet, sagt “hej då och sov gott” till eftermiddagspersonalen som då gått hem och sedan har hon själv också åkt hem och lämnat sin skiftkollega ensam. Innan förmiddagsskiftet kommit för att avlösa nattskiftet har hon kommit tillbaka på jobbet så ingen annan än hennes skiftkollega har märkt att hon varit borta från jobbet nästan hela skiftet. Skiftkollegan berättade det för en annan kollega som berättade det för mig. Och jag gick raka vägen och skvallrade för chefen förstås

Eftersom chefen just haft utvecklingssamtal med alla i personalen, där hon frågat alla hur de trivs med sina kollegor,  så frågade jag om skiftkollegan (hon som blivit lämnad och fått jobba ensam flera nätter) sagt något om detta. Det hade hon inte vilket inte förvånar mig. Man vill nog inte skvallra på någon man jobbar så tajt med och kanske ska fortsätta jobba så tajt med under många, många år framöver för stämningen kan bli lite otrevlig på skiftet om det kommer fram. Jag sa att jag inte vet om det är sant men jag har hört att det hänt och jag vet inte heller om “skolkaren” redovisat sin frånvaro i tidsrapporteringen. Chefen svarade att den enda avvikelse som redovisas i tidsrapporteringen av personalen på den avdelningen är övertid och aldrig frånvaro. Hoppsan… Hon var lite upprörd, min chef. Tydligen är det ett antal personer som satt i system att “ta ledigt” mitt i skiftet och åka hem men aldrig tagit ut komptid, semester eller annan ledighet utan bara håvat in lönen som om de hade jobbat enligt schemat.

Jag har även fått veta att de finns de som jobbar dagtid som fuskar friskt med flextiden. Vi har inga stämpelklockor längre utan har fått förtroendet att själva hålla reda på vårt flexsaldo. Några (få hoppas jag) missbrukar detta förtroende och kommer och går som det behagar och jobbar inte den tid de ska. Risken är väl att vi har stämpelklockorna tillbaka på jobbet snart då.

Jag jobbar på en stor industri. Här har vi egen företagshälsovård med läkare, sköterskor etc. För ett tag sedan började en ny sköterska, en karl som vi kan kalla Jörgen. Jörgen har tidigare jobbat på akuten och Carl berättade att de har jobbat tillsammans. Jag har inte haft så mycket att göra med Jörgen utan vi hälsar på varandra när vi springer förbi varandra, vilket vi gör dagligen eftersom företagshälsovården och labbet är i samma hus.

I alla fall… Jag stod och lästa på anslagstavlan i foajén här i huset och Jörgen kom förbi. Han stannade och frågade om jag sökte nytt jobb eftersom jag stod och läste jobbannonserna. Vi växlade några ord och jag nämnde att han jobbat med min karl. Han frågade vad han hette, jag berättade, han frågade vart han jobbar nu, vart vi bor och jag svarade på det. Sedan, i typ nästa andetag sa han “Jag har tänkt på dig när jag sett dig här i huset”. “Jaha…” sa jag och fattade inte om han menade att han hört att Carl var tillsammans med någon på labb eller vad han menade. Då fortsatte han “Jo, du vet… du är ju överviktig och jag har sett att du dricker två glas mjölk till lunchen”. Vad?? Han sa att mjölk är energirikt och jag bör nog undvika det.

Jag har ju några år sedan kämpat bort en massa kilo för att få assisterad befruktning. Då räknade jag kalorier stenhårt och har därför hyfsat bra koll på hur mycket energi det är i olika livsmedel. Jag svarade att det är mellanmjölk och således 47 kcal/100 g vilket inte är speciellt mycket. “Nä, men det innehåller laktos som är ett typ av socker och det är energirikt” svarade han. 47 kcal/100 g är 47 kcal/100 g oavsett om energin kommer från fett, proteiner, kolhydrater eller alkoholer. Det ÄR energimängden, punkt! Men något sa mig att det inte var lönt att påpeka detta för Jörgen eftersom han nog redan hade bildat sig en uppfattning om saker och ting. Två glas mellanmjölk innehåller ca 200 kcal vilket är typ en tiondel av mitt totala dagsbehov, det är ytterst tveksamt om dessa två glas mjölk per dag, tre dagar per vecka, är orsaken till min övervikt.

Hade som fått för mig att Jörgen var en trevlig prick men han föll platt när det tredje ämnet han överhuvudtaget diskuterar med en ny bekant är dennes övervikt och dessutom, med hans utbildning, inte verkar ha koll på sambandet mellan kalorier, fett och kolhydrater. Hmm.