Märks det att jag har tråkigt på jobbet? Dynamiska duon har lyckas sabba en av våra apparater genom att köra felaktiga prover i den. De brukar hacka på andra för att de inte kollar upp proverna innan de stoppar in dem i just den här apparaten och sedan gör de samma fel själva. Det finns två saker man under inga förhållanden får stoppa in i apparaten och det är organiskt material (som korv och navelludd) för då kan den explodera och man får inte heller köra något något som innehåller mer än 0,5% bly för då kloggar ett filter igen totalt. Korv och navelludd känner vi igen men små halter bly kan vara svårt att se så om man får okända prover ska man köra en kvantitativ röntgenfluorescensanalys först för att se om det finns bly. Vi hade till och med pratat om det när de bytte av oss igår kväll. Men körde de röntgen analysenförst? Icket… den körde de efteråt när apparaten hade havererat.

När vi granskade deras körning så visade det sig också att de kört 19 prover på raken utan att köra något kontrollprov. Min kollega har fått en utskällning av dynamiska duon för att hon haft kört mer än 10 prov utan kontrollprov men tydligen gör de också det. Hade god lust att skriva en snäsig lapp men massa utropstecken och understrykningar, precis en sådan man får av dem om man råkar göra minsta lilla fel, men lät bli.

Hur som haver, apparaten är paj och service jobbar kontorstid så de är tillbaka på måndag. Jag har varit chef på den här avdelningen och hade tidigare ansvaret för den apparaten så jag kan fixa den. Det är inga problem alls, tar 10 minuter max… MEN efter att jag slutat här så lades ansvaret ut på alla och ju fler kockar ju trasigare apparat så det beslutades att ingen annan än service får pilla i apparaten. OK, då ska jag inte göra något då. Man vill ju inte få en snäsig lapp med en massa utropstecken och understrykningar från dynamiska duon för att man gör något som strider mot vad som bestämts här *hehe*

Jag tror världen skulle vara en bättre plats om vi bara missförstod varandra lite oftare. Mindre krig och osämja om vi bara vägrade förstå om någon gjorde eller sade något som skulle kunna göra någon upprörd.

Jag fick ett meddelande i dejtingträsket från någon… och svarade…

Han:
vilket finna ……….du har

Jag:
Ja, jag vet! Jag känner mig verkligen lyckligt lottad. När jag hör hur mina vänner beklagar sig över sina som aldrig är där de ska eller bara hänger någonstans så känner jag att jag haft tur som fått två så fina och välartade. Visst kan de vara lite väl uppnosiga ibland men de är ju så jämnstora så det får man räkna med. Men de håller ju på vara så stora. Man förstår inte hur fort de går men nu tror jag nog att de vuxit klart. De är ju större än mig båda två. Den lilla är i en ålder då hon mest bara är söt än så länge. Inte många bekymmer där inte. Har du barn också?

Jag var på ett möte på skolan i torsdags. Det är stökigt i Annikas klass så lärare, elever, föräldrar och rektorn träffades för att prata om detta. Tydligen kommer många försent till lektionerna och det handlar inte om några enstaka minuter utan ha kan rycka upp dörren när halva lektionen har gått, vråla något “coolt”, smälla igen dörren efter sig, slå sig ner med buller och bång och kräva att läraren tar genomgången en gång till eftersom de missat den. Det stör ju förstås de elever som varit där från början och lärarna hinner inte det som ska hinnas under lektionerna. Så tydligen har en del lärare börjat springa runt och söka de elever som inte kommit i tid. Detta kan också ta halva lektionen så resultatet blir det samma. Det är spring in och ut från lektionerna och surrigt under lektionerna också. Tydligt var att vissa lärare upplever inga problem på lektionerna medan andra har stora problem. Förstod snabbt varför. Den populäraste läraren har snälla barn på lektionerna medan den minst omtyckta har väldigt struliga elever på lektionerna…

Så vi pratade om respekt och ansvar. Alla delades upp i mindre grupper och diskuterade vad det betyder och hur man visar andra respekt och hur man ska ta ansvar. Eleverna fick säga vad de tyckte om det hela och vad de var beredda att göra… tills en elev berättade om en liten episod som utspelade sig för ett tag sedan. Under en lektion med den minst populära läraren, vi kan kalla henne Lovisa, var det lika struligt och surrigt som  vanligt. En av eleverna utmärkte sig inte mer än någon annan men Lovisa tog ut allt på henne och sa att hon fick avlägsna sig från klassrummet eftersom hon störde de andra. Eleven reste sig och sa något i stil med “Då går jag.” varpå Lovisa replikerade med “Bra! Det ska bli skönt att bli av med dig!”. Detta tyckte de övriga elever var respektlöst av läraren. Rektorn ville inte prata om detta där och då vilket upprörde eleverna en del.

Efter mötet började jag fundera lite. Under mötet pratade vi utifrån att det är eleverna som är orsaken till att det inte fungerar i klassen men det finns inget som säger att de är ensamma ansvariga för det. Lovisa har jag själv haft “problem” med flera gånger. När Annika hade en jobbig tid vårterminen 07 för att hennes pappa hotat med att hon inte skulle få träffa sina syskon så såg denna lärare till att hon fick det jobbigare i skolan också. Lovisa tyckte att det bästa för Annika vore att prata ut om detta med henne men Annika ville absolut inte göra det. Lovisa försökte krama Annika, stryka henne över ryggen, på armarna men Annika ville inte alls ha någon fysisk kontakt med denna människa. Lovisa drog upp detta om pappan och syskonen hela tiden med Annika och brydde sig inte det minsta om att det kunde finnas fler öron i närheten. Det krävdes ett par samtal till skolan och en diskussion med rektorn om Lovisas oförmåga att respektera att Annika inte vill prata om detta med henne, varken enskilt eller inför klassen, innan Lovisa slutade jaga Annika.

På utvecklingssamtalen, vi har ju förstås Lovisa som mentor (eller dementor som Annika kallar henne), har Lovisa tagit upp stöket i klassen men sagt att det inte är Annika som bidrar till det för hon sköter sig tydligen. Men hon har namngivit andra elever och talat om för oss att de har psykiska problem och problematiska hemförhållanden etc. Det ska hon inte sitta och sladdra med andra om, Lovisa har tystnadsplikt! Detta har vi varit med om flera gånger och på mötet fick jag veta att andra föräldrar också har fått ta del av “känslig information” av Lovisa under utvecklingssamtalen.

Annika berättar lite då och då om hur Lovisa gör under lektionerna. Hon försöker ibland vara kompis med eleverna och går runt och surrar om allt och inget, visar film med engelskt tal och svensk text på tyskalektioner alltså inget som har med lektionen i sig att göra. Om någon elev ifrågasätter henne på något vis svarar hon nedlåtande med “Lilla, lilla vännen…” och behandlar eleven som om denna var dum i huvudet. Klassen har henne i svenska och hon har lämnat fram exakt samma prov varenda gång de har grammatikprov under hela högstadietiden. Eleverna har ingen respekt för henne för de känner att hon inte respekterar dem helt enkelt.

På mötet kom alla överens om att tider ska försöka passas. Dagen efter så hade klassen den första lektionen med Lovisa. Hela klassen var där i tid men Lovisa kom fem minuter sent. Klassen påpekade detta men Lovisa blånekar och påstår att hon inte alls är sen. Efter en diskussion om när skoldagen börjar och vad en korrekt klocka är säger hon att det inte är hennes fel att hon är sen för hon satt i konferens med de andra lärarna. Jaha… så om ett antal elever sitter i “konferens” med andra elever så är det ok att komma försent? De hade en till lektion med henne under dagen och även till den var hon sen.

Detta är också något som Annika pratat om hemma. Lovisa kommer ofta för sent till lektioner, glömmer bort att hon ska ha lektion, har inte med sig rätta sakerna till lektionerna och verkar rent allmänt inte ha koll på läget. Det är också det intryck jag fått av henne - hon är ett svammel. Hon välkomnade oss till mötet och höll ett litet inledande tal där hon bland annat sa att hon ville att eleverna skulle känna att tiden här på högskolan var så givande som möjligt. Högskolan?!! Det är en högstadieskola, tror hon att hon är professor eller något??

På mötet beslutades det att eleverna skulle ha ett klassrum till under lektionerna - det vanliga klassrummet där läraren hade genomgång med eleverna och eleverna sedan kunde sitta och jobba under tystnad och ett till klassrum där elever som inte klarade av att fokusera eller ville diskutera skulle vara och jobba så att de andra eleverna inte skulle störas. Detta skulle testas en tid och sedan utvärderas. Jag skulle vilja testa hur klassen skulle bli om de fick ha en annan lärare än Lovisa under en period. Jag tror att de skulle kunna ha en positiv effekt också.

Idag är det 27 år sedan jag blev tillsammans med någon första gången. Det var i Umeå på ett berg med en slalombacke som just den dagen inte var igång. Vi var där och lekte när han, Jojje, helt plötsligt sa “Har jag chans på dig?”. Ja, svarade “ja” och så var vi ett par.

På kvällen skulle vi och hans pappa gå på bio och se ET. På vägen stannade pappan i en kiosk och skulle köpa tilltugg. Jojje sa “Köp en jacka också” för han frös men pappan hörde fel och köpte en japp. Förutom det köpte han en påse pepparchips till Jojje, en påse chips (minns inte vilken sort men jag tror det var lättsaltade) till mig och vi fick varsin 33 cl läskburk. Den mängden läsk räckte inte när man skulle äta en påse pepparchips tydligen för Jojje klagade rätt tidigt över att det brände i munnen.

Jojje skrattade när alla andra grät och grät när alla andra skrattade och jag skrattade åt honom. Jag pratade med honom idag och han minns att jag skrattade när ET var sjuk. Minns det inte själv men det låter inte omöjligt att jag kan ha gjort det.

Sedan träffade vi inte varandra förrän i slutet av juli och då gjorde vi slut i samförstånd eftersom vi båda hade nya span.

Måste kanske tillägga att jag var 9, skulle fylla 10, och han var 10, skulle fylla 11 de året…

Detta relativt nya fenomen - snygga, kända tjejer som bloggar… vad är det? Jag fattar liksom inte grejen. De har hysteriskt många besökare men jag tycker att det är lite substans i bloggarna. Om man kollar Linda Rosings blogg idag t.ex. Hon skriver att hon ska vara ledig, att hon ska städa och tvätta och att hon ska hämta sonen och ha myskväll. Jahapp… kan inte tänka mig att det är sådant som lockar flera hundra besökare dagligen. Eller Blondinbellas blogg där senaste inlägget är en lista över vad hon ska göra idag. Hon ska på tre möten, shoppa lite och sedan ska hon träffa en personlig tränare på gymmet. Jättespännande… eller? Ock så har vi Carolina Gynnings blogg förstås, även den i samma stil. Gemensamt för dessa är att de vräker ut bilder av sig själv i bloggen, både bilder när de är tillsammans med andra kändisar, vänner eller familjemedlemmar och bilder där de är ensamma på bild, de redovisar för sin dag på ett ganska uppstyltat sätt och avslöjar inte så mycket om vad de själva tycker och tänker om det som sker kring dem annat än att de beskriver allt på ett sätt som känns konstlat, ytligt och platt och ganska skrytigt. Tror inte för en sekund att dessa brudar tycker att allt är “härligt”, “fantastiskt”, “underbart”, “sagolikt” etc som de skriver i bloggarna om allt de är med om.

Om en vanlig svensson skulle blogga på detta sätt, alltså som en journal där man redovisar vad man ska göra och vad man gjort en vanlig dag, beskriver allt i positiva ordalag och lägger ut en massa bilder på sig själv eller där man är med på något vis så skulle nog den bloggen vara tämligen obesökt men är man kändis så drar man besökare trots intetsägande blogg. Varför följer man då dessa b-kändisbloggar? Är det för att få en inblick i kändisvärlden, känner man delaktig i kändisvärlden eller har lättare för att drömma sig in i den om man läser dessa bloggar, hoppas man på att få förstahandsskvaller från kändisvärlden eller vad?

Om jag kollar de bloggar som jag följer som har flest besökare så är de på inga sätt minsta lika dessa kändisbrudars bloggar. Milo har kring 4000 besökare i månaden ochskriver förstås om positiva saker som händer och tankar kring dem men också det negativa som strul med försäkringskassan, människor i hennes omgivning som hon tycker betett sig illa, problem hon haft i familjen med både sina barn och föräldrar. Jontas har också tusentals besökare per månad och skriver på ett ganska vasst och humoristiskt sätt om sin vardag och reflekterar över strul med färdtjänsten som hanspydigt kallar flärdtjänsten (han har ms), sitt jobb som läkaresekreterare och sin ganska bortskämda och knepiga katt Gazzy som han älskar över allt annat fast hon kräks, klöser och kostar pengar i veterinärkostnader.

När det gäller “vanlig” människor så verkar det vara de som släpper in andra i sin tankevärld och kan beskriva sin vardag på ett sätt som andra kan känna igen sig i som lockar flest besökare och genererar många kommentarer.

Nä, hörni alla goa, glada besökare. Nu ska jag hoppa i badet och tvåla in mig med en underbar bodyshower från Nivea och det ska bli sååååå underbart! Sedan ska jag ringa upp min fantastika frisör och vän Sofia för att höra om hon kan klämma in min älskade dotter någon dag framöver. Åh, så trevligt det ska bli. Sedan ska jag ringa min gudomliga vän och nagelteknolog Kicki för att höra hur det är med henne och hennes ljuvliga familj. Jag har inte träffat dem på flera dagar och jag saknar dem såååå! Gullisarna Sedan ska jag åka till mitt underbara jobb. Imorgon ska jag skriva mer jätteintressanta saker så puss, puss på er alla till dess *hihi*

Eller…? Nä, jag tror inte att jag vill bli bloggande b-kändis.  Däremot tror jag att Britt vill för hon skriver exakt på det viset och avslutar alltid med “Puss och kram, syns på stan”. Så klatschigt…

Britt har inte hört av sig mer. Jag skiter i vilket för jag tycker hon är underhållande på sitt egen lilla vis men Carl blev ganska sur över att hon skickat en massa sms till mig och han han tycker att har han absolut inget med henne att göra så är det ändå en liten gnutta för mycket. Jag tror att han skäms över att han varit tillsammans med henne nu när han insett hur hon är.

Carl… det känns bättre och bättre med honom. Jag tror inte att jag kommer att kunna känna för honom som jag en gång gjort men frågan är om det är så sunt att göra det. Jag var alldeles för beroende av honom känslomässigt och jag blev inte blev bekräftad av honom ens i närheten av så mycket som jag hade önskat. Jag hoppas att jag kan hålla mina känslor på en mer “sansad” nivå den här gången. Tror att det är lätt att man blir manipulerad, utnyttjad och lätt lurar sig själv om man är galet tokkär som en tonåring i åtta år. Än så länge känns det helt ok och jag kommer inte att ge mer än jag tycker att jag får.

Jag har frågat Carl hur det går med bloggandet. Han startade en blogg för ett tag sedan, vilket jag skrev om den 19 januari, som jag var strängeligen förbjuden att läsa. Jag var i samma rum som han när han skrev sitt första blogginlägg, jag satt bakom honom och kunde se skärmen vilket han var mycket medveten om. Texten kunde jag inte se för den var för liten men rubriken på inlägget var stort och tydligt och bloggens namn ännu större. Han var fullt medveten om att jag kunde se detta och därmed utan större mankemang hitta bloggen sedan… den “förbjudna” bloggen…;-)

Han var nog ganska säker på att jag skulle trotsa honom och läsa. Han var nog rent övertygad om att jag skulle göra det men det har jag inte gjort. Antar att han inte är dummare än att han har någon besökslogg med ip-visning så att han skulle kunna se om jag gör det. Jag skulle lätt kunna använda någon annans dator så att han inte får veta att jag varit in men jag är inte intresserad.

En sak som Carl tycker riktigt illa om är att ha fel och jag undrar om han börjar bli desperat. Härom dagen satt vi vid hans dator båda två tillsammans och då plockade han fram adressen och visade den för mig. Han VILL verkligen att jag ska läsa Jag har fortfarande inga planer eller något intresse av den bloggen vilket jag tror är lite frustrerande för honom.

Hur som haver så går det inte så bra för honom. Han hade nog hoppats på att få kommentarer men tydligen har han inga besökare och således ingen som kommenterar något. Han har nog inte riktigt greppat att man inte bara kan starta en blogg och tro att besökarna ska ramla in. Han måste ju visa sig på något sätt och lättaste sättet att “sprida” sin blogg är att gå in på andras bloggar och kommentera lite här och var där och lämna länk till sin blogg i kommentaren. Att fråga andra bloggare om det går bra att man länkar till dem brukar ofta resultera i att bloggaren man länkar till länkar tillbaka i sin bloggroll. Att gå med i någon bloggportal som Succé. Men jag tror inte att Carls bloggintresse är så stort att han orkar göra sig det besväret. Tycker det verkar som det är en specifik besökare han väntar på bara. Kommer icket att hända.

Jag undrar varför han vill att jag ska gå in där. Han är inte arg eller irriterad på mig nu utan det var väldigt tillfälligt då när han startade bloggen. Nu försöker han mer locka mig på ett skämtsamt retsamt sätt att gå in och läsa. Jag är inte nyfiken på vad som står men jag är väldigt nyfiken på varför han vill att jag ska gå in på bloggen.

Kroken, 20 månader, är som fan på datorer. Så snart hon får minsta lilla tillfälle så knappar hon som en galning på tangentbordet och klickar med musen. I förrgår lämnade jag datorn obevakad ett kort ögonblick och när jag kom tillbaka satt Kroken och knappade. Jag lyfte bort henne och satte mig vid datorn. En meddelanderuta ploppade upp där det stod att Nvidia och alla associerade komponenter avinstallerats och datorn skulle startas om. Vad?!! Efter datorn startats om kunde jag bara välja mellan en skärmupplösning på 800×600 eller 1024×768 och jag har normalt den inställd på 1400×900, alltså en sk widescreenskärm, så allt såg helt muppigt ut. Dessutom flimrade allt när jag skulle scrolla.

Beklagade mig för Carl som rådde mig att gå in på nvidia.com och ladda hem nya drivrutiner till grafikkortet men det fanns ju en hel hoper olika drivrutiner beroende på vad man har för grafikkort så jag visste inte vad jag skulle välja. Kolla i enhetshanteraren vad grafikkortet heter, sa Carl. Jo, tjena… I enhetshanteraren finns alla installerade maskinvaruenheterlistade men dotterna hade ju just avinstallerat grafikkortet så det fanns inte med. Efter ett par dagars tjafsande och testande utan något positivt resultat så gjorde vi en systemåterställning helt enkelt.

Visste inte ens att man kunde göra det. Jäkligt fiffigt, man väljer bara ett datum och klickar vidare så blir allainställningar, drivrutiner etc som de var det datumet. Det kommer nog att behövas fler gånger då dottern har ett sådant stort… hm… dataintresse.

Britt ger sig inte. Hon har skickat sju sms till mig idag och jag ids inte ens lägga ut dem här. Sammanfattar skiten bara.

Hon började med att skriva att hon vet vad hon gjort och det är huvudsaken. Jag antar att hon menar att hennes samvete är rent. Jag gjorde väldigt klart för henne att vi vet att hon snackat skit och ljugit om oss, men jag berättade förstås inte hur jag vet det, och påpekade än en gång att vi vill inte att hon kontaktar oss mer och vi menar allvar med det. Trodde att hon inte skulle skicka mer men… hon gav sig inte. Än en gång började hon ifrågasätta vad hon gjort mig eftersom jag skrivit om henne i min blogg. Än en gång förklarade jag att det jag skriver i min blogg är inget hon behöver läsa om galoscherna inte passar och att det inte är jag som gör henne illa utan hon själv genom att läsa saker om sig själv som hon inte pallar att läsa. Jag tillade även att jag förklarat detta för henne förr utan att hon fattat så sannolikheten att hon skulle fatta det nu är liten eftersom hon uppenbarligen, precis som Carl sagt, inte är speciellt smart. Ifrågasatte också varför hon inte kunde lämna mig ifred. Hon sa att det berodde på att jag skrivit saker som hon inte tyckte var snälla om henne i min blogg i dejtingträsket när hon och Carl träffats. Jag avslutade med att det är lönlöst att vara skenhelig inför oss för vi vet vad hon gjort så det bevisar bara hur oärlig hon är och tryckte än en gång på att vi accepterar inte att hon kontaktar oss på något vis, ej heller via sms, så om det händer igen så vidtar vi de åtgärder vi hotat med tidigare. Sedan dess blev det tyst. Vi får se hur längre hon klarar av det den här gången.

Jag kommer inte att sluta skriva i bloggen. Kan säga att hennes utbrott har den omvända effekten, ju sämre hon beter sig desto mindre motiverad är jag att hålla inne med mina tankar om henne. Varför ska vi visa henne den respekt vi kom överens om när hon inte är beredd att låta bli att snacka skit och hitta på lögner om oss? Respekt är något ömsesidigt - kräver man att någon ska respektera en sak och får löfte om att så ska göras så ska man inte vara förvånad när man sedan upptäcker att respekten försvunnit efter att man själv betett sig respektlöst. Jag anser att respekt måste förtjänas och kan förverkas och har man blivit utlovad respekt utan att egentligen förtjäna den så är det inte konstigt om den förverkas snabbt om man själv är respektlös. Basta!

För en tid sedan pratade jag med en väninna och en viss person kom på tal. Vi kan kalla henne Kristina här för enkelhetens skull.  ”Visst har du sett bilderna?” frågade min väninna. ”Vilka bilder”, frågade jag och fick veta att det hittats bilder av Kristina på nätet, bilder som man inte ens kunde tänka sig att hon skulle ställa upp på. Jag känner inte Kristina personligen utan hon är bekant med bekanta kan man väl säga men jag hade fått en uppfattning av att hon inte var den typen som ställde upp på sådana bilder. Väninnan mailade över en bild och jag höll på trilla av stolen. En spritt språngande naken Kristin log mot kameran. Hade eventuellt kunnat tänka mig att något foto tagits i smyg och hamnat på nätet men kvinnan poserade, tittade rakt in i kameran och log… uppenbarligen fullt medveten om att hon fotades.

Vi började spekulera i vem som kunde ha lagt ut denna bild och om det verkligen var Kristin eller om det bara var någon som var väldigt lik henne. Väninnan hade fått bilden i mail av sin exkarl så hon förmedlade mina frågor till honom och, vips, så fick jag ett mail med ännu fler foton. Det var en mängd foton på en naken Kristina i olika mer eller mindre porriga poser och ett antal foton av henne när hon poserade påklädd på ett sätt som jag är van att se henne. Avsändaren skrev att nakenbilderna hade hittats på ett antal porrsajter, bland annat en som heter redcloud.com, och de påklädda bilderna kom från hennes privata hemsida där hon lagt ut flera bilder av sig själv. Jag visade bilderna för mannen och så vitt han kunde se så var det samma person på de avklädda och de påklädda bilderna – Kristina.

Vi bor i en liten stad där man får veta allt om alla. Alltid känner man någon som känner någon och en sådan här sak sprider sig snabbare än vinden. Någon hittar bilderna, kopierar dem till sin hårddisk och mailar vidare till sina närmaste kompisar med länkar till de sajter där de hittats, mottagaren mailar vidare till sina närmaste kompisar och inom kort har hela stan, eller i alla fall alla som vet vem Kristina är, fått ett mail med foton som höll på få mig att trilla av stolen. Min väninna bor i samma stadsdel som Kristin, inte så långt ifrån henne, och känner henne litegrann. Hon tyckte synd om henne och skulle väl egentligen vilja upplysa henne om att dessa foton av henne finns till allmän beskådan på nätet men sa att det fanns som aldrig ett bra läge. När hon fick mailet med bilderna så hade Kristin haft en jobbig period med en sjuk mor som så nyligt gått bort och det hade gått en tid så bilderna hade spridits till så många att väninnan vågade inte ta upp detta med Kristin.
Ja, vad gör man? Talar man om det för personen eller?

Kristin har haft ett antal förhållanden som inte varit så lyckade och inte heller blivit så långvariga så det förvånar mig att hon låtit någon av dem ta sådana foton av henne. Om hon åtminstone dolt ansiktet med sitt långa, blonda hår… folk hade kanske ändå anat att det var hon men det hade blivit mindre uppenbart än när hon, som nu, tittade rakt in i kameran. Jag har varit tillsammans med mannen i drygt åtta år och jag skulle inte låta han fota mig på det viset. Visst litar jag på honom idag och just nu men jag är ju inte så naiv att jag tror att han raderar eventuella foton om vi i framtiden skulle vara annat än ett par och kanske till och med ovänner. Hade han haft sådana bilder av mig och det tog slut så hade jag nog varit tvungen att… tja, döda honom. Jag skulle vara ständigt orolig för att dessa bilder skulle visas för någon annan och skulle de hamna på nätet och börja spridas bland vänner och bekanta skulle jag skämmas ihjäl, ta mitt pick och pack och flytta från stan. Kristin är ju vuxen, har två barn och bor i norra Sveriges skvallrigaste stad!

Kan inte fatta att hon ställt upp på sådana foton. Tänk om barnen får se bilderna. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om bilderna nåt kompisars yngre kompisar kompisar som skickat vidare till ännu yngre kompisar så att hennes tonårsbarn redan fått se vad mamma ställt upp på. Hur berättar man för sin mor att man vet att det finns nakenbilder av henne på porrsajter??

Och vem av hennes ex har fotat och lagt ut bilderna på nätet? Är det dotterns pappa som fotat? Eller är det sonens pappa?? Det var så många bilder som dessutom verkar vara tagna vid olika tillfällen så det kanske är flera som lagt ut bilder. Hon kanske har låtit flera av sina exkarlar fota henne på det viset, eller? Eller var det Kristin själv som gjort det? Det låter otroligt men i de lugnaste hagar betar de galnaste korna och fållan kanske inte innehåller alla får så man vet ju inte. Under den alldagliga tvåbarnsmammaytan kanske det döljer sig en liten exhibitionist som tänder på att okända ser henne naken, fantiserar om henne och tittar på foton av henne medan de onanerar. Man vet ju inte…

Är det någon av hennes ex som lagt ut bilderna så var det natuligtvis inte så snällt men det är inte honom som folk minns som en elak typ efter detta utan det är Kristin som etsat sig fast som en oväntad slampa. visst måste man vara lite försiktigare med hur man låter sig fotas?