Nu är det dags. Nu börjar tiden när temperaturen sjunker under 0 och humiditeten blir i det närmaste obefintlig. Det är en skräckens tid för mig. Jag hatar att få stötar. Jag menar inte att jag ogillar att få stötar utan jag hatar verkligen att få stötar. När luften är så knastertorr att all vätska sugs ut ur huden och ansiktet blir så torrt att det i det närmaste snöar bort så blir jag laddad som en sådan där metallkula som magistern på fysiken i högstadiet tyckte var vrålkul att tortera de stackars eleverna med. Ni vet en sådan där stor kula som laddas med någon slags drivrem och sedan laddas ut mot en mindre metallkula… eller en elev, det är vilket som.

Jag får stötar av allt. Den rostfria diskbänken är fienden. Fy fan. Jag har upptäckt att det jag mindre ont att få en stöt i baken än i fingrarna så jag dänger höften i diskbänken, bildörren, hyllan i butiken eller vad det än är som jag måste vidröra. Då har jag jordat eländet så jag får ingen stöt i fingrarna sedan när jag tar i den. Men sonen skäms när mamma dansar bumpabumpadans med inredningen och kompisarna är här.

Men håret… Antingen står det all världens väg och jag ser ut som en brunrödblond utblommad maskros eller så slickar det fast sig i ansiktet på mig och irriterar kring ögon och näsa.

Tackar vet jag en luftfuktighet på minst 85%

Har en jäkla massa jobb som blivit liggande - webbsidor som ska uppdateras, ny domän som ska tas i bruk och sida som ska läggas ut där, reklambilder och vimmelbilder som ska redigeras. Huset ser ut som kriget. Minns inte när diskmaskinen tömdes sist, en massa tvätt som borde tvättas, färdig tvätt som borde tas om hans, en fläkt i sovrummet som borde kopplas in, en nätkabel slingrar sig som en lång röd mask från datarummet på övervåningen, nedför trappan, genom hall och kök och in på sonens rum… borde borra hål i väggen och dra den på utsidan av huset. Dammsugaren har varit ledig för länge, moppen… vart är moppen?? Har ju ett vanligt jobb också som jag måste infinna mig rent fysiskt på och det är svårt att göra något hemma när man inte ens är där…

Blir helt blockerad när det är mycket att göra och får istället inget gjort… igångsättningssvårigheter… Istället sitter jag här och slösar dyrbar tid på att blogga. Känns som jag har ett finger med i det mesta just nu.

Carl erkände igår att han har en ny tjej. Det är samma tjej, Britt, som jag var övertygad om att han hade ihop det med 3/10. Blev alltså inte förvånad men nu är det officiellt.

Lite vemodigt är det… Han är nöjd med att sitta i sovrummet vid datorn hela dagarna och kolla blocket, bmw-forum, youtube och en handfyll andra sidor, jag vill ut och träffa människor och prata med människor både på nätet och IRL. Han har inget större behov av fysisk kontakt medan hela min kropp skriker av svält på hudkontakt. Han funderar inte så mycket över hur han känner - kär eller inte är inte så noga (sa ju att han inte varit kär i mig på 6-7 år men inte känt efter bara…) medan jag vill ha rätta känslorna för någon och det är extremt viktigt för annars får det vara. Han har inget behov av någon men han hittar någon före jag. Det hade jag nog innerst inne aldrig trott och jag kände mig fruktansvärt misslyckad inatt.

Är ganska låg idag med. Carl har under hela tiden han haft kontakt med denna kvinna sagt att hon är så ointelligent att han inte skulle kunna attraheras av henne. Tydligen har han hittat andra kvalitéer hos henne som gör henne intressant… När Ken träffade Barbie var hans första kommentar om henne var “Hon har snygg kropp så man kan pippa med henne men är så ful i ansiktet att jag aldrig skulle kunna vara tillsammans med henne” och de har nu varit ett par i 10 år. Det får mig att tappa tron på att det verkligen finns en vettig karl därute med sunda värderingar och “ärliga avsikter”. Är det så förbannat viktigt att få “komma till” att hur personen är i övrigt blir helt irrelevant?

Detta var den första som visade lite starkare intresse för exet och han nappade på en gång. Tog första bästa bara så där. Jag frågade honom inatt om han är kär då och han svarade först att han “inte talade i sådana termer” och sedan att det beror på vad man menar med kär. Inte ett klart “Ja” alltså… Om jag träffar någon så skulle jag inte kunna acceptera annat än att man är kär och definitivt är medveten om det också.

Får mig återigen att vilja lägga ner det här projektet helt. Kan man lita på någon? Många verkar så desperata, verkar göra nästan vad som helst för… ingenting. Absolut ingenting. För att slippa onanera för egen maskin eller vad det handlar om. Vill inte vara med i leken om det är de gällande reglerna.

Det finns så mycket trevligt folk och det är kul att träffa några av dem!

Första killen var en sådan som man tycker att man känt hela livet i samma ögonblick som man träffas. Jag tyckte att vi hade jättetrevligt och trivdes jättebra med honom. Aldrig en pinsam tystnad, fåniga missförstånd eller annat som gör att man känner sig obekväm.

Vi såg en del underligheter också. Fotade dock inget. Bland annat så finns det en byggnad på kyrkogården, ser ut att vara ett förråd och jag kan tänka mig att de kanske har en traktor där. Byggnaden är vit och har stora dörrar, á la ladugårdsdörrar, som är rosa…???!! Ovanför de rosa dörrarna fanns en stor dödskalle med två korsade benknotor under, också det i rosa! Tycker det är opassande med dödskallar och benknotor på en kyrkogård och dessutom smaklöst att ha det i rosa.

Andra killen tog jag en helt normal fika med på kvällen. Trevlig, såg bra ut och riktigt duktig på att konversera. Helt suverän på att konversera faktiskt. Frågade mycket, lyssnade intresserat, kom med egna funderingar och slutsatser. Men jag tvivlar på att vi kommer att träffas mer. Fick intrycket av att han inte var så intresserad av det. “Trevligt att träffas. Ha det bra!” sa han när vi skiljdes så han lät inte så sugen på någon vidare kontakt.

Killen jag träffade idag var inte intressant. Vi spankulerade runt på kyrkogården i en och en halv timma och det var blåsigt och svinkallt men rätt trevligt. Sedan åkte vi till ett fik och han bjöd på en kopp kaffe som jag fick tina upp mina frusta händer med. Där började han prata en massa om sitt ex som han var tillsammans med i ett halvår. Han tjatade rätt mycket om henne och började berätta att hon pratade snusk i sängen. Han frågade till och med om jag gör sånt! Hallå?!! Det gjorde att han föll fet-bort.

När vi knatade runt på kyrkogården fick vi se ett skumt sätt att arrangera gravstenar på. Fotade det och bilder finns nedan. Det ser ut som om den främre gravstenen flyttats dit av någon anledning men varför väljer man att ställa dem så där?? Den bakre stenen skymdes ju nästan helt.

Jag har jobbat fyra förmiddagsskift i veckan. Fy fan för att kliva upp klockan 5 och masa sig iväg till jobbet!! Det är inte min tid på dygnet. Om jag fick välja skulle jag sitta uppe och sudda på hela natten och gå och lägga mig ungefär vid den tiden. Jobbveckan avslutades med ett eftermiddagsskift så jag blev någorlunda människa igen.

Jag har bestämt mig för att ta singellivet till nästa nivå. Hittills har jag vägrat träffa någon jag får kontakt med på nätet. Har känt mig osäker på… något. Vet inte vad men det har inte känts rätt. Förra helgen var det en karl som hade läst att jag gillar att sitta på caféer och titta på människor och gå på kyrkogårdar och titta på gravstenar. Han lämnade ett kort meddelande och skrev att vi hade ett gemensamt intresse men det var inte kyrgogårdvandringar. Han tyckte nog att jag verkade lite morbid. Jag svarade och sa att om han ville hänga med mig på kyrkogården så skulle jag nog omvända honom. Och han nappade :-O. Så vi har en dejt! På måndag kl. 13 ska jag träffa honom på en kyrkogård i stan.

Igår berättade en annan karl här från stan att han också gillade att gå på kyrkogårdar och vilken kyrkogård som han tycker är intressantast. Det råkade (av en händelse) vara den som är närmast mig. Jag har aldrig varit på den så jag föreslog att vi skulle ta en tur runt den tillsammans. Fick inget riktigt svar av honom men det skulle vara kul om han också nappade.

Det kanske blir min nisch - dejting på kyrkogårdar! Första killen visade sig vara radiopratare så han kommer att ha med sig utrustning för att göra ett reportage om kyrkogårdsvandring.

Har en kompis som förra helgen var på hockey och blev lite på pickalurven. Hon raggade friskt, inte åt sig själv för hon är gift utan åt mig. Skickade flera mms med suddiga, mörka bilder på singelkillar i hennes bekantskap som hon träffade på hockeyn. Mitt i natten ringde en karl på order av henne. Vi surrade en stund och han frågade om jag hade lust att ta en kopp kaffe med honom någon gång. Javisst, sa jag till både min och hans förvåning. Så på måndag ska jag träffa honom också.

Har väl ingen större förhoppning om att någon av dessa ska vara den rätte men det ska, banne mig, bli kul att träffa lite nya människor känner jag.

Så finns det en till som jag inte vet ett dyft om egentligen. Han har knappt skrivit något om sig själv på sin presentation, jag vet inte vad han heter, vart han bor annat än att han bor i kommunen och han var inte medlem så han kunde inte skicka andra meddelanden än flirtar men av någon konstig anledning lämnade jag ut mitt mobilnummer till honom. Av princip lämnar jag inte ut några kontaktuppgifter till någon alls, ett par har fått min mailadress men inget annat men jag fick bara en känsla av att det vore klokt att få kontakt med denna människa, vem han nu är.

Visade min kollega snyggingar jag hittat på dejtingsidorna. Jo, jag vet… nu är jag precis lika ytlig som de jag öser galla över… Skillnaden är nog att jag ser dem, konstaterar att de är snygga och vandrar vidare. Tar sällan kontakt i hopp om att få träffas och pippa. Det krävs lite annat än en vacker nuna för att locka mig… Så du kan sluta titta på mig sådär!!

Hur som haver… kollade på snyggingar men kollegan verkade inte så övertygad. Efter att ha skådat ett tag var hon till min stora bestörtning forfarande var väldigt skeptisk vilket jag bara inte kunde förstå så utbrast hon. “Du måste tänka på att jag är 23. Jag tycker inte att de i den åldern är så snygga.”. OK….

Insåg med ens att hon tyckte att mina snyggingar bara var gubbar. Jo… när jag var 23 så tyckte nog jag också att män i 40-50-årsåldern var gubbar.

Jag är nog gammal… men jag känner mig betydligt yngre

Tydligen håller jag på att bli gammal för det är ungefär i min ålder som en del börjar skriva i sin presentation att de är “en ungdomlig 36-åring” och “Jag är 36 men känner mig yngre”. Varför ska man känna sig yngre? Luktar åldernoja lång väg ju… Jag är 36 och känner mig som 36, tycker det är helt ok att vara 36. Hade inte haft något emot att vara 46 heller för det är enligt mig helt ok att vara det. 56, 66, 76, etc. är också helt ok att vara.

Man ser aldrig en 20 åring som skriver “Jag är 20 år men känner mig betydligt äldre”. varför ska man känna sig som något man inte är? Det är ju lite ledsamt på något vis att de inte kan acceptera det de är. Som om jag skulle skriva att jag är 166 cm lång men jag känner mig betydligt längre eller att jag har si eller så många kilos övervikt men jag känner mig lättare. Jag är mörkblond men jag känner mig rödhårig? Och aldrig ser man någon smal som skriver “Jag väger 55 kilo men känner mig betydligt tjockare” och det är ändå något som jag tror är vanligt - att man känner sig tjockare än vad man är.

Nja, jag vet inte vad vitsen men det lilla tillägget är. Det känns som de ber om ursäkt för sin ålder på något vis.

I fredags skjutsade jag Tommy till konfirmationslägret. På natten ringde han… Han berättade att två tjejer hade ertappats med alkohol och så småningom hade han också ertappats med detsamma. Nu försökte han ta på sig det hela för att den ena tjejen är han såååååå kär i och han vill inte att hon ska råka illa ut hemma. Även en killkompis ville han skydda från att få utegångsförbud i 40 år. Han sa att någon av ledarna skulle ringa dagen därpå.

Dagen efter ringde jag till ena tjejens mamma för att kolla vad hon hade hört. Hon berättade att prästen hade ringt henne vid 1.30-tiden och berättat vad som hänt och sagt att tjejerna skulle hema omgående så hon hade satt sig i bilen och åkt för att hämta dem. När hon kommit dit hade hon fått hela historien - alla skulle ut och grilla och tjejerna hade en colaflaska med sig i en väska. Det var väl i och för sig inget konstigt men den ena tjejen betedde sig lite märkligt och en kille i sällskapet uppförde sig också misstänkt. De var så übertydliga med att det var cola i flaskan och inget annat än cola så ledarna hade bett att få titta närmare på colaflaskan och innehållet luktade sprit.

Då hade Tommy, gentlemannen klivit fram självmans och sagt att han hade del i detta, att spriten var hans och att han hade mer. Tjejerna och sonen hade tre 0.5-litersflaskor med en skvätt alkoholhaltig vätska i samtliga och en burk cider. Den ena tjejen nekade till att något var hennes, den andra (den sonen är betuttad i) erkände att en flaska var hennes och sonen tog på sig ansvaret för rubbet men ledarna trodde honom inte. Tjejerna skickades hem för att de ertappats och sonen fick stanna för att han erkänt. Ur tjejerna fick de att mer alkohol fanns på lägret men de berättade inte vilka fler som hade så sonen fick väl stanna i hopp om att fler skulle våga erkänna spritinnehav. Naturligtvis var det ingen som gjorde det.

Hur som haver så tycker jag inte att det är någon katastrof, tonåringar testar gränser och sprit på ett konfaläger måste vara en gräns som lockar oerhört mycket till test, men jag fick veta av mamman jag pratade med att dottern hade erkänt att alkohol förekommit annars också och att hon och hennes kompisar, inklusive Tommy, varit onyktra vid några tillfällen. Jag hade nog helst sett att jag fått den informationen direkt från honom…

Har i alla fall tänkt ut ett lämpligt straff. Han ska klippa gräsmattan med en slö nagelsax under snöstorm iförd endast bikini..

Ursäkta, men är folk helt korkade eller är de bara trotsiga?! Jag skrev i min profiltext i dejtingträsket att jag inte vill ha kontakt via msn, mail eller telefon men allt för många tycktes missa det så jag gjorde ett förtydligande och skrev INGEN MSN, MAIL, SMS, TELEFON ETC.!! i knallrött på typ femte raden, strax efter uppmaningen om att läsa min profiltext innan kontakt. Inte fan hjälpte det så jag ändrade profilbilden och lade in en liten förbudssymbol med en msn-ikon. Tänkte att de som kontaktar mig är ju uppenbarligen inte läskunniga men tydligen har de sett profilbilden. Funkade det då? Icket sa Nicke… Får ett flertal meddelanden varje dag där jag uppmanas adda personer på msn eller höra av mig på deras mobilnummer (som av någon anledning alltsid är oregistrerade kontantkort…).

Jag har väldigt svårt för att låta bli att skicka spydiga svar tillbaka. Jamen helt allvarligt, hur kul är det när man får meddelandet “Vad vacker du är! Adda mig på msn, storsnas@hotmail.com”. Jaha, och vad tycker han att vi ska diskutera på msn då? Mitt utseende eller för det är tydligen det enda som lockat. Eller de som skriver “Hej, snygging! Fin du är… Jag ska upp till norrland i veckan, kan vi träffas?”. Varför då, brukar jag fråga. Varför vill de träffa mig utan att veta det minsta lilla om hur jag är som person? Och vad får dem att tro att jag vill träffa en okänd människa som jag inte vet ett dyft om??

Nä, varför är det så få som skriver att de tycker att jag verkar vara intressant som person? Jäkla ironiskt… tycker själv att min personlighet är betydligt mer intressant än mitt utseende men personligheten verkar vara helt ointressant för det andra könet men de nappar på utseendet. Det är en vriden värld vi lever i…