Jag har fått igen min dator… efter många om och men. Bråkade med företaget som skulle laga den men gav upp och bad dem dra åt helvete. Fast jag sa det på ett snyggare sätt. En kollega hade sin dator på reparation samtidigt som jag för att hennes hade spruckit precis som min. Hon fick den lagad utan tjafs men de ville ha nästan 3 000:- av mig för att fixa samma fel. Av det var 900:- frakt. Troligt jag betalar mer än datorn är värd för att få lagat något som andra får på garantin. Så nu har jag fått tillbaka den och de har fixat så den får ström igen för det var det akuta felet. Däremot hade de inte formaterat den som utlovat men förmodligen plockat bort filer för inget funkade när jag fick tillbaka den. Svenska tecken fanns inte och det gick inte ändra någonstans, sidor man loggar in på gick inte att öppna, det gick inte att ladda hem något och en massa program var borta. Så jag fick formatera den själv.

På Carlfronten inte mycket nytt. I alla fall inget positivt. Han sade, som julklapp, att han ville försöka igen men det var tydligen bullshit. Han ville att vi skulle skriva en lista på de krav och önskemål vi har för att förhållandet ska funka. Jag ville inte skriva någon lista men han propsade på att jag skulle göra det.  Så när vi skrivit varsin lista så ser han sin lista som laget jag är tvingad att lyda under medan han själv inte är det minsta villig att leva upp till något på min lista. Han säger att det inte spelar någon roll om han gör det för det är inte jag som vill lämna honom så han behöver inte ändra något för att förhållandet ska fungera.

Min kurator säger att jag ska kräva att åtminstone gå på parsamtal på familjerådgivningen men Carl vägrar. Jag är kräkless. Han är en egocentrisk, manipulativ, elak jävel som utnyttjar mig och jag vet inte vem jag hatar mest - han för att han gör det eller mig själv för att jag låter honom.

Jag har en stökig inneboende som har hållit mig vaken många nätter och orsakat mycket obehag för mig. Snart ska denne vräkas. Det är min galla som omskolat sig till grusgrop och därför inte får bo kvar i mig längre.

Ken… ränderna går aldrig ur.
Tonårningarna fyller år snart och har därför inbjudit till det årliga “vuxenkalaset”. Vi har alltid kalaset en söndag mellan Annikas födelsedag (25 januari) och Tommys födelsedag (4 februari) och jag föreslog att vi skulle ha det den 27:de. Den 3 februari är en “pappadag” då Ken ska umgås med tonåringarna så jag tänka att tonåringarna får träffa honom och sina syskon en extra gång om de har kalaset den 27 januari. Men Annika sa att hon ville att kalaswt skulle vara på pappadagen den 3 februari istället för den dagen hade Ken ändå avsatt tid för dem så då kunde han inte komma med några undanflykter för att slippa komma. Sist det var pappadag så åkte barnen till Håla för att umgås med honom första gången på flera år och då bjöd Annika och Tommy honom på kalaset.

I måndags, alltså dagen efter de varit i Håla, ringde farmor och sa att hon och farfar skulle komma på kalaset och ha Finn och Fiffi med sig eftersom Ken inte kunde komma. Han hade tydligen annat inbokat, han och Barbie skulle åka till Lycksele (!!) för att fira hennes styvfars födelsedag. På barnens pappadag?!! Han har aldrig sagt något om att han vill byta den dagen till en annan dag och Annika härsknade till och ringde honom för att ifrågasätta hur han kan både planera annat på pappadagen och dessurom välja att fira någon annans födelsedag franför deras. Han meddelade att allt var mitt fel och att han aldrig tänkte sätta sin fot i mitt hem för att jag är dum i huvudet och ingen kan tvinga honom att komma hit och träffa tonåringarna. Annika grät när hon berättade vad han sagt och jag tyckte det var lite väl magstarka formuleringar även för att komma från honom så jag ringde upp för att höra hans version om vad som sagts. Han upprepade samma sak, formulerat på samma sätt till mig.

Han menar fortfarande att barnen enbart tycker illa om Barbie för att jag manipulerat dem till att ha de åsikterna. Därför hatar han mig och vägrar sätta sin fot i mitt hem oavsett hur mycket det sårar tonåringarna. Han krävde istället att barnen skulle ha sitt kalas en annan dag och hos farmor så att även han kunde fira sina barn. Jag sa att vanligtvis när man inbjuds som gäst till någons kalas så tackar man och säger att man gärna kommer, man kan fan inte säga att man inte tänker komma om man inte får bestämma när och vart kalaset ska hållas. Det är förbannat ohyfsat!!

Han tyckte inte alls att det var opassande och gapade på om hur mycket han ställde upp på tonåringarna. Eller hur… Jo, för han hade suttit i bilen i fyra timmar för deras skull i söndags. Jag fattade nada. Jag trodde att han menade att han hade suttit i bilen på uppfarten utanför huset i Håla och väntat medan tonåringarna umgicks med sina syskon i fyra timmar men tydligen var det inte så. Han menade att han ställde upp för dem genom att komma och hämta dem och sedan skjutsa hem dem igen. Det är han enligt lag skyldig att göra men egentligen vill han att jag ska köra halva vägen så inte fan gör är det att ställa upp på dem! Dessutom betalar jag hälten av resekostnaderna trots att jag egentligen inte behöver så är det någon som ställer upp på någon så är det jag som ställer upp på honom!! Han kör fyra timmar en gång var tredje vecka… Hur jäkla mycket tror han att jag kör då?! Och dessutom har de bara varit i Håla en enda gång och han tycker redan att han är superfarsan som ställer upp gränslöst på sina barn! Jo, jävlar…

Det gick inte att resonera med honom och han hade inga hållbara motargument för något men var ändå orubblig. Det är väl inte så lätt att argumentera för sina åsikter när man inte själv är hjärnan bakom dem antar jag… Hur som haver så pratade jag med tonåringarna efteråt och vi kom fram till att eftersom alla kalas de senaste åren varit en källa till bråk, hot, tårar och konflikter så skiter vi i det. I fortsättningen har vi inga “vuxenkalas” när de fyller år. Jag ringde till farmor och morsan och berättade vad som beslutats och varför. De tyckte att det var förjävligt förstås men förstod varför vi valt att göra så.

Senare på kvällen ringde Ken igen och ville prata med mig. Han sa att Barbie nu hade pratat med sin styvfar och ordnat så de kunde fira honom en annan dag så nu kunde de komma på kalaset allihopa. Jag vet inte om han menade att Barbie var inkluderad i allihopa och att vi skulle tillåta henne komma nu när hon varit så schysst och ordnat upp det hela men jag sa vad som beslutats och varför. Ken blev alldeles tyst först och sa sedan att det var synd att det blivit så. Jo, sa jag, men nu har hon ju vunnit. Du kan dunka henne i ryggen och säga “Snyggt jobbat, gumman” Nu fick du som du ville!”. Hälsa från mig! sa jag innan jag lade på luren i örat på honom.

Annika och Tommy är bjudna till Håla på Fiffis kalas nu på lördag men de vill inte åka. Jag förstår att det inte känns så kul för dem nu. Annika säger att hon vägrar träffa Ken mer och Tommy säger att han skiter i vilket, bara han får träffa syskonen. Så vi får se vart detta slutar.

Grannarna har fått barn, en son som föddes den 20 december. Vi umgicks med dem i midsomras och den då blivande fadern sa i ett rätt berusat tillstånd att om det blev en pojke så skulle han heta Diesel. Den bllivande modern tyckte att det var lika intelligent som att döpa barnet till traktor. Något namn har han ännu inte fått eftersom de var stensäkra på att det skulle bli en flicka men Diesel kommer han uppenbarligen inte att heta. Det namnlösa barnet ser ut som en rumpnisse och är skitsöt.

Grannen (den nyblivna pappan) och Carl brukar hitta på en del bus som att köra fyrhjuling i skogen, leka med traktorer (riktiga traktorer alltså) och sådant. Nu när sjön har frusit så har de plogat upp en bana på isen och kör bil som galningar där. Grannen och en kompis till honom har varsin bil som de rejsar med, krockar och prejar varandra med. Carl ville också ha en skräpbil att leka med så han köpte en volvo 244 från -76 för en vecka sedan. 1000:- kostade den.

Två dagar senare åkte han, grannen och grannens kompis ut på isen och busade med alla tre bilarna. Carl är rädd att skada sig så han krockar inte gärna med de andra så därför är hans bil minst skadad men grannens kompis bil blev så skadad att den tappade växellådan. Carl och grannen klev ut ur sina bilar för att beskåda den havererade bilen och när sedan Carl skulle sätta sig i sin bil igen så brann den. Bilen med minst skador började brinna… Logiskt. Så nu är Carl utan leksak igen. Den brann inte upp helt men något i motorutrymmet började brinna och det spred sig in i kupen innan de hann släcka elden men den går säkert fixa så den går att köra igen.

… det jag har väntat på. Carl har ändrat sig. Han berättade på annandagen att han vill göra ett nytt försök. Vi är inte tillsammans officiellt utan han ville känna efter ett par veckor först…

 Jag vet inte jag… Det vore väl trevligt om han bestämt sig för att han vill ha mig och om vi kan ha ett stabilt förhållande men jag är skeptisk. För någon vecka sedan var han på dåligt humör över något, minns inte vad det var men det var i alla fall inget jag hade gjort. Då deklarerade han att han för tillfället inte var intresserad av något förhållande med mig eftersom han var på dåligt humör. Jaha…? Så vad han känner för mig varierar alltså med hans sinnesstämning?? Inte fan önskar jag bort honom för att jag haft en dålig dag, speciellt inte om han inte ens har bidragit det minsta lilla till mitt dåliga humör. Det känns inte som han fattar vad det hela handlar om eller är mogen att ha ett fast förhållande ännu.

Vi får se vart detta landar. Han har ju en av sina berömda betänketider nu igen. Två veckor ville han känna efter så han ska väl ha bestämt sig kring den 8:de januari då. Jag vet inte vad jag tycker ännu men om han kommer fram till att han vill att vi ska vara tillsammans så kommer jag inte att kränga på mig förlovningsringen, le och vara glad och låtsas som inget har hänt. Han har en hel del att bevisa innan jag kan lita på honom igen och av någon anledning tror jag inte att han klarar det…

Åkte på något virus strax före jul och har mått pyton och haft en mördarhuvudvärk så jag har inte haft så stor lust att sitta vid datorn. Carl har varit ledig rätt mycket så jag har inte haft tillgång till dator just heller eftersom han spenderar mycket av sin lediga tid vid den. Nytt år igen och dags att utvärdera 2007. Det har varit ett konstigt år, ovanligt händelserikt men inte många saker som utmärkt sig som särskilt positiva eller negativa ändå. Därför blir det bara två tummar i år - en upp och en ner.

Årets tumme upp går till;

Kroken - för att hon föddes och finns. Äntligen! 

Årets tumme ner går till;

Carl - för att han gjorde slut den dag vi skulle ha gift oss. Vilken annan dag som helst hade varit bättre.

Så då var det årliga tummeproceduren avklarad. Julaftonen också.

Tonåringarna fick varsin moppe (en likadan som på bilden) och har varit ganska exalterade över det sedan dess. Jag hade inte köpt några andra julklappar åt dem så jag slog in en rebus i ett paket åt dem var för att göra det hela lite roligare. Rebusen ledde dem till nästa ledtråd som ledde vidare till ännu en ledtråd osv tills de till sist kom till en lapp med ett juklappsrim. På Annikas stod “Snart är du byxmyndig så av tomten och renen får du här någt att mellan benen” och på Tommys, som har ett år kvar tills han blir 15, stod “Born to ride men håll din inom byn för träffar du Poppo försvinner lämpet i skyn“.  Annika förstod att det var en moppe men vågade inte tro att det var sant men Tommy fattade ingenting.

 Hyfsat lyckliga var de när de fick se mopparna. Men de blir utan födelsedagspresent nu när de fyller år den 25 januari och 4 februari… Annika föreslog att hon skulle få en häst på 15-årsdagen men det kan hon ju drömma om.