Annika blev förbannad i fredags. Riktigt förbannad. Jag hade nekat henne att gå och äta pizza och bowla med kompisar eftersom hon betett sig illa. Hon är 14, snart 15, så det är väl inga konstigheter att hon flippar ur ibland men vi var hos farmor och Annika skrek, svor och kastade saker. Så vrålade hon att hon hatade mig och stormade ut ur huset. Efter ett tag kom hon in igen och sa att om hon inte fick fara till bowlinghallen så skulle hon avslöja för alla vad som står i min blogg. OK… så hon läser min blogg… mindre bra.

För att få slut på det funderade jag på att lösenordsskydda hela sidan. Det är inget jag vill egentligen. Lägga ner eller byta adress vill jag inte heller. Istället har jag ändrat host-filen i windowskatalogen på Annikas dator så att hon kommer till google.se när hon knappar in ventilen.com i sin webbläsare. Jag hoppas att det räcker med det för att hålla henne borta från min blogg.

Hur som haver så vet hon nu hur läget är mellan Carl och mig men hon har lovat att hålla tyst om det. Hon undrade varför jag ljugit om det och vad som händer nu, om vi ska börja bråka om Kroken etc. Just därför har jag inte sagt något - för att hon ska inte behöva grubbla över hur det kommer att bli innan det är klart hur det blir. Jag undrar om hon klarar av att hålla tyst om det.

Hinner aldrig uppdatera.

Bilen inlämnad. Jag har ingen aning om hur lång tid det tar att fixa den men tills jag får tillbaka den är jag utan och beroende av att mor lånar ut sin bil åt mig när jag behöver åka någonstans.

Sjukskriven blev jag. Tyckte det var skitjobbigt att prata med läkaren. Hon ville att jag skulle prata med en kurator (eller vad han är) men jag har svårt för att sitta öga mot öga och prata om sådant så jag föreslog att vi skulle diskutera via mail istället. Läkaren skulle kolla om kuratorn tyckte det var ok.

Carl. Han köpte chokladhjärtan till mig och gömde dem under min kudde. Varför? Tänkt om jag fick förstå mig på honom.

Vårdcentralen som jag mailade för typ två veckor sedan svarade inte så jag skickade mailet igen. Då ringde de. Tydligen hade de fått första mailet, skrivit ut det och stoppat det i min journal men inte gjort något mer. OK, jo det gör ju genast situationen mycket bättre för mig *ironi*. Jag fick en tid i alla fall och ska träffa en läkare idag. Usch, känns inte bra. Känns som jag gnäller till mig en sjukskrivning för att jag är arbetsskygg. Nu jobbar jag ju ändå inte men ändå. Får skolkkänslor. Det är i och för sig inte säkert att jag blir sjukskriven, hon kanske inte tycker att jag mår så dåligt och det skulle inte heller kännas ok. Som om sjukvården säger till mig att jag är sjåpig och får ta och skärpa till mig. Jag är tydligen inte nöjd hur det än blir - vill inte vara sjukskriven och vill inte bli nekad sjukskrivning.

I en diskussion så berättade jag för Carl att jag inte tycker speciellt bra om hans syster Judit. Han blev skogstokig. Tydligen så anser han att alla ska avguda hans söta lilla oskyldiga syster på samma sätt som han gör. Han tycker inte speciellt bra om mina tonåringar och har åsikter om dem och deras beteende hela tiden men när jag berättar att jag inte gillar hans syster så blir han galen. Jag accepterar att han inte ser på samma sätt på mina barn som jag gör och det är mindre accepterat att prata skit om någons barn än om någons syster så är det någon som ska ha rätt att ta jäkligt illa upp så är det jag. Dessutom så är han syster precis en sådan som han snackar skit om - en odugling som inte är intresserad av att göra rätt för sig utan lever på socialbidrag, vägrar ta ansvar och håller sig “sjuk” för att slippa åka på jobb. Jag har skrivit en hel harrang om henne och hans övriga familj under Vem är vem och det är väl rätt tydligt att jag tycker att de är en underlig skara människor men hon är den jag har mest svårt för. Om Carl vore helt ärlig med sig själv så skulle han erkänna att Judit inte är en människa som han skulle tycka det minsta om ifall han inte vore släkt med henne.

Judit är inlagd på psyk och hon tydligen lagt in sig själv. Enligt Carl så mår hon inte speciellt dåligt nu men hon har gjort det för att hon blivit kompis med några som är inlagda och vill umgås med dem. Eftersom hon lagt in sig själv så kan hon ta permis som hon vill också så hon kan umgås med sin kompisar när hon vill men ändå slippa vara “inspärrad” där. Jag frågade hur det var möjligt för hans mor har försökt få vara inlagd på psyken men de har humpat ut henne för att de inte tyckt att hon varit tillräckligt sjuk. Tydligen så har Judit någon överenskommelse med psyk “efter allt som hänt” så hon får komma om hon själv anser att hon behöver det. vad Carl inte alls är speciellt fötjust i är att Judit nu börjat prata om att man kan tjäna en hel del pengar på att kränga tabletter och att man får 30 spänn för en enda stesolid om man säljer dem på gatan. Hon har i alla fall tidigare gått på stesolid men barjar kanske vara mer sugen på pengarna de kan generera än själva tabletten. Hon har också börjat prata om subutex och frågat Carl om det inte egentligen är ett rätt harmlöst piller. Jo, tjena det är harmlöst. Det är ett substitut för heroin och kan vara dödligt i kombination med alkohol eller bensodiazepiner och bensodiazepin finns i just stesolid så hon ska nog passa sig jävligt noga för att sälja sådant och köpa subutex istället. Carl tror att det är hennes kompisar på psyk som lurat in henne på den här piller-knaprar-banan men jag tror nog att donnan är fullt kapabel att hitta på detta helt på eget bevåg.

Mina tonåringar är inga änglar men att fejka psykisk sjukdom för att få läggas in på psyk för att umgås med knarkarkompisar och fundera på hur man kommer över narkotikaklassade läkemedel finns inte i deras universum. Ändå är det helt ok att öppet visa att man ogillar dem men alla ska älska Judit.

Ken skrev glatt på papprena om namnbyte. Han ringde för att prata med tonåringarna igår och jag sa till honom att de vill byta namn men behöver hans godkännande för det eftersom det är hans efternamn de har. Han missförstod nog anledningen för han sa att naturligtvis så skulle han godkänna det och Kroken har ju säkert inte hans efternamn. “Nä, hon heter som Carl” sa jag och Ken sa att han förstod att vi alla ville ha samma efternamn så småningom. OK, sa jag bara och kände inte för att reda ut det hela ytterligare men jag tror att Ken trodde då att Carl och jag sa gifta oss och alla ska ha hans efternamn.

När Ken idag skulle skriva på papperen så stsod ju det namn de vill byta på där. Han frågade tonåringarna hur länge jag hetat så och de svarade att jag gjort det i några dagar. Jaha, hade han sagt och skrivit på.

Kroken har börjat med något nytt. Mmmooooaaaaaaaam, säger hon medan hon blåser en bubbla av saliv med munnen. Ser helkul ut. Igår satt hon i en kundvagn på Maxi och mmmooooaaaaaammade bubblor medan vi handlade. Högt och ljudligt dessutom så folk vände sig om och tittade på henne.