Carl hade duschat och just klätt på sig. Jag såg hur han stod i hallen och smorde in ansiktet, sedn kom han in i köket och nu var det händerna han verkade smörja in med något. Det var i och för sig inget konstigt med det för han brukar använda både ansiktskräm och handkräm men jag tyckte att det luktade skumt. Jag frågade vad han smorde in händerna med och han svarade att det var resterna från ansiktskrämen som han gnuggade in. Jag frågade vilken ansiktskräm han använder. “Samma som jag använt ett par veckor - den som står på byrån i hallen” svarade han. Det står ingen på byrån i hallen… På byrån i hallen står denna

och det är inte ansiktskräm utan hårvax.

Det ruggiga i kråksången är att detta inte är första gången han misslyckas på detta sätt. Han har seborroiskt eksem i ansiktet och blir lätt torr och fnasig i ansiktet. Jag hade inhandlat en stor, gul pumpflaska med ansiktskräm (ids inte stava det créme…) från Clinic och ställde den i badrumsskåpet. Jag fick en liten, gul tub med krämen för extra känslig hud med på köpet och den gav jag till Carl. En kväll bad jag att få låna krämen för extra känslig hud och Carl sa att den stod i badrumsskåpet. Jag kollade men hittade den inte. Carl visade vart den stod och tyckte att jag var dålig på leta för den stod ju mitt framför näsan på mig. Däremot så stod där en liten grön tub som det står “Liquid facial soap” på. Inte så konstigt att han bara blev mer torr i ansiktet av att använda den.

På vaxet står “En mjuk stylingcreme som enkelt stylar håret och ger en matt standeffekt“. Hur kan han då tro att det är till ansiktet? Vill ha ha en matt strandeffekt i ansiktet?? Betänk att detta är en karl som har fått sitt iq uppmätt till 165 i ett erkänt iq-test. Det är helt fantastiskt…

Blev uppmanad att skriva under på “Bevara äktenskapet”. Det är tre religösa (naturligtvis) gubbars (förstås) påfund i syfte att motverka att homosexuella ska få ingå äktenskap. Skälet till att endast heterosexuella par ska få gifta sig enligt dem; 

Att äktenskapet ska bevaras hör samman med att mamma–pappa–barn-relationen är unik. Som människor är vi självtillräckliga i alla fysiska avseenden, med ett undantag: för att ett barn ska bli till krävs en helhet som består av en man och en kvinna. Denna relation är den enda som kan göra att människosläktet lever vidare. Det är också detta som har erkänts på ett särskilt sätt – genom äktenskapet – i alla kända kulturer så långt tillbaka våra historiska kunskaper sträcker sig.

FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter säger därför att familjen, byggd på äktenskapet mellan man och kvinna, har rätt till särskilt skydd från stat och samhälle: Fullvuxna män och kvinnor har rätt att ingå äktenskap och bilda familj. Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och har rätt till samhällets och statens skydd. (FN-deklarationen art. 16)

Genom förmågan att ge upphov till nytt liv skiljer sig man–kvinna-relationen från samkönade relationer. Relationerna är olika och bör därför ha olika benämningar. Ett vanligt argument från förespråkarna för homoäktenskap, är att den nuvarande lagstiftningen skulle vara diskriminerande. Så är inte fallet. Detta handlar inte om diskriminering, utan om att benämna det som är olika med olika namn.

Så eftersom vissa förhållanden kan generera avkomma så är det endast personerna i dessa förhållanden som ska få ingå äktenskap. Men mellan 10-15% av atta heterosexuella par är ofrivilligt barnlösa så av ett eller annat skäl så kan inte dessa förhållanden heller generera någon avkomma. Om rätt ska vara rätt så ska då inte heller dessa par ha rätt att ingå äktenskap. Hela grejen med äktenskap var ju att paret kunde ge upphov till liv, det var ju det som skilde relationen från de andra och har man inte den förmågan så är man inte berättigad till äktenskap. Alltså, om man ska vara konsekvent, så bör alla par som inte har barn tillsammans testas ordentligt så att reproduktionsförmågan är ordentligt säkerställd innan de får ingå äktenskap med varandra.

Men, säger “bevara äktenskapet”-förespråkarna, det är relationen mellan en man och en kvinna som är det viktiga för det är de som enligt naturens alla lagar kan alstra barn. Att mellan 10 och 15% av dem inte kan det ska man bortse från eftersom de avviker från “den naturliga normen” så de ska naturligtvis också få gifta sig så änge de är man och kvinna. Jaha, vad är man och kvinna då? Om jag skulle göra ett könsbyte och bli man, får jag då gifta mig med en annan kvinna eller ska jag gifta mig med en annan man? Hur man än vrider och vänder på det så kan äktenskap med både man och kvinna ses som ett äktenskap mellan samkönade i de fallet. Oavsett så blir det inga barn producerade eftersom man (oftast) är infertil efter könsbyte. Ska man då kanske gå efter det genetiska könet - kvinnor har XX-kromosomer och män har XY-kromosomer? Ja, jättefiffigt! Allt som krävs då är ett blodprov för att visa vad man är och vilket kön man får gifta sig med och sedan är saken klar! Eller?

Både män och kvinnor kan ha XXY eller andra kombinationer med flera X- och Y-kromosomer och pga just detta, att det inte går att fastställa könstillhörighet med kromosomtest, så slutade man kromosomtesta OS-deltagare och även i andra sammanhang där man gjort kromosomtester för att avgöra könstillhörighet har man slutat med detta eftersom det inte ger ett definitivt svar.

Så hur fan ska man då veta vilka som ska få ingå äktenskap om man inte ens kan avgöra vem som är man och vem som är kvinna?? Nu är det inte det som är poängen, säger “bevara äktenskapet”-ivararna, utan att de juridiska banden mellan de som traditionellt ses som man och kvinna ska få fortsätta kallas äktenskap och de juridiska banden mellan samkönade ska kallas partnerskap. De vill att det ska benämnas på olika sätt eftersom det ena förhållandet kan, om alla förutsättningar är optimala och alla ledningar rättkopplade, generera avkomma medan det andra förhållandet definitivt inte kan det utan att en viss assistans från annat håll krävs. Jaha… men alla äktenskap bottnar väl i grund och botten (förhoppningsvis) i att två (eller fler, jag sätter inga gränser) människor väjer att visa varandra och omvärlden att de har för avsikt att leva ihop. Om det då är så jävla viktigt att man inte använder samma ord för äktenskap som kan generera avkomma och äktenskap som definitivt inte kan det så varför inte kalla det ena avelsäktenskap och den andra kärleksäktenskap så har vi två olika, klara och tydliga benämningar på det hela?!

Jag tycker att det hela är skitlöjligt. Hur kan man säga sig vilja bevara äktenskapet genom att förbjuda vissa att ingå äktenskap? Låter lika logiskt som att knulla för oskuldens bevarande.

Gubben har bytt namn till Carl. Om man googlar på +svin+Gubben (men använder hans riktiga namn där…) och söker enbart på svenska sidor så är namnet Carl det första ord som dyker upp. Därför heter Gubben från och med nu Carl. När jag ändrade alla “Gubben” till “Carl” i databasen så föll tyvärr alla kommentarer bort…
Åter till Carls fråga om vad jag tror att vi sysslar med om tio år…

Han frågade om jag trodde att jag skulle ha någon ny sambo. Jag svarade att det kanske var möjligt men som det känns nu så kommer jag att gå in i framtida förhållanden med andra avsikter än jag haft med detta. Jag vill inte ha något “seriöst” förhållande - jag vill inte presenteras för hans familj eller fira högtider tillsammans med dem, det kommer aldrig att bli tal om förlovning, giftemål eller barn. Jag kan tänka mig att ha någon att dela bostad med, nuppa med och umgås med när jag känner för att vara social men jag vill inte planera resten av livet tillsammans med någon. Carl frågade vem i min bekantskapskrets jag skulle kunna tänka mig ha ett sådant förhållande med och jag sa att ingen som jag känner till är för mig intressant på det viset, i så fall handlar det om någon jag ännu inte känner. Carl började rabbla upp karlarna i min bekantskapskrets och jag avfärdade dem eftersom och sade varför de inte var intressanta på det viset. Sedan säger Carl att jag har för höga krav. Vad då för höga krav?! Ska jag se på förhållanden som han uppenbarligen ser på prylar - det duger bara det går att använda till något. Ska jag nöja mig med någon som jag varken har eller kan få minsta lilla känslor för bara han har puls eller vad??

Så jag frågade vad han trodde om sin framtid. Han tror inte att han kommer att vara singel allt för länge och i detta nya förhållande ska han gå snabbare fram än han velat göra med vårt. Han vill relativt snabbt flytta ihop. Hon ska inte behöva sköta hushållet som jag gjort utan om hon inte vill det så ska de ha städhjälp och gå ut och äta ofta så att hon slipper städa och laga mat. Bröllop? Ja, naturligtvis och precis ett sådant som hon vill för han tjänar så bra att han lägga pengar på att ge henne det hon vill ha, det han uppenbarligen inte tyckte att jag var värd.

Varför berättar han det för mig? Försöker han få mig svartsjuk nu efter att jag klart och tydligt deklarerat att det är slut mellan oss och att det fortsättningsvis kommer att förbli så eller är han en elak jävel som gör sitt yttersta för att såra mig så han får njuta av att se mig lida? Med tanke på att han dumpade mig på vår tilltänkta bröllopsdag och nu sitter och berättar sådant här för mig så tror jag helt klart mer på det sistnämnda.

Jag sa att jag helt allvarligt och uppriktigt inte tror att han kommer att ha något mer långvarigt förhållande. Det kan omöjligtvis finnas någon som står ut med att leva med en sådan som han är och har varit med mig.

Fy fan, vilken gris han är.

Carl frågade igår hur jag tror att vi har det om tio år. Jag sa att jag tror att jag jobbar på samma ställe och bor på samma ställe och att han bor i ett hus någon annanstans med en massa skrot på tomten. Han är som en hamster. Om någon av hans bekanta eller släktingar vill bli av med något skrot så frågar de honom om han vill ha det och han tar gladeligen emot allt. Han har bland annat en apparat från idrottsmedicin som de skulle kassera men Carl frågade om han fick den. Den är i princip obrukbar och Carl har ingen som helst nytta av den, ett stort jävla schabrak är det, ful, nött och värdelös för “normala” människor men Carl tycker att den är jättefin för att den en gång i tiden kostade öven en mljon kronor i inköp. Två av hans bröder har ett städföretag ihop och de hade en skurmaskin de skulle göra sig av med - gissa vem de ringer… Så igår åkte vi ner dit och hämtade hem den. Jättebra att ha, tycker Carl för den har ju kostat typ 100 000 i inköp. Och? Det är lika fullt förbannat skrot idag. Carl tänker bygga något av den, helst något fjärrstyrt och gärna en sådan där robot de har i “Robotwars”.

Han har hur mycket skrot som helst och de saker han köper som är funktionella och fina vårdar han inte så inom kort blir det skrot i alla fall. Han har kläder från 80-talet som han vägrar göra sig av med. Det är urtvättade kläder, kläder i helt fel storlek, trasiga kläder, kläder som han använd att linda runt verktygen bak i bilen för att det inte ska skramla så klädrna fått olje- och fettfläckar som inte går att tvätta bort men han vägrar göra sig av med det och han använder det till och med. Det är ju bara lump!!

Jag hade en gång i tiden en verktygslåda i plåt som innehöll lite vertyg som var praktiska att ha - en hammare, en avbitare, några skruvmejslar, en skiftnycket etc. Jag hade också ett väggskåp med massor av smålådor där jag hade olika typer av skruvar sorterat i lådorna, teflontejp, lite olika muttrar, plugg i olika storlekar, krokar och andra småpsylar som kunde behövas. En slagborrmaskin i plåtlåta med borrar i olika dimensioner hade jag också. Allt är borta. Carl tar tagit vertygslådan för han ansåg att en vertygslåda i plåt är för tung för att ha inomhus. Istället har jag fått en liten plastlåda att ha vertyg i. Verktygen har han också tagit eftersom han tyckte att han behövde dem bättre i garaget, i gymmet, i vedbon , i bilen och lite överallt. Mitt skåp med smålådor är länsat på allt användbart för att han tyckte att han ville ha det närmare till hands om han skulle behöva det ute. Han ansåg att han var i större behov av en slagborrmaskin är jag så även den har han tagit, plåtlådan som den förvaras i har försvunnit, borrarna är förstörda eller borttappade de flesta.

Idag kom han på att han skulle samla ihop alla verktyg, tvätta upp dem och dela upp dem i två högar - de som ska vara ute i garaget och de som ska vara inomhus. Jag tvättade vertygen och noterade snabbt att han inte har tagit hand om dem på rätt sätt. De var fulla av rostfläckar och mycket var så rostigt att det inte fanns en ren metallyta alls på dem, ledade vertyg, som tänger, polygripar etc hade rostat ihop och gick inte använda, skruvmejslar var böjda, bits, som tidigare förvarades prydligt i en liten ask, låg huller om buller och vissa var så skadade att det bara var att kasta. I princip allt var skadat på något sätt. Jag påpekade detta och Carl blev sur. Han menar att det spelar ingen roll hur det ser ut bara det fortfarande går att använda. “Vertyg ska inte vara snygga” sa han. Jag menar att det man lånat av andra, i synnerhet om man inte ens frågat om lov innan, ska man vårda och återlämna i samma skick som det var när man lånade det…

I garaget har jag hittat skålar, saxar, tillbringare och annat som han plockat ur köket. Detta har han använd till helt andra saker än det var avsett för, olja, plastic padding etc, så det blivit förstört. Han förstår inte alls varför jag blir sur när han tar MINA husgeråd utan att be om lov och sedan förstör dem. I garaget hittar jag också porslin som han plockat ut ur bilen. Han kliver upp så sent på morgonen att han inte hinner äta frukost så han gör te eller choklad och mackor och tar med sig ut i bilen och äter på vägen. Sedan lämnar han smutsigt porslin och halvätna mackor i bilen där det ligger och möglar och porslinet skramlar runt och blir kantstött.. Efter ett tag lastar han ut det i garaget. Jag har köpt termomuggar i plast åt honom men han gillade inte dem och har har tappat bort dem allihopa på något sätt så han återgick snabbt till att använda keramikmuggarna som egentligen endast ska användas hemma - i köket. Så jag köpte nya muggar så jag fick ha en hel, snygg uppsättning muggar hemma men han använder dem också och blir förbannad när jag blir ledsen över att han förstör muggarna.

Allt kring honom förvandlas till skrot, lump och skräp. Det finns inget fint, inget av värde, inget att vara glad över. Allt är bara skabbigt. Fan, vad skönt det ska bli när han flyttar så jag får ha hela, rena, fina saker igen.

Hittade en artikel i VK här om dagen. Det kunde ha varit jag… men jag jobbade faktiskt inte när jag fick pengar från försäkringskassan till skillnad mot kvinnan i artikeln.

Nu har jag överfört hela gamla dagboken till bloggarkivet. 606 inlägg innehåller min blogg, 607 med det här. Inte illa pinkat! Det är 94 månader sedan jag började skriva så det gör ca 6,5 inlägg i snitt per månad.

Ken ringde. Han ville prata om resorna till och från Håla när tonåringarna ska börja vara där. Han sa att han tyckte det blev mycket att köra - 7 mil enkel väg gör 28 mil per gång de hälsar på (han kör från Håla hit för att hämta och sedan hit och hem till Håla när han lämnar) och han tyckte att det blev för lång tid att köra för honom så han ville att jag skulle köra dem halva vägen. Jag sa att jag inte vill det eftersom jag då är låst även under min “barnfria” dag och inte kan t ex passa på åka med Kroken till hennes farföräldrar. Väntade mig en strid men Ken sa att han förstod mig. Så då slapp jag bråka om det i alla fall.

Carls ena brors flickvän har en likadan dator som jag har. Carl ska försöka få låna den och göra backup på min hårddisk. Jag vet inte om man kan koppla ihop hårddisken med någon annan typ av dator för den ser inte ut som de hårddiskar jag sett från stationära datorer. Lite flyt var det i alla fall att datorn havererade efter jag fått ordning på bloggen för jag kan ju fortfarande uppdatera nu när jag inte behöver något ftp-program utan bara kan logga in på sidan och göra det på nätet.

Jag håller på att lägga över alla inlägg från gamla dagboken till bloggen. Inte för att jag gtror att någon intresserar sig för att sitta och läsa vad jag skrev för 6-7 år sedan men jag vill ändå ha hela alltet samlat i arkivet. Jag har kommit till maj 2002 nu och jag har läst igenom det mesta jag skrivit. Jäklar, vad struligt det har varit mellan mig och Carl! Jag hade nog förträngt det mesta för jag bara häpnade när jag läser vissa saker jag skrivit om. Visst minns jag händelserna när jag läser om dem men jag har inte tänkt på allt strul som varit under lång tid.

Angående Carl så har jag mer och mer kommit till ett beslut. Han anser att vi är tillsammans fortfarande men jag anser att han gjorde slut i och med att han sa att han inte var kär i mig och inte ville fortsätta förhållandet. När jag nu läst igenom vad som hänt mellan oss de senaste sju åren så ser jag att han gjort exakt på detta sätt många, många gånger förr. Då har jag alltid klamrat mig fast vid honom och vägrat släppa taget. Jag kommer inte att göra det den här gången. Jag orkar inte det. Jag vill inte det. Jag har insett att det gör inte så mycket om han går för det är hans förlust.

Jag älskar honom men vill han inte ha mig så ska jag inte truga. Vi är inte tillsammans nu men vill han ha mig så får han det… kanske. Om han klarar av att ha ett seriöst förhållande där man litar på varandra och respekterar varandra och om han klarar av att visa mig att det är det han vill också. Men just nu så känns det inte som jag tänker vänta allt för länge på att han ska besluta sig för att det är vad han vill. Tåget har börjat rulla och om han inte rör på benen så hinner han inte med.

Jag menar, va’ fan, jag har annat att slösa min energi på än att passa upp på en vuxen karl som aldrig har fått lära sig att varken hålla städat hemma, tvätta (eller ens bära sin tvätt till tvättstugan) eller göra mat (annat än värma findus färdigportioner eller öppna yoghurt- och krämförpackningar men det räknar jag inte). Han lägger ner all fritid och alla pengar som blir över på sina motordrivna leksaker, han är inte speciellt intresserad av hemmet så att vi bor i ett skabbigt råtthål som behöver både renovering, nya möbler och städas skiter han fullkomligt i och överhuvudtaget är han så jävla egocentrisk att han kan inte förstå att det finns de som inte delar hans intressen utan vill göra andra saker ibland också. Jag behöver inte honom, inte det minsta, och jag har insett det nu. Han behöver definitivt mig men det kommer han nog inte att fatta förrän han förlorat mig för gott. Men, som sagt, det är hans förlust.

Nu har min dator dött. Den dog i förrgår. Trodde först att der var adaptern igen för batterisymbolen, som bara ploppar fram när datorn går på batteri, började synas men tydligen är det något fel i datorn som gör att den inte tar in strömmen från sladden. När batteriet var slut slocknade datorn och går inte att starta sedan dess.

Detta är en sådan där hem-pc som man köper genom jobbet och jag betalar fortfarande på den så det är ju bara att lämna in den och få den lagad, kostar gratis, men… MEN de kommer att formatera den. Jag kan inte göra någon backup eftersom den inte går att starta ens. Jag har allt firmajobb på datorn och en massa annat som jag inte vill bli av med så det vore katastrof ifall de formaterade datorn. Jag frågade om jag kunde skicka in den utan hårddisk men det gick inte utan de ska ha in datorn med alla delar den hade när jag fick den utom adapter, mus och väska. Jag fick ett nummer till firman som reparerar datorerna så jag kan ringa och be dem spara Min mapp och outlook. Resten spelar egentligen ingen roll om det försvinner och jag tror att datorn skulle må jäkligt bra av att formaterad men jag vill ha kvar allt i Min mapp och alla mail.

Jag är inte helt utan dator ändå för det finns tre till i huset. Tonåringarna har varsin och Carl har en. Just nu sitter jag vid Carls.

Vinterns första snö föll igår men idag är den borta. Kallt är det ändå och halt på vägarna. Jag bör nog byta till vinterdäck omgående så att jag inte incidenten den 27 oktober 2001. Jag har bara två avbetalningar kvar på nya bilen som jag var tvungen att köpa efter det så det vore trist att måste kvadda den också för att det är halt på vägen. Fast den gången hade jag faktiskt vinterdäck på men det hjälpte inte.

Bloggen ändrar utseende. Det finns en massa olika teman man kan ladda hem och använda men jag hittar inget som faller mig i smaken helt och fullt. Jag hittar inget heller som är helt på svenska. Eftersom är jag är rätt knepig på detaljer och tycker att jag, som svensk, ska ha en svenskspråkig hemsida så översätter jag allt. Wordpress består av en babbiljard php-filer typ och jag kan inte php det minsta lilla. Vet inte ens vad filändelsen står för. Det är vad jag ogillar med detta bloggande - jag vill göra en egen sida där jag förstår all kodning istället för att ladda hem färdiga sidor och använda det. Jag vet ju fan inte vad som gör vad och hur… eller varför. Nu har jag suttit hela natten (för andra gången) och översatt i alla dessa php-filer med koder som jag inte begriper. Ibland har jag varit och fepplat i något man inte ska peta i utan att fatta vart jag varit och så måste jag börja om från början igen. Och inte kan man skriva å, ä och ö som vanligt heller utan man måste skriva å, &aouml; och ö för att det ska bli bokstäver och inte bara en ruta. Hur lätt är det att komma ihåg klockan 5 på morgonen efter sju hinkar kaffe?! Hojta om ni hittar något på engelska eller kufiska rutor mitt i ord någonstans.

Tonåringarna ska umgås med Ken idag. Han kommer och hämtar dem, åker till stan, käkar burgare och bowlar med dem. Ännu har de inte börjat vara i Håla som det var sagt… Men han har börjat prata om det med ungarna i alla fall. Han har sagt till Annika att de ska få börja vara hemma hos honom istället men han ska först prata med mig om resorna. Tydligen tycker han att det blir för långt att köra. Han bor 3,5 mil norr om stan och jag bor 3,5 mil söder om stan så det blir sju mil enkel väg och han tycker att jag kan köra dem till stan och hämta dem där sedan också. Enligt familjerätten är det umgängesföräldern som ska stå för resorna i samband med umgänget om avståndet är mindre än tio mil och det är det ju. Jag har sagt att jag kan stå för hälften men jag vill inte köra utan jag betalar istället hälften av kostnaden för resorna.

Om jag ska köra så blir jag helt låst de dagar de umgås med honom och eventuellt måste jag vänta i stan tills ungarna ska hem igen. Och med Kroken är det inte så praktiskt att sitta i bilen i en eller ett par timmar och vänta och det är för kort tid för att det ska vara lönt att köra hem och vänta. Så jag kommer inte att gå med på att köra dem när han ska träffa dem utan bara välkomna honom till en tonåringsförälders liv - jag skjutsar Annika till och från ridningen (10 mil tur och retur) varje fredag, de ska ha skjuts till och från ungdomsgården flera gånger i veckan (8,5 mil tur och retur) och de ska till stan och shoppa med jämna mellanrum (7 mil tur och retur) så jag tycker jag skjutsar dem alldeles tillräckligt. Inte tänker jag skjutsa dem när det egentligen är han som ska göra det också, så jäkla kul tycker jag inte att det är att köra bil. 

I somras dog min dator. Det visade sig att det var strömadaptern som pajat och när datorn (som är av den bärbara typen) inte fick ström så tog batteriet slut och den slocknade förstås. Så jag skulle  skaffa en ny adapter. In på elgiganten gick jag och talaade om vilken sorts dator jag hade. Den märkesspecifika adaptern hade de inte hemma och den kostade hutlöst mycket men de hade en universaladapter som kostade typ hälften så mycket, “bara” 695:-. Helt jävla sanslöst, nästan 700 spänn för en kabel med en svart klump på… Men det fanns inte mycket att göra, jag behöver min dator så jag köpte den. Detta var alltså i somras någongång vid midsommar om jag inte minns helt fel.

Så i onsdags kväll lägger fanskapet av igen. I fyra månader höll den och naturligtvis har jag inte kvittot kvar… Så det blev till att köpa en ny. Nu ringde jag runt och kollade vad den kostar på olika ställen och den kostar mellan 599 och 695 över allt utom på jula där den kostar 399:-. Visst, det kanske är skitkvalla men håller den mer än fyra månader är det ändå bättre än den betydligt dyrare och nu ska jag hålla hårt i kvittot.

Tonåringarnas farfar fyllde år igår. 59 år blev han. Annika går ridskola i samhället där de bor och hon rider på fredagar så vi passade på att uppvakta med blomma när vi ändå hade vägarna förbi. Ingen annan var där så jag antar att resten av familjen firar honom idag. Jag antar att det är lugnast för dem om Barbie slipper springa på mig hos dem. Det blev ju ett sådant liv om det förra gången, se bloggning från 4 april 2006.

Var igår på polisförhöret jag skrev om den 14:de. Det var en dag, den 28:de januari 2004, som jag tagit vård av sjukt barn men inte angivit någon frånvaro på jobbet. Jag vet inte om jag angett fel dag eller missat helt att göra det men jag minns faktiskt att jag var hemma då. Vi hade just flyttat hit och Annika var förkyld. Hon ville absolut inte vara hemma från skolan men var alldeles för knäckt för att orka gå dit. Tydligen kom  blanketten bort för jag skickade inte in den till försäkringskassan förrän i maj sedan. Det var lite rörigt då. Carl hade en av sina “tvivelperioder” och jag tyckte det var jobbigt så vab-dagarna var väl inte prio 1 just då.

Förutom den dagen var det ett antal halva dagar som fk hade synpunker på. Jag förklarade för polisen att det ser ut som jag jobbat mer än halva dagen för att jag har flex och flextiderna registreras ingenstans så fk kan inte se min faktiska arbetade tid. Han tyckte att min förklaring lär trovärdig, eller plausibel som han kallade det, men han undrade varför jag inte tog strid mot fk när jag fick återbetalningskravet eftersom jag faktiskt hade rätt till de pengar jag fått. “Har du provat strida mot fk?” frågade jag och han bara skrattade och gjorde en anteckning.

Hur som helst så sa han att det hela förmodligen kommer att avskrivas eftersom jag inte haft något uppsåt, jag hade en rimlig förklaring och jag vabbat vid flera andra tillfällen utan att det varit någon fel då så jag slipper skaka galler… den här gången i alla fall.