Nu pendlar Carl mellan att vara otrevlig och vara extremt trevlig och kärleksfull. I lördags skulle ungarna ha några kompisar här och ha filmkväll. Carl blev sur över det för han hade jobbat och ville ha lugn och ro på kvällen. Vi var bjudna på visit hos Puff så jag sa att han skulle ändå slippa vara hemma och höra tonåringarna och Carl verkade nöjd med det. Men han var ändå sur och vresig när han kom hem från jobbet. När vi skulle åka så ville jag att Kroken skulle ha en jacka på sig men Carl tyckte att det räckte med den kortärmade tröja hon hade på sig. “Du måste släppa dina hämningar” sa han och var på väg att påstå att det var pga psykiska ohälsa som jag kände ett tvång att klä på Kroken. “Lägg av” sa jag och vägrade bemöta kommentaren mer än så och han drog det inte vidare heller som han brukar.
Sedan när vi satt i bilen skulle han prompt ha mig att känna på utblåset under sätet. Han har bytt luftfilter för ett tag sedan och jag vet att det nu är mycket bättre fart på luften, jag satt i baksätet och matade kroken så jag behövde inte känna på blåset för det hade jag gjort vid ett annat tillfälle, jag var tvungen att ta maten av Kroken för att kunna känna och jag nådde inte ner på golvet utan att ta av mig säkerhetsbältet vilket jag påpekade. Då fick jag veta att jag var en grönsak som saknade initiativförmåga.
Han var fortfarande sur och tvär när vi kom hem igen. När vi skulle sova var han så kall mot mig och jag å med sprinklerna förståss. Så mycket som jag bölat sista månaden är det fan konstigt att jag inte fått vätskebrist… Bad om en kram och fick det… och mer än så. Han höll om mig och pussade på mig så snart jag rörde mig lite. Han som inte tycker om att ligga för nära när vi ska sova, säger att det blir för varmt, nu släppte han mig inte utan höll nästan krampaktigt fast han sov. Det blev obekvämt men jag klagar inte när han för en gångs skull är sådan. Sedan dess har han varit hur trevlig som helst.
Jag fattar inget. Kan det vara så att han själv fått upp ögonen för hur han beter sig mellan och börjat vara übertrevlig (för att vara han då…) för att kompensera? Ja, ja… det är väl bara att tacka och ta emot, att passa på och njuta av det så länge det varar för jag är rädd att det bara är en begränsad tid kvar. Även om han bestämmer sig för att han vill fortsätta så är jag övertygad om att han kommer att slå undan benen på mig igen i framtiden. Jag vill ha trygghet, stabilitet och få känna mig uppskattad i ett förhållande. Han har hittills inte tyckt att det är någon jag behöver. Förr hade jag en framtidstro, en förhoppning om att saker skulle förändras till det bättre så småningom. Det är borta och kvar är bara ett olustigt gnagande. Jag vet inte hur jag ska återfå hoppet igen, inte efter allt som varit. Jag litar inte på honom längre, hoppas inte utan är bara besviken och skeptisk.
Ken Ex. Jag undrar jag…
När vi var på samtal hos familjerätten så sa de (familjerätten alltså) att målet naturligtvis var att tonåringarna skulle spendera varannan helg hos honom. Varken jag eller Ken sa något om att det var vår önskan att det skulle bli så och barnen har det definitivt inte som mål men familjerätten gjorde väldigt tydligt att det var så det skulle vara. Så hur som haver… när barnen hade skolavslutning i år tjafsade Ken och krävde att Barbie skulle följa med. Han sa att han var den vuxne och nu kände att det var dags att sätta ner foten och tvinga tonåringarna att acceptera Barbie eftersom hon var hans fru och skulle finnas i deras liv resten av livet. Jag sa att det var ett jäkligt illa valt tillfälle att “vara vuxen” och sätta ner foten ¨på. Avslutningen är tonåringarnas dag och de skulle känna att Ken förstörde den genom att ta med Barbie för de skulle uppfatta hennes närvaro som en provokation. Efter många om och men och hårda diskussioner sa jag att det var bättre att tonåringarna fick ha “sina” (avslutningar och födelsedagar) dagar som de ville ha dem, med de personer som de önskade närvarande och börja vara i Håla regelbundet och träffa Barbie där istället. Mitt förslag var att tonåringarna skulle börja vara hos dem i Håla var tredje söndag istället för att de träffas på stan som de gjort tidigare, att barnen kommer dit några gånger när Barbie jobbar så att de får börja känna sig lite hemmastadda där (de har ju inte varit där annat än på snabb visit på flera år) för att sedan vara där hela söndagar även när Barbie är hemma. Jag påpekade att umgänge hemma hos honom var målet enligt familjerätten. Ken blev så paff över förslaget att han slutade tjafsa om att Barbie skulle med på avslutningarna. Han sa att han tyckte att det lät som ett bra förslag och sa att vi kunde börja göra så efter semestern.
Så semestrarna är slut men har tonåringarna börjat åka till Håla var tredje söndag? Nix. Ken hämtar dem och tar dem på pizzeria och ofta sedan till en lekpark efteråt innan han skjutsar hem dem. Han har tydligen missat att de är tonåringar… Men inte ett ljud om att de ska följa med honom hem. Jag pratade med honom för tre, fyra veckor sedan och frågade när de skulle börja med det och han sa att han skulle prata med dem om det men det verkar han alltså inte vilja göra. Sist de träffades, i lördag, så sa han inte heller något om att de skulle följa med till Håla men de fick en hundring var. Enligt Ken hade Barbie sagt åt honom att ge dem det.
Jag har börjat fundera… Barbie kanske var väldigt nöjd med att tonåringarna vägrade vara hos dem, hon kanske inte alls ville ha dem där utan bara var intresserad av att vara med när Ken kommer på födelsedagar och avslutningar för att demonstrera att han tillhör henne och vill de ha honom så får de henne på köpet. När det inte funkade utan blev det omvända - hon får dem på köpet, åtminstone var tredje helg, så länge hon vill ha honom - så var det inte lika roligt längre för Barbie. Eller kan det vara så att Barbie är rädd för att de ska komma hem till henne? De är ju inga fogliga småbarn längre som kan hunsas och inte svarar emot när de måste gå och lägga sig fast Fiffi får vara uppe, som accepterar 10 kr att handla godis för när Fiffi får hur mycket godis, drickor, chips etc. hon vill, som snällt tiger och äter när de andra äter pizza och de själva får nöja sig med falukorv och kokt potatis. Barbie anar nog att de har förvandlats till två mycket egensinniga tonåringar som av och till kan visa prov på hetsigt humör och inte alls skulle tveka att ge Barbie (som de dessutom vuxit om båda två) en rejäl avhyvlig om de tyckte att hon förtjänade det. Annika har flera gånger visat att hon inte drar sig för att skälla ut en vuxen efter noter om hon anser att denne betett sig illa, Ken har åkt på ett par rejäla utskällningar när tonåringarna inte blivit bjudna på Finns kalas bland annat.
Barbie har inte mycket pondus. Hon provar, tar i från tårna och går upp i falsett men om man inte låter sig skrämmas av försöket utan ger mothugg viker hon sig snabbt. Kan tänka mig att hon är livrädd för att barnen ska säga henne ett sanningens ord för skulle det bli diskussion mellan dem är jag övertygad om att det skulle sluta med en tillplattad Barbie i tårar och hon är nog medveten om det. Hon vet hur illa de tycker om henne och skulle de börja vara där regelbundet och en längre tid så är hon nog rädd att de inte skulle behöva provoceras mycket alls innan det kommer något.
Ja, jag vet inte varför med det verkar i alla fall som Ken inte vill att barnen ska komma till Håla. Tonåringarna vill väl egentligen inte heller men de tycker inte det är så ball att träffas ett par timmar i en lekpark var tredje söndag heller. Men får inte barnen komma dit så har vi bara ännu ett argument för att Barbie inte ska komma hit på barnens kalas och avslutningar - varför ska hon få komma hit när de inte får komma dit?
På tal om kalas… Finn fyller år den 19 september. De två senaste åren har det blivit ett jäkla liv när det har varit dags för hans kalas eftersom barnen inte blivit bjudna. Det är en vecka kvar tills födelsedagen och barnen har inte hört något om något firande av lillebror. Är det så att de inte är önskvärda i år heller?
