“Du är så sjuk så att det är inte sant!”
Det sa Carl till mig imorse. Upprinnelsen; När han kom hem igår från jobbet var bordet dukat för honom. Maten var klar men inte varm så han kom hem tre timmar senare än han hade sagt han skulle göra. Han värmde maten (lövbiff och potatisgratäng) och åt. Innan han stoppade in tallriken skrapade han av resterna i diskhon. Jag tycker att det är äckligt att plocka upp matrester som legat och svampat till sig och möglat i diskhon och jag får alltid göra det för att “någon” slänger alltid mat och skräp dit så jag sade “Du har lite matrester i diskhon” och ansträngde mig för att använda en ton som inte skulle kunna uppfattas gnällig, krävande eller på andra sätt negativ. Han godkände att han hade slängt matresterna dit och jag frågade om han kunde tänka sig slänga det i soporna i fortsättningen och plocka upp det han slängt i diskhon nu. Jo, visst kunde han det, sa han men först skulle han göra klart det han höll på med (surfa på nätet med min dator).

Så… någon timme senare konstaterade jag att maten låg kvar i diskhon…

Vi började göra klart för att gå och lägga oss och Carl sa att han skulle gå ner och borsta tänderna (sovrummet på övervåningen) medan jag borstade tänderna på toan på övervåningen. Jag sa “Jag såg att du glömt matresterna i diskhon så ta bort det nu då” sa jag och han svarade att jag hade fel, de låg inte kvar. Bra, tänkte jag, han kom alltså ihåg själv att plocka upp. Ett steg i rätt riktning.

Imorse när jag klev upp såg jag att han inte alls har plockat upp. Jag påpekade det, fortfarande mycket medveten om vilken ton jag använde för att inte förarga honom. Då kontrar han med att jag lånat ut kameran (köpt av vårt företag) till barnen trots att vi kommit överens om att den inte ska lånas ut till andra. Jag frågade vad de har med matresterna att göra och han blev förbannad och började skrika och gorma åt mig. Han började påstå att kameran var köpt för att vi skulle fota till hemsidor som vi gör och för att ta vimmelbilder på det uteställe han jobbar på ibland. Jag påpekade att det INTE var överenskommet att kameran skulle användas till vimmelbilder då krogen tidigare hade en egen kamera som det fotades med. Nu är den kameran tydligen trasig så Carl har själv beslutat att låna ut vår kamera till deras vimmelfotografering. Jag försökte hela tiden styra tillbaka samtalet till matresterna i diskhon, för det var ju det som det egentligen handlade om. Jag sa att om han inte hade tid att plocka upp det kunde han på ett artigt sätt ha bett mig göra det så hade jag gjort det och vi hade sluppit bråka. Egentligen vill jag bara göra honom uppmärksam på alla små saker som jag gör, plockar bort, städar, rengör etc., för han anser att jag inte gör någonting hemma fast jag sa ju inte att det var därför…

Väldigt noga är jag med att inte höja rösten och låta honom tala till punkt medan han gapade och skrek och avbröt mig så fort jag försökte säga något. “Det är lika bra vi gör slut på det här på en gång!” och “Det blir bara sämre och sämre hela tiden!” slängde han ur sig några gånger och så kom “Du är så sjuk så att det är inte sant!”. Jag ifrågasatte om det var i egenskap av läkare han sa så och det tyckte han tydligen. Han sa att han skulle säkert kunna ge mig en diagnos för att jag var uppenbarligen inte helt i ordning psykiskt. Jag sa att det knappast var hans sak att som läkare bedöma min psykiska hälsa och då hånflinade han bara åt mig.

Det går inte diskutera med honom för han tar alltid till grova personangrepp. Jag passar mig helvetets noga för att göra det eftersom han i så fall skulle använda det emot mig - att jag inte klarar av att angripa sakfrågan utan istället tar till personangrepp - men han kastar ur sig otrevligheter och grova förolämpningar hur som helst.

Han fortsatte gorma om hur jävla dåligt förhållandet var och då särskilt för honom eftersom jag tydligen varit lyckligare i förhållandet än han varit eftersom jag tyckte att det var bra innan han släppte bomben i juli och ville göra slut. Jag sa att jag trodde det var bra för att jag trodde att HAN var nöjd, jag trodde att vi hade ett stabilt förhållande för att HAN verkade nöjd. Jag får fortfarande inte ut det jag vill av förhållandet men jag var villig att leva med det bara HAN var nöjd! Jag var definitivt inte helt lycklig eller nöjd för jag får aldrig det jag vill. Då kläckte han ur sig att inget är gratis…

Jag sa (naturligtvis med sprinklern på) att jag vill att han ska hålla om mig någon gång utan att det ska vara i syfte att det ska leda till sex. Då blängde han bara på mig. Jag frågade om det var för mycket begärt att få lite jävla romantik någon gång, att han bara drar en finger längs armen på mig, minsta lilla skulle betyda stor skillnad för mig och nog fan har jag fått jobba utan att få “lön för mödan”. Han sa inget utan bara gick…

På grund av några skivor potatis och lite kokta grönsaker i diskhon.

Drygt två månader sedan jag skrev… hej, bara vad tiden går fort när man har roligt. Eller inte så roligt heller för den delen. Vad har hänt då? Jo, C, som i fortsättningen kommer att kallas Kroken eftersom vi kallar henne det IRL också, har vi haft namngivningsceremoni för. Jag och Carl skulle fira vår åttonde “ihopdag” och det var också tänkt att vi skulle ha gift oss i år men det blev flyttat på eftersom Kroken kom i år.

Årets “ihopdag” skulle Carl planera men när inget hade hänt klockan sju på kvällen började jag ana oråd. Jag gick in till honom i datarummet och frågade om det skulle bli något eller inte varpå han svarade att han inte planerat något för han vill inte att vi ska fortsätta vara tillsammans mer. Så då rämnade min värld igen… Nu är det ju inte första gången han gör så här men han kunde väl ha valt en annan dag att dumpa mig på. Vilken dag som helst hade varit bättre än vår åttaårsdag!!

Han säger att han inte har några känslor för mig… igen. Han har haft upp ett sådant här “il” tidigare, tror det var i början av 2004 när vi just flyttat hit. Jag frågade när han tappade känslorna för mig… på ett ungefär. Han sa att det har svalnat sedan vi varit tillsammans ett eller ett par år. Det är ju 6-7 år sedan?!! Så jag frågade varför han inte sagt något. “Jag har trampat på i samma gamla spår och inte tänkt så mycket på hur jag känner” sa han… I 6-7 år??!!!!

Så drog mitt sprinklersystem igång och jag lovade att göra vad som helst och utplåna mig totalt bara han inte gjorde slut på vårt kärlekslösa förhållande. Han gick med på att göra ett nytt försök om vi gör en del förändringar. Han kräver att;

• vi ska bråka mindre. Han förklarade inte närmare men jag antar att vi i det här fallet är jag.
• att jag ska göra nyttigare mat och servera mera grönsaker
• att jag, Annika och Tommy ska äta mindre godis och dricka mindre läsk. Han äter godis och dricker läsk varje dag men det är en annan sak - han tränar ju hårt och behöver det.
• att jag börjar träna och motionera.
• att jag går ner i vikt.
• att Annika och Tommy ska vara tystare när han är hemma så att han får lugn och ro.
• att jag ska ställa mindre krav på honom i hushållet. Grunden till detta är att det bara är jag som tvättar men han bär ner sin tvätt till tvättstugan själv. När jag ska tvätta så säger jag till honom att jag ska göra det och att han måste bära ner sin tvätt om han vill ha den tvättad. Han gillar inte att jag säger åt honom vad han ska göra. Han tycker att det räcker men att jag talar om att jag ska tvätta. Jag sa att jag inte kräver att han ska gå ner med tvätten, vill han gå i skitiga kläder så är det hans ensak men han tolererar ändå inte att jag säger “om du vill så måste du…”. Jag tror att han tycker att det är bättre att han säger när han behöver rena kläder och när jag måste tvätta…

Han frågade om det var något jag ville att han skulle ändra. Jag sa att jag inte vågar säga något för då kommer han att använda det mot mig på något sätt men han lovade att inte göra det så jag sa att jag skulle vilja att han slutade snusa. Men det vägrade han göra.

Så officiellt är vi tillsammans med det är nätt och jämnt. Minsta lilla fel jag gör så påpekar han att vi inte är tillsammans på riktigt utan att det bara är en prövotid nu under vilken han ska besluta ifall han vill ha mig. I dag är jag egentligen inte så orolig för att han ska lämna mig. Tror faktiskt att han under “prövotiden” kommer att komma fram till att han vill att vi ska vara tillsammans. Däremot är jag inte så säker på att jag vill det längre. Jag vill ha någon jag kan lita på, jag vill ha trygghet och stabilitet, kunna planera för framtiden och lite jävla romantik mellan varven. Han kan inte ge mig det. Så snart jag makat mig tillrätta i livet och börjat känna mig nöjd med tillvaron och trygg i vårt förhållande har han ryckt undan mattan för mig. Var enda jävla gång!! Varför gör han så?? Jag tror att han tycker om att ha den makten över mig, att kunna bestämma över mig och hur jag mår på det sättet. Han vet ju att jag känner att mitt liv är beroende av vilka beslut han kommer att fatta nu.

Han säger ofta till mig att det är fel av mig att planera för framtiden. Jag kan hålla med om att det inte är sunt att låsa sig vid saker och ting men jag vill planera så jag har något att se fram emot. Jag hade tänkt att hela familjen skulle åka till Turkiet nästa vår men de planerna kan jag ju lägga ner med en gång. Det går ju inte att beställa en resa i rimligt tid så länge han velar. Jag kan inte ens planera att spika upp en tavla för flyttar vi isär så kanske jag måste sälja huset och flytta. Han har också sagt att han tycker om att se mig gråta. Jag gråter inte gärna inför andra… Carl har sagt att han tycker att jag verkar vekare, svagare, mänskligare (minns inte formuleringen han använde men typ…) än jag annars gör. Så nu har han mig där han vill, jag kan inte planera mer än en dag i taget och bölar nästan hela tiden. Fy fan, vad jag hatar det här! Jag blir mer och mer förbannad på honom.