Valborgsmässoafton imorgon. Hoppas inte att Carl försöker elda upp mig som han gjorde ifjol…

Carls syster med sambo är här nu. Sambon fyllde år igår så Carl tog ut dem i skogen och körde fyrhjuling med dem. De har sovit här och är ute och kör idag med. Systerns sambo (borde komma på ett alias till honom…) har stött i en armbåge för länge sedan och klagar över att han har så ont i armen. Armen har inte varit röd, svullen eller varm så inget tyder på infektion. Han har fått antibiotika så hade han haft en infektion så är den borta. Ändå har han ont. Läkarna har kollat nerver och muskler och röntgat men de kan inte hitta några fel på armen. Men han klagar vidare… men han kan inte riktigt specificera vart det onda sitter eller hur det känns bara att han har sååå ont. Han har bett Carl skriva ut smärtstillande och Carl skrev ut alvedon och diklofenak. Men Tom (kallar honom det efter Tom Dooley som blev sin flickväns död och hängdes. Dessutom är han rätt tom i bollen) tyckte inte att det hjälpte och ville ha något starkare. Carl fick höra att han inte tagit medicinen efter de anvisningar han gett så han vägrade skriva ut något annat till Tom provat att ta pillrena som de skulle tas.

När de så kom igår frågade Tom om inte Carl kunde skriva ut tradolan. Tydligen har han fått tradolan på akuten men håller på att ha slut piller. Carl var inte så sugen på att göra det. “Bara minsta förpackningen”, bad Tom. Carl förklarade att tradolan vanligtvis bara ges till dem som har riktigt, riktigt ont som t ex närmaste tiden efter en operation och att det inte var bra att ta sådan medicin annat än i absoluta nödfall. “Det är knark!”, sa jag och Carl höll med om att det lätt ger ett beroende som är svårt att ta sig ur. Tom svarade bara skrattande “Nää…” och jag hörde att Carls syster blev irriterad. “Vaddå näää?!”, sa hon men Tom bara flinade dumt som han alltid gör. Jag tror fan inte han har ont i armen alls, han vill bara knapra “trallalla” och försöker få det utskrivet genom att fejka diffus men svår smärta. Jäkla pucko!

Tydligen händer det grejer i Österrike också. Jag fick ett brev från försäkringskassan. De bad mig skicka in uppgifter på de nettoinkomster, boendekostnader, etc. jag har haft sedan 1 juli 2004 till nu. Hej bara… det tog lite tid att få ihop men jag tror jag har fått med det mesta. En hel roman skickade jag in till försäkringskassan. De skickar den sedan vidare till advokaten i Österrike och den ska användas för att räkna ut hur mycket underhåll Grinchen ska betala. Det kanske är på gång att bli klart snart då…

Jo… borde väl skriva något. Är fortfarande skittrött. Har påsklov just nu men det är snart över. Imorgon har jag min näst sista stalljour och på söndag den allra sista!! Yes, jag är fri!!!

För det mesta händer det inget som är värt att skrivas om men ibland händer det saker som bara är för mycket. Jag har tidigare berättat om Carls syster (läs dagboksanteckning från 060529). Hon och sambon har haft ett minst sagt struligt förhållande hela tiden. Han har tydligen lite problem med att låta bli att snegla på andra tjejer vilket hon inte uppskattar speciellt mycket. För ett tag sedan så hade hon gett igen med samma mynt genom att “dejta” en annan kille. Tidigare i veckan bråkade hon och sambon om detta och sambon satte i sig en bunt piller för att ta livet av sig… lite demonstrativt sådär. Hon såg till att han hamnade på akuten förstås. Natten därpå fortsatte bråket och det hela avslutades med att han sa att han skulle ut och gå en promenad. Han sa att han skulle vara borta länge så hon skulle inte behöva sitta uppe och vänta.

När hon en stund senare tittar ut genom ett fönster får hon se sambon hänga och dingla från ett träd. Han hade tagit med sig ett hundkoppel av läder och hängt sig i ett träd utanför lägenheten. Kul kille… Hon sprang ut och försökte hålla upp honom (han väger 100 kg och hon typ 55…) medan hon skrek hysteriskt på hjälp. Klockan var ca halv fem på morgonen så det vimlade inte med folk direkt men så småningom vaknade några i en grannlägenhet och kom ut på gården. De hjälpte till att skära ner honom från trädet och hon ringde ambulans.

Sambon levde men var medvetslös och andades inte ordentligt. Han hamnade på IVA i respirator och läkarna gav honom 50% chans att överleva. Hur som haver så vaknade han efter ett dygn och verkade vara helt OK förutom en fläskläpp av respiratorn och ett saftigt blåmärke runt halsen. Samma dag (igår) blev han flyttad till psykavdelningen och Carl och jag åkte för att hälsa på honom. Jag tyckte inte att han verkade helt OK, tyckte att han uppförde sig som en efterbliven. Nu är denna kille lite skum, svår att få något grepp om för han sitter mest och flinar fånigt och svarar alltid tvekande och undvikande på allt som om han försökte läsa av vilket svar man vill ha. Har aldrig gillat honom… men nu tyckte jag att han var ovanligt… skum.

Han hade problem med korttidsminnet igår, frågar samma saker om och om igen och minns inte att han fått svar. Det kan i och för sig vara normalt och övergående med tanke på vad han varit med om men idag pratade Carl med sin syster och tydligen är det lite djupare än så. Korttidsminnet har inte förbättrats och han förstår inte enklare saker trots att de förklarar gång på gång. Carl kollade upp vilka skador syrebrist kan orsaka och det verkar som att systerns sambo kan ha fått permanenta hjärnskador som påverkar både minnet, koncentrationen och intellektet. Han var ett stolpskott sedan tidigare - nu är han ett efterblivet stolpskott också. Jag undrar hur länge hon ska stanna hos den där…

Snusfri i två månader. Jag saknar definitivt inte att snusa, tvärt om så är det jäkligt befriande att slippa hålla reda på dosan hela tiden, klä på sig mitt i natten och gå ut i kylan för att åka på macken när snuset tagit slut, etc. etc. etc.

Jag vaknade förra lördagen eller söndagen med värk i brösten. Det kändes som om någon ryckt ut bröstvårtorna och sedan klämt fast dem igen. Då var det bara bröstvårtorna som gjorde ont men efter någon dag kändes brösten knöliga och ömma. Morgonen jag vaknade med ömma bröstvårtor satte jag mig upp i sängen och noterade att det gjorde förbannat ont i bröstvårtorna och precis då nöp Carl mig i den ena och frågade om jag alltid haft så stora vårtgårdar. Tja inte fan vet jag. Jag har ju liksom inte mätt dem och inte har jag studerat dem så ingående heller men jag uppskattade inte att han nöp i den. Fan, vad ont jag hade. Jag har fortfarande ont i dem… hmmm… jag undrar om något är på gång.