Något jag sedan länge har haft väldigt svårt för är sex. Med det menar jag inte att jag har problem med mitt eget sexliv utan jag har problem med sexualiseringen av allt. Vad det än handlar om så är sex inblandat. För några år sedan sändes en reklam för glassen magnum frekvent på kabelkanalerna. Kvinnan i reklamfilmen åt inte glassen - hon sög av den. Hon hade för fan oralsex med en glass i syfte att locka människor till att köpa den!! Jag blev enbart äcklad. Allt säljs med sex - det är tuttar här, kåta blickar där och allt ska ses genom en dimma av hormoner. Blöj- och rengöringsmedelsreklamen frångår i det flesta fall denna oskrivna regel men istället är de så nördiga så man blir irriterad över det istället.

En kompis har tre barn varav den äldsta går i trean. Kompisen blev kallad till ett föräldramöte på skolan eftersom personalen upptäckt att flickorna i låg- och mellanstadiet stannade inne på förmiddagsrasterna för att sminka sig, inte kunde nedlåta sig till att använda täckbyxor ute  så de åkte skridskor och skidor i tunnbyxor och droppen var att de hört tjejerna prata bantning i matsalen och skrutit för varandra om hur mycket de gått ner i vikt. De går i låg- och mellanstadiet!! De ska överhuvudtaget INTE gå ner i vikt!

Jag är övertygad om att detta beror på sexualiseringen. Barnen försöker följa gällande mode och gällande mode för barn är att de ska se ut som kåta vuxna. Fy fan, vad vidrigt! Dessutom ska vuxna inte se ut som vuxna utan de ska vara taniga och hårlösa som prepubertala tonåringar. Om man sammanfattar rådande skönhetsideal verkar det som om man helst inte ska vara könsmogen men sexuellt aktiv och tillgänglig. Denna pedofilmentalitet tvingar vuxna människor, män som kvinnor, att svälta sig halvt ihjäl och skämmas över alla tecken på könsmognad som kroppsbehåring, former och kroppslukt. Barn berövas på sin barndom. De tillåts inte vara barn utan ska vara små kopior av de vuxna.

Fram för allt ska man vara kåt! Hur många tv-program sänds det egentligen nu där sex nästan uteslutande diskuteras? Finns det verkligen ett behov av alla dessa program? Är det så illa ställt med oss att vi inte klarar av pippa om tv talar om för oss hur man ska göra? Jag skulle inte tro det. Vi blir hjärntvättade att tro att sex är målet och ju mer man har det, ju fler man har det mer och ju fler hål som penetreras desto lyckligare blir man.

Tänk om det var samma hype runt mat. TV skulle sända dokusåpor och tittarna skulle sitta och vänta på att deltagarna skulle äta i direktsändning. Vi skulle ha betydligt fler matlagningsprogram och Nobelmiddagen skulle sändas på tv1000 på nätterna. Vi skulle uppmanas att äta så mycket som möjligt, smaka så många sorter som möjligt och gärna testa att ta in maten genom näsan eller någon annan kroppsöppning som inte är avsedd för ändamålet.

Jag är såååå trött… Nu har jag haft sportlov en vecka men jag tycker att jag mest ha flängt runt ändå. Tonåringarna har också haft sportlov förstås och de kräver en del underhållning när de är hemma. Helst vill de att vi ska åka till stan varje dag och köpa godis. Det är nästan 4 mil till stan och jag kan tänka mig roligare saker än att sitta i bilen 1,5 timme med ungar som slåss med varandra. Barnen har också varit en dag var hos farmor och farfar och sovit över och dit skjutsade jag också och hämtade. Dit är det ännu längre. Stalljour har jag också haft *suck* Jag är så trött på den.

Ridskolan där Annika går är en liten förening med knappa resurser. Det krävs att alla hjälper till för att det ska fungera. Jag förstår det. Det finns arbetsgrupper med ansvar för olika saker och jag har blivit satt i stalljoursgruppen, dvs jag ska ta hand om hästarna, mocka och sådant då och då. Ordföranden i styrelsen litade inte på att alla hade de hästkunskaper som krävdes så stalljoursgruppen “rensades” från sådana som inte ansågs klara av det men av någon anledning blev jag kvar. Eftersom vi blev färre och färre blev det mer och mer jobb. Så småningom sa jag att jag hoppar av gruppen om inte fler plockas in så då beslutades att stalljouren skulle vara allas ansvar.

OK, bra! Eller hur… I höstas meddelande jag också att jag är gravid och inte längre kan ha stalljourer. Tidigare har man blivit befriad från det när man är gravid men det gäller tydligen inte mig. I början var jag inte inblandad i stalljourerna men vid jul så började jag stå på schemat. Det hjälper inte hur jag protesterar för de säger att det ingår i Annikas utbildning på ridskolan att lära sig sköta stallet så det är egentligen hon som har jour och inte jag. Jag är bara där som vuxen. Det ska alltid vara två föräldrar på stalljouren men av någon anledning så tar många andra inte det där så allvarligt och skiter i att dyka upp. Jag kan inte gärna kräva att Annika (som är rätt arbetsskygg och lat som det är) ska bära flera hundra liter vatten i hinkar till hagarna själv, mocka efter alla åtta hästar själv etc, etc så jag måste göra i stort sett samma saker som de andra trots foglossningar och ond rygg. *SUCK* När jag fick senaste schemat hade de skrivit att jag inte hade så många stalljourer och jag är bara med på schemat till v 16. OK, det finns ändå de som inte ens har hälften så många stalljourer och sista stalljouren jag ska ha är jag i v 37 så inte är det så “bara”.

På tisdag ska jag dessutom på ett extra ultraljud. Jag har haft en del blödningar och för mycket sammandragningar som dessutom varit smärtsamma så de vill kolla om det är något som håller på att lossna där inne. Men stalljour måste jag ha… Det finns en ridskola på samma ort som farmor och farfar bor på. Det är den populäraste ridskolan i kommunen och jag har beslutat att Annika ska få gå där nästa år. Jag ska först ringa och kolla vad föräldrar förväntas ställa upp med så vi inte åker på stalljourer där med. Det är dubbelt så långt som till ridskolan hon går på nu, ca 5 mil istället för 2, 5, men det är fan värt det..