Jag är inte arbetslös många minuter per dag. Har suttit och slitit med en fotoutställning som ska publiceras på nätet. Det är ca 200 bilder i varierande upplösning - från 72 dpi/tum till sextusen-nånting… det är inga datanördar som försökt redigera bilderna vilket inte gör det hela lättare direkt. Och inte är det roligt när någon av dem försöker skicka en sådan där jättebild till mig via mail. Jag har ju bara modem. Bilderna ska hyfsas till så att de går lägga ut på nätet och de ska ut i tre storlekar - en miniatyr, en som är 300 pixlar hög och en som är 600 pixlar hög. Och alla ska byta namn också… förstås… 

Carl skulle fundera på ifall han ville ha barn med mig eller inte och lämna besked innan februari var slut. Han har bestämt sig… Han vill det. Han har ännu inte bestämt sig för om vi ska söka donator i hans släkt eller välja en okänd. Han vill fundera på det ett par månader till. Det har låtit som om han varit väldigt negativ till att skaffa barn via donator, adoptera eller på andra sätt än biologiska så jag hade väntat mig ett helt annat besked. Jag hade till och med bett honom sms:a sitt svar för jag ville inte att han skulle höra min reaktion. Jag undrar om hans helomvändning har något att göra med att han praktiserat på förlossningen sista veckan och varit med om sina första två förlossningar… Fast å andra sidan så är helomvändningar hans speciallitet vid det här laget. Jag vet inte hur många tvära kast jag förtvivlat försökt hänga med i. Nu är jag mest orolig att det blir ett till och han hinner ändra sig ännu en gång innan vi har kommit till skott.

Mobilen (som jag har som väckarklocka) skrämde upp mina träskgröna gluggar 05.50. “Tjattefackapp!” hasplade jag ur mig medan jag febrilt tryckte på alla knappar för att få tyst på eländet. Fanskapet tystnade och i samma sekund slog ett stort INTE klorna i hela min varelse. Vill INTE kliva upp, vill INTE gå till jobbet, vill INTE!

Klev upp gjorde min morgongrej och tog mig till jobbet. Det stora INTE hade krupit ihop till en boll och gömt sig i min mage där den låg och morrade och nafsade irriterat i mina inälvor. På jobbet mötte jag först kollegan Parker (mera om kollegor under Vem är vem i Arkivet). Han var faktiskt igång och jobbade vilket var förvånande. Han brukar sitta i mörkret och läsa aftonbladet på internet från det att han kommer kl. 6 tills någon gång efter halv åtta. Eftersom vår apparat har varit trasig i två veckor och kom igång i fredags så pumpade vi mängder av prover genom apparaten. Dessa analyser hade skrivits ut och skulle nu utvärderas och rapporteras. Där jag hade förväntat mig att finna min lunta med papper fanns endast en dryg meter matrisskrivarpapper som visade sig vara det riktigt sista som kördes i fredags. Fattade nada. Gick och kollade sopkorgarna men de innehåll inte mina papper. Kollade vem som haft apparaten efter mig i fredags och det visade sig vara Skogsmulle. Började ana oråd… Han hade jobbat natt och skulle jobba en natt till men det kunde inte hjälpas. Jag var tvungen att ringa och fråga honom om han visste vart mina papper tagit vägen för annars hade jag varit tvungen att göra om allt jobb jag gjorde i fredags. INTE högg fast i tolvfingertarmen och ruskade den från sida till sida…

Jag väckte Skogmulle när jag ringde. Han gjorde snabbt klart för mig att han inte sett mina papper och inte tyckte att det var passande att jag ringde eftersom han jobbat natt och hade ännu en natt framför sig. Jag bad om ursäkt för att jag stört hans sömn och sade att jag skulle ringa vidare till andra som jobbat i helgen. Om jag inte fick tag på mina papper hade jag en hel del jobb framför mig eftersom proverna då måste startas om från börjar vilket tar flera dagar, vilket jag talade om för honom. Då blev han tyst en stund och sade slutligen “Jag måste erkänna, det är jag som tagit pappren”. Bra, tänkte jag, då kan han skaffa hit pappren men det gick inte alls. Det visade sig att han skickat mina papper, mina analyser, mitt jobb med sin son till en stad söderut för att han skulle ta dem till ett dagis så barnen där fick ritpapper. Ritpapper?!! Det jobb jag tagit dyra studielån för att lära mig utföra slutar som kladdpapper hos en flock skrikiga, snoriga ungar i en helt annan stad!!! INTE morrade gutturalt och gallblåsa krossades mellan dess tänder med ett ljudligt *plopp* som när en mogen finne brister…

Vad ska man säga? Jag jobbar på ett dårhus. Jag är den enda med någon form av intelligens på hela bygget, jag svär! Carl har föreslagit att jag säger upp mig ifall jag inte får friår. Vill bort därifrån men kanske inte för gott. Det är dumt att säga upp sig från ett fast jobb. 

INTE jagades helt oväntat bort av en trollkarl. På riktigt! Jag träffade honom i Knivsta i november (läs dagboken från 22/11). Han fyller år idag och för att bevisa att jag har lika bra sifferminne som jag påstått att jag har så skickade jag honom ett grattismail. Han svarade och han är en sådan där man bara blir glad av. Han är galen på ett kontrollerat sätt, vass i kommentarerna utan att vara otrevlig… svårt att förklara men kul är han i alla fall. Så grattis på 32-årsdagen Dannyman!

Igår var det precis sju år sedan Carl och jag bråkade första gången och det var första kontakten vi hade. You never get a second chance to make a first impression….
 

Milo utmanade mig;

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.

1. Jag tittar inte på människor jag pratar med. Jag tittar på dem när de pratar men när jag pratar tittar jag på allt annat utom den jag pratar med.
2. Jag plockar inte bort kassarna när jag handlat. Jag tömmer dem på varor men kassarna blir kvar på golvet eller mitt på bordet. Kattorna tycker att det är trevligt med spännande papperskassar att hoppa ner i och påsar att leka hysteriskt i men Carl är inte lika road.
3. Jag kan inte avsluta ett telefonsamtal. Jag kan säga att jag inte har tid att prata men jag är aldrig den som säger “hej då” först. Vägrar den jag pratar med att säga “hej då” så blir det aldrig gjort och samtalet fortsätter i evigheter.
4. Jag hade samma egenhet när jag var liten som Mia (Loggen). Jag hade en pläd, en sådan där man kan ha i bilen, som jag noppade jag tussar från. Tussarna stoppade jag i näsan medan jag snuttade på ena pekfingret. Detta höll jag på med till jag skulle på läger med klassen i femman. Jag var livrädd att någon skulle komma på mig med detta så jag tog min veckopeng och gick på apoteket och köpte stopp-och-väx. Det är till för nagelbitare egentligen. Man smetar det på naglarna och det smakar så illa att man inte kan bita på det… och inte heller suga på fingrarna. Så det lärde jag av mig på egen hand.
5. Jag pratar med mig själv. Högt! När andra är i närheten har jag förstånd att hålla klaffen (så att jag inte ska få en lång-långärmad tröja och åka pling-plongtaxi) men när jag sitter vid en dator så försvinner allt annat och jag glider in i en värld där bara jag existerar och, vips, är jag igång och babblar högt för mig själv. Högt, ljudligt och argsint!!

Jag utmanar Melpomene, Susen, Åsa, Camilla och Monkan.

Milo utmanade mig;

Du skall göra upp en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra bloggare att göra det samma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget finns en lista över vilka jag utmanar.

1. Jag tittar inte på människor jag pratar med. Jag tittar på dem när de pratar men när jag pratar tittar jag på allt annat utom den jag pratar med.
2. Jag plockar inte bort kassarna när jag handlat. Jag tömmer dem på varor men kassarna blir kvar på golvet eller mitt på bordet. Kattorna tycker att det är trevligt med spännande papperskassar att hoppa ner i och påsar att leka hysteriskt i men Carl är inte lika road.
3. Jag kan inte avsluta ett telefonsamtal. Jag kan säga att jag inte har tid att prata men jag är aldrig den som säger “hej då” först. Vägrar den jag pratar med att säga “hej då” så blir det aldrig gjort och samtalet fortsätter i evigheter.
4. Jag hade samma egenhet när jag var liten som Mia (Loggen). Jag hade en pläd, en sådan där man kan ha i bilen, som jag noppade jag tussar från. Tussarna stoppade jag i näsan medan jag snuttade på ena pekfingret. Detta höll jag på med till jag skulle på läger med klassen i femman. Jag var livrädd att någon skulle komma på mig med detta så jag tog min veckopeng och gick på apoteket och köpte stopp-och-väx. Det är till för nagelbitare egentligen. Man smetar det på naglarna och det smakar så illa att man inte kan bita på det… och inte heller suga på fingrarna. Så det lärde jag av mig på egen hand.
5. Jag pratar med mig själv. Högt! När andra är i närheten har jag förstånd att hålla klaffen (så att jag inte ska få en lång-långärmad tröja och åka pling-plongtaxi) men när jag sitter vid en dator så försvinner allt annat och jag glider in i en värld där bara jag existerar och, vips, är jag igång och babblar högt för mig själv. Högt, ljudligt och argsint!!

Jag utmanar Melpomene, Susen, Åsa, Camilla och Monkan.