The gnäll must go on…
Jag hade en mardröm natten mot i fredags. Jag drömde att arbetsförmedlingen ringde mig och sa att de inte kunde bevilja ett friår för att jag hade lämnat in ansökan förra året och sökt för i år. Tydligen måste man lämna in ansökan samma år som man tänkt påbörja friåret. Jag frågade om jag kunde lämna in en ny ansökan men fick till svar att det inte var möjligt. Man kunde bara söka ett friår och eftersom jag redan hade lämnat in en ansökan, som de inte kunde bevilja, så hade jag förverkat mina chanser.
Jag vaknade och hade en obehaglig känsla som inte ville försvinna. Jag behöver verkligen det här friåret… Senast i mitten av augusti ska arbetsförmedlingen lämna besked och chefen är lite stressad över det. Han vill veta redan när han planerar in vikarierna för sommaren. Hans tanke är att vi ska plocka in en sommarvikarie som får förlängt ett år efter sommaren. På så sätt hinner vi lära upp vikarien ordentligt innan jag går. Jag ringde arbetsförmedlingen i fredags och berättade detta och frågade om de kunde lämna besked tidigare så att det skulle bli lättare för chefen att planera. Visst kunde de det, bara de fick veta från vilket datum vi ville ha vikarien.
Glad i hågen gick jag till chefen och berättade detta. Han såg inte så munter ut däremot. Han sa att vi skulle avvakta med att ge arbetsförmedlingen något datum för chefen för personalavdelningen hade pratat med med chef och sagt att företaget inte ska bevilja friår till fler eftersom vikarierna blir inlasade så fort. Papperna var ju påskrivna och klara från företaget men nu låter det som de tar tillbaka det.
OK, så här ligger det till; jag mår skit, jag vet det och jag vet att jag måste göra något åt det.
Plan A var att jag skulle få “vila ut” (inte rätt ordval men byta miljö i alla fall) när jag är ledig med Carls och mitt barn. Eftersom vi inte kan få barn så går det alternativet förmodligen bort. Carl funderar (fast han säger att han inte har tid att tänkta på det) just nu på om han kan tänkta sig att ta hjälp av donator. Han ska lämna besked innan februari är slut.
Plan B var att ta friår men eftersom företaget är så jävla rädda för att inte bli av med friårsvikarierna sedan så blir det förmodligen inte beviljat.
Plan C var att ta tjänstledigt och läsa den friskvårdsutbildning jag tänkte läsa om jag fick friår. I så fall måste jag bekosta det själv med lån från CSN. Eftersom företaget är så rädd för inlasade vikarier så beviljar de förmodligen inte så lång tjänstledighet heller.
Sedan var det slut på planer… Sjukskrivning? Jo, jag skulle förmodligen bli sjukskriven på direkten om jag sökte läkare nu men efter senaste sjukskrivningen så vågar jag inte det. Först schabblade företaget så att jag blev utan ersättning och sedan betalade de ut för mycket län under ett år och krävde tillbaka det lagom till jul. När jag, med lagen i ryggen, vägrade blev jag hotad av chefen för lönekontoret som sa att oavsett vad lagen sa så gjorde jag bäst i att samarbeta för annars var jag körd inom företaget.
Zoloft. Är i desperat behov av zoloft. Jag vet ju att det fungerar. Men jag vågar inte äta några mediciner förrän Carl har bestämt om jag ska få barn eller inte. Även om det nu inte finns några belägg för att zoloft kan ha några negativa effekter på foster eller förmågan att bli gravid så vågar jag inte chansa. Om något kan gå fel så kommer det att göra det. Det är så det funkar i min värld så jag kan faktisk inte chansa.
Kanske skulle jag vara hjälpt av att prata med någon på psyk. Min tidigare “prat-tant” kom jag inte speciellt bra överens med. Rent allmänt tycker jag inte om att sitta ansikte mot ansikte och prata om sådant som är svårt. Skriva går bra men inte prata. En annan nackdel (två andra nackdelar) med det är mor och Carl. Även om inte mor sa det rakt ut förra gången så var hon inte nöjd över att jag hade kontakt med psyk. Hon tycker att de intalar mig att jag är sjuk fast jag inte är det egentligen, att de skapar problem som egentligen inte finns. Hon jobbar själv på psyket så alla jag träffar där känner henne vilket jag inte tycker känns helt ok.
Carl har en tendens att använda min psykiska ohälsa som förevändning för att kunna köra över mig. Han drar upp riktlinjerna och om jag opponerar mig deklarerar han på ett högdraget sätt att hans åsikter är de rätta och mina är genererade av en sjuk hjärna eftersom jag är en sådan instabil person vilket mina tidigare kontakter med psykvården bevisar och om jag har några problem med hans beslut så ska jag inte belasta honom med att bråka om detta utan ta det med min samtalskontakt som naturligtvis kommer att tala om för mig att jag har fel och att han har rätt. Idag ångrar jag så fruktansvärt att jag lät honom övertala mig att söka läkare för min depression 2003. Visst blev jag hjälpt av det då men det gav också Carl ett maktmedel som han inte tvekar att ta till när han vill få sin vilja igenom och inte orkar diskutera. Så all eventuell kontakt med psykvården skulle bara förvärra det hela och försvaga min ställning i vårt förhållande.
Vad jag än vill så blir det inte så. Vad jag än väljer så blir det i slutändan som någon annan har bestämt. Jag har norpat från jobbet. Tallium och cyanid. Även om jag inte kommer att använda det så vet jag att det är en valmöjlighet som jag har och ingen annan kan styra över. Just nu är det mitt halmstrå.