Oresonliga jävla toffelsula till ex!
Apropå musik så tog Ken med sig alla mina LP-skivor när han flyttade från barnen (det var min lägenhet så jag hade en del saker där fast jag inte bodde kvar). Igår ringde jag och sade att jag vill ha tillbaka dem. Det skulle jag få sa han men det lät som det skulle bli väldigt omständligt för honom så vi får väl se. Han frågade om han skulle ringa och prata med barnen och jag förstod också på honom att han hade tänkt komma nästa söndag som skulle ha varit pappadag för han hade trott att när barnen sade att de inte ville träffa honom mer så betydde det att de inte ville träffa honom förra pappadagen. Jag förklarade att barnen inte vill att han ringer eller hälsar på mera för de är så besvikna på honom att de inte vill ha någon kontakt med honom alls. Vidare sade han bland annat att han stod fast vid sitt beslut att inte gå med på barnens krav om att han ska umgås med dem en lördagskväll per månad, att han tycker att det är fel av barnen att ställa krav, att han tror att idén om att vara en lördagskväll hos barnen egentligen är min idé, att hans mor förstår honom när han vägrar gå barnen till mötes.
Jag sade att han är en jag-svag flatskalle som går helt och fullt i Barbies ledband, att barnen hatar henne, att han är helt slut i huvudet om han tror att jag trivs med tanken på att mitt gamla ex, som jag ratat redan för nästan 10 år sedan, ska vara hemma hos mig en lördag varje månad och att jag hoppas att han är nöjd med sitt beslut om 15-20 år när hans barnbarn kallar Carl morfar/farfar och inte vet vem han är ens för de aldrig har träffat honom. Han sa att han inte alls kunde förstå varför barnen ogillar Barbie (duh), att han inte skulle tycka att det var värt det om han förlorade kontakten med barnen för all framtid men ändå står han fast vid sitt beslut som också är hans eget beslut och inte alls Barbies. Han säger att han inte tycker att det skulle vara värt det men ändå ändrar han sig inte… jag tycker inte alls som det låter som om beslutet då är hans eget… men det är ju jag, det. Jag brukar inte ta beslut som jag vet redan från början att jag kommer att ångra men det är ju, som sagt, jag det…
Han frågade ifall vi skulle till hans föräldrar snart och jag svarade att vi ska dit på lördag. “Jo, jag vet, morsan sa det” sa han så jag frågade varför han frågar om han vet. “Bara kollade om jag skulle få samma information från dig” sa han så jag frågade ifall han trodde att modern ljög för honom när hon sa att vi skulle hälsa på och han mumlade något obegripligt och bytte ämne. Han verkade tro att jag skulle ljuga om det… konstiga människa. Han vet ju att vi brukar hälsa på farmor och farfar då och då, varför skulle jag börja ljuga om det för honom?
Jaja… jag sa i alla fall att vi ska dit för att barnen ska fråga sina farföräldrar om de kan höra av sig när de ska passa småsyskonen så att Annika och Tommy kan åka dit och träffa dem. När de inte vill träffa Ken så får de ju inte heller träffa syskonen vilket de är väldigt ledsna över. Jag vet att farmor och farfar är barnvakt väldigt ofta så jag föreslog att barnen skulle prata med dem om att få träffa syskonen där. Ken frågade om jag trodde att Annika och Tommy ville att småsyskonen skulle vara där på lördag och det tror jag nog så han skulle försöka se till att de är det.
Han ville också att jag skulle hälsa barnen att han vill träffa dem och är öppen för alla andra förslag för han vägrar umgås med dem lördagskvällar. Jag framförde det men barnen är däremot inte öppna för andra förslag utan står benhårt fast vid att det är pappas tur att vika sig för deras vilja.
Ken sa att han hade en massa babykläder i förrådet och undrade om jag ville ha dem. Det är förmodligen kläder som Annika och Tommy hade när de var mindre och som jag skickat med Ken när han och Barbie väntade sitt första. Jag sa att jag inte ville ha dem vilket tydligen inte var det svar som Ken väntade sig för han blev helt tyst. Sedan undrade han vad han skulle göra med dem och jag svarade att jag skiter i vilket för jag är bara intresserad av mina LP-skivor, inget annat. Jag hade ingen större lust att förklara för honom att Carl och jag förmodligen inte kan få barn, hade Ken börjat gräva i varför jag inte vill ha kläderna hade jag nog snäst av honom med att efter jag sett hur illa en förälder kan göra sina barn så vill jag inte riskera att sätta fler barn till värden och även om vi skulle få barn så vill vi ändå inte ha begagnade kläder som är över ett decennium gamla för han man en läkare till pappa så behöver man inte gå i ärvda kläder… eller något liknande.
Tja… ingenting positivt framkom (förutom att småsyskonen kanske är hos farmor och farfar på lördag) men jag tycker att det låter som Ken är villig att diskutera i alla fall. Jag tycker också att det låter som Barbie har förbjudit honom att släppa till lördagarna för han är så oresonligt avig mot det.