Jag ska bli blodgivare… hoppas jag i alla fall. Med ett hb på 140-150 och Sveriges ovanligaste blodgrupp, AB-, borde jag ge ett bidrag. Frågan är om mitt höga hb håller i sig trots att jag hårdbantar så vi får se om jag får lämna blod eller om de anser att jag behöver det bättre själv.

Visste ni att om en man någon gång under sitt liv har oralt eller analt samlag med en annan man så duger han aldrig någonsin som blodgivare men en kvinna som har sex med denne man får donera blod sex månader efter de haft sex. På vilket sätt är en homosexuell mans blod sämre än en heterosexuell mans?? Den heterosexuella mannen kan ha legat med alla kvinnor i kommunen, alla husdjur samt boskap han hittat (så länge de är av honkön) men hans blod värderas ändå högre än en bögs som kanske bara har legat med en enda i hela sitt liv men det råkade vara en annan man. Jag ser ingen som helst logik i det.

Ken… detta elände till misstag jag begått i mitt liv… Barnen var först inne på att han inte skulle få komma så ofta som var tredje vecka längre efter att han ljugit för Annika och skitit i att bjuda dem på lillebrors kalas men jag sa att då är det ju de, Annika och Tommy, som får lida när de försöker straffa honom för att han varit taskig mot dem. Istället vore det bättre om han kunde komma och träffa dem oftare på deras villkor och vara med dem när de gör sådant de normalt gör för att han ska lära känna dem bättre. När han kommer var tredje vecka är småsyskonen med vilket är bra för barnen vill ju träffa dem också men syskonen är två och fem år gamla så Ken är väldigt mycket småbarnsförälder då och upptagen med att jaga dem så att de inte faller i trappen, river ut något eller får tag på något som är olämpligt för småbarn. Så egentligen har han inte så mycket tid för Annika och Tommy som han egentligen skulle behöva. För att de ska umgås på ett sätt som är mer normalt för Annika och Tommy så ville de att han skulle ha en “myskväll” med dem per månad. De bestämde att första lördagen varje månad skulle Ken umgås med dem själv och kanske gå på bio, gå ut och äta eller hyra film och sitta hemma hos dem och äta popcorn och chips och bara umgås utan andra. Detta var ett krav från barnen efter att de inte var önskade på lillebrors kalas.

Jag lade fram barnens krav och Ken lyssnade utan att kommentera och sade att han skulle fundera på det (läs fråga Barbie om lov) och höra av sig senare. Idag ringde han och sade att han inte gick med på det för han ville inte spendera några lördagskvällar hos mig och den gamla slitna ursäkten att han inte vill köra vägen till mig i mörker. Istället kunde han tänka sig att umgås med dem en lördag mitt på dagen och vara i Håla eller i stan. Barnen ville dock inte alls detta utan blev grymt besviken på honom. De bestämde sig för att sätta hårt mot hårt och spela högt och bad mig säga åt Ken att de inte vill träffa honom mer. De hoppas att han ska värdera dem så pass högt att han ger med sig och går med på deras krav. Jag varnade dem och sade att han kanske inte alls ger med sig utan det kanske bara slutar med att de aldrig mer får träffa honom och syskonen men de ville ändå att jag skulle säga så. Så jag ringde och meddelande detta. Han blev irriterad och beskyllde mig för att ha lagt fram hans förslag på ett sätt som gjorde att barnen inte accepterade det men jag svarade att jag har högtalartelefon så de hörde förslaget direkt från honom utan att jag vinklat hans ord på något sätt. Han fortsatte käfta men jag sa att han har inga barn här längre så det finns ingen anledning att jag ska prata med honom så lade jag på.

Jag undrar vad som händer nu. Jag tror inte han ger med sig förrän Barbie låter honom göra det och jag tror inte att oddsen för att hon någonsin gör det är så stora. Kanske ringer Barbie för att “styra upp situationen” och då kommer jag att säga att ifall hon verkligen ärligt och uppriktigt vill tillföra något positivt till barnens umgänge med sin far så ska hon hålla sig långt utanför det hela. Om jag är på riktigt dåligt humör och om hon provocerar fram det så kommer jag också att säga att min mor alltid har sagt att ful får man vara men inte dum och att Barbie har lyckats få maximalt av båda egenskaperna. Kanske ringer farmor… ringer hon så berättar jag hela historien och vad barnben vill uppnå med detta och kanske förstår hon. Förhoppningsvis blir hon inte så förbannad på mig för att jag låter det bli så här.

Ken har varit här idag. Efter förra gången han var här kom jag på att Finn fyller åt den 19:de och jag antog att de skulle han hans kalas helgen före måndagen han fyller år. Någon inbjudan till kalas fick dock aldrig Annika och Tommy. Ken ringde och pratade med Annika för ett tag sedan och då frågade hon om Finns födelsedag men Ken sa att han inte fyller år nu utan efter nästa helg och att de inte skulle ha något kalas för honom. Idag berättade Fiffi för Annika att de hade kalas igår och farmor och farfar och fastrar var med. Annika blev jätteledsen och började grina för att hon och Tommy inte hade fått komma och för att Ken hade ljugit.

Ken var just då ute och körde radiostyrd bil med Tommy och Finn så jag gick ut och sa att Annika just fått veta att kalaset varit utan att hon fick vara med och att hon just nu sitter inne och gråter över det. Han gick in för att prata med henne. Ingen vettig ursäkt hade han utan han sa bara att han inte tyckte att det var något riktigt kalas och att han hade utgått från att Annika och Tommy inte ville komma. Annika nöjde sig inte med den ursäkten utan var jäkligt besviken på honom för att han aldrig frågat henne och för att han ljugit vilket hon också sa till honom.

Jag skällde också ut honom efter noter och sa att han måste skärpa sig för han gör barnen besvikna gång på gång, att barnen ska vara hos honom minst varannan helg och att det är katastrof att det inte fungerar och att han inte ser till att det fungerar, att han själv ser till att vara den förälder han tycker att barnen förtjänar och sedan 6-7 år tillbaka så har han hela tiden signalerat att han inte bryr sig om dem. Han sa att det aldrig varit hans mening att såra dem och att han bryr sig om dem men han höll med om att hans agerande leder till att Annika och Tommy förmodligen får intrycket av att han skiter i dem.

Han jamade med som den dörrmatta han är (fast egentligen är han bara gummibeläggningen under dörrmattan) så jag har inga förhoppningar om att något kommer att bli bättre efter det här samtalet. Tänk att idioti är obotligt.

Är det någon som vet hur man rengör en platt skärm? Ungarna och Carl har petat på skärmen när de lånat min bärbara dator och det brev fan bara värre när jag torkade av den med en trasa.

Vi hittade en ödla i en lampa i källaren igår. Hur den lyckats komma sig in dit fattar jag inte. Förmodligen har någon av kattorna tagit med den in och sedan har den flytt dit upp. Den hade tappat svansen, som stressade ödlor gör, men i övrigt verkade den oskadd så vi plockade ut den ur lampan och bar ut den på gården.

Har tagit mitt sista blodprov på kvinnokliniken (för den här omgången i alla fall). Jag frågade om de hade fått resultatet av de andra tre proverna och om jag kunde få veta hur de såg ut. Visst kunde jag det, sade blodprovsmänniskan och började knappa i datorn. Hon började säga att det var lite lågt och att jag helt klart inte hade någon ägglossning. Sedan blev hon tyst en stund för att sedan säga att hon inte kunde säga något för hon visste inte vad normalnivåerna skulle vara (eller hur…?!) så hon sa att jag fick vänta på att en kontaktar mig efter att ha bedömt proverna. Jag tycker att det enbart lät som hon inte ville ge mig dåliga besked.

Carl ska göra om sitt spermaprov och ta lite blodprover den 6 oktober. Ifall han visar sig vara helt steril, alltså inte har någon som helst spermaproduktion så att det inte ens går att göra en biopsi på testiklarna för att hitta spermier, så är hoppet ute. Han säger att han inte skulle kunna känna att ett barn är hans om det är adopterat eller resultatet av en spermadonation.

Mitt teflonminne blir allt mer störande. Jag stressar hela tiden, får inget gjort för antingen orkar jag inte komma igång eller så glömmer jag helt enkelt bort det tills det är för sent och lappar är inte lönt att skriva för de glömmer jag att läsa. Även sådant jag kommer ihåg glömmer jag. Jag skulle ta med en förpackning färgat papper på jobbet vilket jag faktiskt kom ihåg. Jag höll i papperen på väg till dörren men lade ifrån mig dem för att stoppa mobilen i väskan och det räckte för att jag skulle åka till jobbet utan papper. Det är ju fullständigt hopplöst! Jag sabbar analyser på jobbet för att jag glömmer prover på hällen så att det bara är förkolnade rester kvar i spruckna bägare när någon hittar dem. Eventuellt skulle jag komma ihåg saker om jag skrev ner dem på baksidan av post-it-lappar och klistrade fast dem i pannan så jag hade texten framför ögonen hela tiden… men då skulle jag väl glömma öppna ögonen.

Jo, jag har fotat efit den 28 augusti men har inte orkat lägga ut bilderna. Kanske så småningom… eller så inte.

Carl och jag kommer allt längre från att bli föräldrar. Förutom att jag uppenbarligen inte har ägglossning så saknar han spermier också. Varför ingen av oss fungerar vet vi ännu inte. Med tanke på hur många motgångar jag tycker att vi haft i vårt förhållande så börjar jag nästan tro på högre makter och helt uppenbart är att dessa högre makter gör allt för att förstöra för oss. Jag är fruktansvärt trött på allt just nu.