Det var som jag misstänkte - jag är för fet för att få behandling för att få igång ägglossningen, måste ha ett bmi mindre än 30, och det krävs också ett spermaprov från Carl men han vägrar runka i kopp. Carls motvilja mot kopprunkandet kan jag inte göra mycket åt men det han inte vill göra själv får jag väl lov att göra åt honom då. Min vikt kan jag påverka men jag ligger en redig bit över 30 i bmi så det kommer att mer tid än vad jag tycker mig ha. Hur som helst måste jag ner ordentligt i vikt och jag måste. Det är ingen diskussion, det är ett MÅSTE! Så med viktväktarnas butiksguide ska jag räkna kalorier och points och vara, ta mig djävulen, stenhård för allt jag har hoppats på och drömt om kräver att jag går ner otrevligt mycket och det helvetiskt snabbt.

Jag gillar egentligen inte viktväktarna på grund av deras metoder (det är ju för fan en sekt) men man får en fingervisning om vad som är bra och inte med butiksguiden. Jag satsar på att ligga under 1000 kcal per dag frånsett det som är 0-pointsare i butiksguiden. Det mesta i frukt- och grönsaksväg är 0 points så det får man äta utan restriktioner. Igår åt jag 1451 kcal varav 836 var “riktig mat” och resten var frukt och grönt och så ska det banne mig fortsätta tills jag är en bra bit under 30 i bmi!

Den 15:de augusti ska jag skicka in en anmälan till utredning för barnlöshet (de har semesterstängt nu) och förhoppningsvis har jag gått ner så pass många kilon att det är tydligt att jag är på rätt väg. Det är bara drygt två veckor men fem kilo tycker jag att jag ska klara om jag är strikt. Allt jag äter ska först vägas, beräknas och dokumenteras! Mor har köpt en digital våg till mig så att jag ska kunna hålla stenkoll på hur mycket jag får i mig.

Jag har en basalmetabolism på ca 1700 kcal, det är alltså vad kroppen gör av med i fullständig vila. Ett underskott på 7000 kcal motsvarar ett viktminskning på 1 kg. Håller jag mig på 1000 kcal per dag ska jag teoretiskt gå ner ett kilo på tio dagar om jag inte ens så mycket som viftar på tårna. Jag förväntar mig att gå ner snabbare än så. Som snabbast nu i början och saktare så småningom, kanske max ett kilo i veckan.

Bara jag inte sitter och tröstäter chokladkakor nästa helg för att jag mår dåligt över min bristande karaktär…

Gårdagen blev ingen höjdare. Carl ringde från jobbet och sade att han skulle jobba över. Han skulle vara hemma före 19.00 lovade han och frågade om han skulle köpa nåt “smarr” för att fira. Jag sade att jag inget ville ha. Sedan tänkte jag att jag nog skulle ångra det. Det brukar vara så, jag känner mig nere och vill inte göra något, tackar nej till allt men sedan svänger humöret snabbt och jag ångrar att jag tackat nej till allt… och blir sur över att jag blev utan (moment 22). Igår blev det aldrig så, humöret vände aldrig. Det har inte gjort det på ett tag nu. Bland andra kan jag fortfarande spela teater och skylla röda, rinnande ögon och ständigt snörvlande på allergi.

Jag borde rycka upp mig, om inte annat för Carls skull. Jag straffar ju honom på det här sättet. Nog för att jag är jäkligt bitter och besviken på honom, hade jag fått bestämma så hade vi haft mer tid på oss med utredningar och hormonbehandlig, men han kunde inte veta då att det skulle bli så här.

Idag ska jag ta tag i det här. Jag ska ringa vårdcentralen eller kvinnokliniken (eller vart man nu ska ringa) och förklara problemet och fråga hur jag ska gå vidare och vilken hjälp jag kan få. Det finns två stora problem - Carl och min vikt. Under en utredning kollas bådas förmåga att avla barn, alltså kommer de att vilja kolla hans spermier. Detta vill inte Carl. Han vill inte att hans namn ska hamna i sådana journaler eftersom han själv kommer att jobba inom landstinget. Han är rädd att kollegor ska hitta honom i sådana journaler och att det ska börja snackas om hans (o)förmåga att få barn. Jag tror i och för sig att det handlar om att han inte vill runka i en kopp. Jag är också för fet. Risken är att de kräver att jag går ner 20 kg innan de ger mig någon hjälp. Jag kan inte gå ner så mycket på ett hälsosamt sätt inom rimlig tid.

Andra alternativ finns. Privata kliniker har jag inte råd med men jag är utrustad med dator, tillgång till internet och en karl som är läkare. Jag kan ta reda på vad det är för hormoner jag behöver och beställa dem själv. Carl gillar inte det alternativet. Det är rätt farligt att experimentera med sådana preparat på egen hand och han vill inte vara inblandad i det. Jag skiter i vilket, det är min kropp och vill han inte ge mig injektionerna så gör jag det själv. Klarar han inte av att runka i en kopp får han i alla fall lov att titta bort om han inte gillar det han ser.

Resten av “ihopdagen”? Carl kom hem 19.15. Han är hopplös på att hålla tider. Sedan gick han ut och klippte gräset till 21.30. När han kom in satt jag och såg tv, Magnolia, med mor och barnen. Mor åkte hem strax efter 23 och Carl gick och lade sig. Sedan var den dagen slut.

Idag är det “ihopdagen”. Klockan 04.22 imorse var det sex år sedan Carl och jag officiellt blev ihop.

Det är dock inte en så munter dag som det borde vara. Tvärt om så påminner den här dagen om det som aldrig blir. Luddigt? Jo, en aning… Har inte orkat prata med någon annan än Carl om detta ännu.

Sedan flera år har jag velat att Carl och jag ska skaffa barn. Han har bromsat på grund av sin utbildning medan jag har varit rädd att jag ska bli för gammal innan han tycker att tidpunkten är rätt. Jag vill inte ha för långt mellan syskonen (A och T är födda 93 och 94) och jag vill inte ha tonåringar när jag är över 50 år. Först sade jag att jag inte skulle ha några fler barn efter 30 men Carl vägrade och sade att han inte ville ha barn så tidigt men att han ville ha barn så vägrade jag skulle han lämna mig. Sedan ändrade jag mig och sade inga barn efter 33… Jag är 33 nu och slutade med p-sprutan för två år sedan.

Hur som haver så blir det nog inga barn alls för jag har ingen ägglossning. Allt annat verkar funka som det ska, har mens, ömma bröst, ett jävla humör och hela konkarongen men inget ägg kommer och kan alltså inte bli gravid. Att idag fira det vi har ihop påminner på ett mycket smärtsamt sätt om vad vi aldrig kan få ihop.

Sitter i sängen klockan fem på morgonen med MIN dator i knäet. Surfar runt lite och uppdaterar… Så här var det meningen med bärbar dator! Har börjat blir riktigt säker på att styra pekaren men “petplattan” som datorn har istället för mus.

Carl och jag blev inbjudna till ett evenemang här i byn. Det var byaföreningen som bjöd in alla nyinflyttade (har bott här i 19 månader…) för att de skulle “uppmärksammas” och få en gåva under evenemanget. Carl slog till bromsen på en gång. Det där med att uppmärksammas är inte hans grej så han ville absolut inte gå. Jag sa att vi kommer att få mer uppmärksamhet om vi inte går och då blir det av den mer negativa sorten också. Vi kompromissade och kom överens om att vi skulle gå men om “uppmärksammandet” innebar att någon skulle upp på scenen eller prata inför många så skulle jag göra det.

Så vi gick. Regnet pissade ner hela tiden och vi var dyngsura redan innan det börjat. Evenemanget var en jazzkonsert vilket jag i och för sig visste innan vi kom dit men jag hade glömt hur illa jag tycker om jazz. Jag fick också veta hur illa Carl tycker om jazz vilket jag faktiskt inte visste. Det finns två sorters musik jag helt enkelt inte klarar av och det är hip-hop/rap och jazz. Det är fan inte ens musik, det är oljud! Dansbandmusik har jag också jäkligt svårt för men det är inte bristen på melodi utan bristen på intelligenta texter och personliga röster som sänker den typen av musik.

Hur som haver, där satt vi, genomsura och lyssnade på något som lät som en dagisgrupp som gick bärsärk i en musikaffär och längtade efter den utlovade pausen då vi skulle “uppmärksammas” så att vi kunde smita hem sedan. Konstig musik är jazz i alla fall. Mitt i en låt så kunde någon av musikerna (om de nu kan kallas det) få värsta tuppjucket, hoppa upp från sin plats och börja bonka/knäppa/tuta hysteriskt i sitt instrument och om möjligt med ännu mindre melodi än tidigare. När denne sedan lugnat ner sig och satt sig på sin plats igen och fallit tillbaka i ursprungslåten började publiken applåders. Fattade nada… Så kom pausen och konferencieren hojtade upp ett antal personer på scenen, däribland Carl och mig. Döm om min förvåning när Carl med långa kliv styrde iväg mot scenen. Han insåg väl att folk skulle stirra mer om han vägrade äntra scenen antar jag…

Gåvan vi fick var en bok om byn. I den fann jag en del intressant information. Min skola, den som står på tomten och som jag fick på köpet när jag flyttade hit, ägdes mellan 1966 och 1985 av en filadelfiaförsamling. Min skola har alltså varit pingstvännernas bönhus. Det är ju ascoolt! Jag är ett steg närmare att bli kristi brud!! Jag försökte övertala Carl att leka Knutby, jag skulle vara kristi brud och han barnflickan men han var som skeptisk…

Revidering av gårdagens uppdatering;

Piff hade nog inte sagt till sin kompis att Piffs mamma skulle med till Stockholm utan kompisen hade fått intrycket av att det var så.

Piff vet att Puff får veta ifall dottern utsätts för Tradarn men ändå gör hon det och ljuger också sedan om det. Trots att hon VET att det kommer fram. Varför gör hon så? Han hon blivit korkad?? Piff har aldrig haft något positivt att säga om människor som på ett eller annat sätt valt bort sina barn. Hon säger att för henne kommer barnen alltid i första hand och det hon vill allra mest är att umgås med sina barn. Men låt säga att det inte längre är så, låt säga att hon skulle vilja avlastas från sina barn, hur skulle hon göra då? Hon kan inte gärna säga det till barnens fäder att hon vill att barnen ska bo mer hos dem och mindre hos henne för då är hon precis sådan som hon i negativ ton anklagat dem för att vara. Det enda sättet hon kan bli av med sina barn på med någon form av heder och självaktning i behåll är att se till att barnen tas ifrån henne. När hon upprepat gör som hon gör trots att hon vet att det går emot Puffs vilja (och allt sunt förnuft) så tycker jag att den enda någorlunda logiska förklaringen till beteendet är att hon inte vill att barnen ska bo kvar hos henne.

Jag (och alla som uttalat sig i frågan) tycker att Puff ska se till att dottern får bo hos honom istället. Även om Tradarn inte kommer att göra verklighet av sina hot så kommer dottern förr eller senare att känna att hon inte är lika önskvärd hos Piff som tidigare och hur bra mår barn av sådant? Fy satan vilken otrevlig härva Piff har dragit in sina barn och Puff i. Jag är jäkligt tacksam över att jag drog öronen åt mig tidigt den här gången.

Jag träffade en klasskompis från högstadiet på stan tidigare i veckan.

Hon och hennes karl försökte få barn men det blev aldrig något. De gick på utredning och fick veta att de aldrig skulle kunna få barn utan hjälp så hon fick hormoner. Efter tre år på hormoner blev hon gravid. Flickan som föddes hade diverse missbildningar, bland annat saknade hon matstrupe. Det kunde opereras men barnet skulle behöva sondmatas hela sin uppväxt och otaliga operationer för att kunna leva ett någorlunda normalt liv. Nu blev det inte så. Strax innan första operationen fick barnet ett virus och dog. Min klasskompis och hennes karl gav upp alla förhoppningar på familj för de orkar inte gå genom det hela en gång till.

Jag har periodvis haft problem med att få tillgång till min dator och därför har jag köpt en bärbar Fujitsu Siemens Amilo värsting historia med 80 GB hårddisk, dvd-brännare, widescreenskärm på 17 tum och en massa onödigt lull-lull för att jag ska få ha en egen dator som jag inte behöver dela med någon. Eller så jävla fet-hur?!! Min lull-lull-dator visade sig vara den enda som har ett grafikkort med tillräckligt mycket kräm i för att man ska kunna köra grand theft auto San Andreas och inte fan är det jag som är intresserad av att spela GTA. Nä, det är Carl och barnen så jag får lika fullt förbannad knappt “låna” MIN dator.

Jag drömde om Piff inatt. Jag drömde att jag åkte och hälsade på henne. Det blev lite pinsamt i början med tanke på att vi ignorerat varandra de senaste tre månaderna men det tog sig och vi var lika mycket polare som förr. Jag har börjat ha dålig samvete för att jag kanske varit för hård mot henne. Hon har ju faktiskt sagt att hon har så lite kontakt med Tradarn som är möjligt så jag kanske borde lita på henne istället för att tvivla på henne.

Piff tog sina barn och åkte till Fjollträsk på minisemester tidigare i veckan. Till en kompis sade hon att hennes mor skulle följa med. Piff får ibland migrän och det var precis vad hon fick i Fjollträsk. Detta berättade hon för Puff när han hämtade sin dotter igår. Puff frågade hur hon hade gjort med barnen under migränanfallet och Piff svarade att “det ordnade sig”. Puff frågade inte mer men deras dotter berättade glatt senare att mamma hade ringt till Tradarn, som av en händelse också hade befunnit sig i Fjollträsk (vilken överraskning!!), och han hade kommit och hämtat alla barnen och tagit dem på Skansen. Puff var också i Fjollträsk, vilket Piff visste om, men hon valde ändå att be Tradarn ta hand om barnen (varav ett har han hotat att döda).

Puff är mycket ledsen och besviken på Piff för hennes senaste maktdemonstration. Piff vet så väl att Puff får veta ifall dottern varit hos eller med Tradarn men ändå väljer Piff att fortsätta utsätta dottern för denne man som är dokumenterat farlig och psykiskt instabil och dessutom sedan ljuga eller undanhålla sanningen för Puff. Puff ser det som att Piff enbart vill visa honom att hon minsann gör som hon behagar med sina barn utan att hon tycker att hon ska behöva ha den minsta lilla respekt alls för vad pappan vill. Puff säger att om dottern får så mycket som en sticka i fingret när hon är i närheten av Tradarn så tar det hus i helvetet. 

Carls katt Märta har ett äckligt sår på svansen. Vi har ingen aning om hur hon fått det men mor tror att det kan vara en böld som spruckit. Såret luktade inte smultron och alltihop var svart-gul-grönt så jag tvättade det med väteperoxid. Lite bättre blev det. Märta verkar inte ha ont om man inte klämmer på svansen där såret är.

Jag får nog skicka en ny karl till Åsa. Den jag nu skickat visade sig vara trasig. Han har ont i höften och har legat orörlig på soffan så Åsa har fått passa upp honom. Vi får hoppas att han blir hel snart så att hon får se hans berömda tolkning av “habba-habba-zoot-zoot-dansen” innan han åker hem igen.

Ken är här med småsyskonen Finn och Fiffi. Skulle kanske skicka honom till Åsa…  Han behöver en trevligare fru och Åsa kanske skulle behöva en ny dörrmatta. 

Min dröm är Annika och Tommy ska kunna fira jul med båda sina föräldrar och deras respektive men det går ju inte så länge han är tillsammans med draken Barbie som är fullt övertygad om att Ken och jag skulle kasta oss ner i julklappspapperet bakom granen och fjuppa så fort hon tittade bort. Jag kan inte förstå hur man kan välja att fortsätta ett förhållande med en person som man uppenbarligen inte alls litar på och har så låga tankar om. Jag kan inte heller förstå hur man kan välja att fortsätta ett förhållande med någon som inte litar på en mer än så och tror sådant om en. De kan ju inte vara lyckliga tillsammans.

Carl har fått antagningsbesked idag. Han är antagen till neurologi, ögon och öron-näsa-hals och samhällsmedicin, 19,5 poäng och professionell utveckling, 0,5 poäng nu i höst. Då kom jag att tänka på en sak jag tidigare inte alls reflekterat över. Grinchen har läst två år på högskola här, ett år i Fjollträsk och minst ett år i Wien. Förmodligen har han bekostat studierna med lån. Han är nolltaxerad i Sverige och hade inte bytt adress trots att han bor och jobbar i Wien sedan flera år. Han tog sina studielån före 2001 så han ska betala 4 % av sin inkomst men han är ju nolltaxerad så han har ju knappast betalat något.

Förra våren berättade jag för försäkringskassan att han jobbar och var han finns och de beslutade att han ska betala underhåll från och med juli -04 (vilket de gjort hittills). Underhållets storlek är inte fastställd ännu men han får betala retroaktivt när det blir klart (hehehe…). Nu slog det mig plötsligt att mitt “skvallrande” kanske också innebär att CSN också kommer att börja rycka i Grinchens plånbok (hehehehehehe…).

Usch, vad elak jag är! Jag borde skämmas!! (hehehehehehehe…)

Piff och Puff lär aldrig bli tillsammans igen. Hon har ju uppenbarligen inte förstånd att uppskatta en vettig karl utan väljer hellre sådana med mentala defekter och en bra karl är som bra mat - det är synd att låta dem surna och bli gamla och mögliga för att ingen är hungrig för tillfället. Själv har jag “fulla skafferiet” så jag är inte i behov av sådant men allas vår vän Åsa verkar tyna bort efter en längre tids svält och ett par försök med ett par typer som visade sig vara härskna. Så för en vecka sedan tipsade jag henne om Puff och tydligen gillade hon vad som stod på menyn för hon har beställt hem! På fredag åker han ner på besök hos henne.

Operation koppleri slutförd!

Jag vet inte hur jag kom in på mat… har inte hunnit äta ännu och Carl och Annika äter varma mackor. Kan vara lukten av smält ost som gjorde att det blev så här…

Vidare så är Åsa orolig för sin katt Leo. Hon skulle vilja att han fick springa fritt och slapp vara instängd i en lägenhet. Själv skulle hon också vilja ha blommor i massor men får nöja sig med vad hon kan få plats med på balkongen. Även dessa problem har jag (naturligtvis) lösningar på. Här i byn finns ett fräscht hus med 5 rum och kök till salu för en billig peng. Byggt -84, nyrenoverat och ett sovrum är så stort att det kan delas av till två rum ifall det skulle behövas. Kanske lite stort om man bor ensam men Puffs katt skulle också må bra av att slippa bo i lägenhet… 

Tyvärr kan jag inte berätta om det trevliga som har hänt för jag hade fel. Det var inte så och det har inte hänt.

Jag har börjat drömma så konstigt… och olustigt. Igår natt drömde jag att jag och Carl skulle hälsa på en släkting till honom som jag aldrig träffat förr och vi skulle stanna där ett par dagar. Släktingen var en kvinna i min ålder med en hel bunt ungar, säkert fem-sex stycken. Hon verkade vara den undergivna, lite religiösa typen som inte ifrågasätter så mycket utan servar och ser till att alla är glada och nöjda utan är tänka så mycket på vad hon själv vill. Och folk fulla huset var det så hon sprang som en tätting för att passa upp.

Jag och Carl försökte få vara för oss själva en stund vilket verkade helt omöjligt. När jag gick in i ett sovrum och Carl följde efter kom kvinnan och frågade vad han skulle med mig dit in för. Carl såg besvärad ut och svarade inte riktigt. Av samtalet som följde framgick det att kvinnan var Carls fru och barnen var deras gemensamma. Jag blandade mig i och sa att jag varit tillsammans med Carl i sex år och att det är mig han vill vara med men den blick som Carl gav mig sade att jag hade fel - han tänkte inte välja mig före fru och barn. Jag plockade ihop mina saker och skulle åka. Carls fru försökte trösta mig och Carl sa ingenting, han bara tittade på mig med en blick som sade “Försvinn!”.

Inatt drömde jag att jag var på krogen och träffade två killar som jag varit tillsammans med för över 10 år sedan. Båda två sade sig vara intresserade av mig och ville ha tillbaka mig. Den ene var helt ointressant och den andre är söt och trevlig men jag förklarade att det inte kunde bli något eftersom jag är tillsammans med Carl. Han blev jätte deppad och det var lite jobbigt men jag stod fast vid att det var Carl jag ville ha.

I ett helt annat sammanhang senare i drömmen hade några i byn sövt ner Carl och styckat honom och lagt alla delarna i en trälåda. De berättade för mig att de hade haft lite problem med att såga loss alla delar men nu var det gjort och han skulle brännas. De trodde att eftersom de sövt honom först så hade han inte dött utan skulle finnas, i ett stycke och vid liv, dagen efter han bränts upp. Jag förklarade att man oftast förblöder om armar och ben sågas av och  hade de sågat av huvudet var han definitivt död men de där jävla idioterna fattade inte vad de gjort utan var helt säkra på att han skulle leva dagen därpå eftersom att de sövt honom först. De visade mig lådan och det var ingen trevlig syn. Carl blodiga, avsågade huvud låg gapande i en röra av blodiga armar och ben. Jag tänkte att nu fanns det inget som hindrade mig från att vara tillsammans med killen jag träffat på krogen så att han skulle bli glad när han fick höra vad som hade hänt.

Jag är lika trött när jag vaknar som när jag gick och lade mig efter sådana drömmar.