Jag har fått glitter av Carl, jag… Skitsnygga örhängen och ett halsband. Tänk att det skulle behövas sex år och en glömd födelsedag för att få lite glitter.

Mycket katt har det varit. Först kom Lacke, vår kattgubbe, hem med skadad svans. Någon vecka efter det kände jag att han var jättesvullen nästan längst ut på svansen. Den lilla biten efter svullnaden var tunn och stenhård. Svanstippen hade alltså dött. Jag klippte bort håret längst ut på svansen för att se bättre och försökte klösa hål på svullnaden för att få ut varet. “Knäck” sa det i svansen och hela skiten lossnade. Så nu har han både stympade öron och svans… På torsdag har han även stympade könsorgan för kastreras inte den katten så kommer alla kroppsdelar att falla av honom. Bild finns på fotosidan.

Mor ringde i torsdags och sa att hennes katt hade klättrat upp i ett träd på förmiddagen och där hade hon suttit sedan dess. Mor var orolig men var tvången att åka och jobba natt. Hon hade förhoppningar om att katten skulle ta sig ner ur trädet under natten och vänta på mor vid dörren på morgonen. Men icket… Katten satt kvar i trädet även dagen efter så mor, som får svindel av att stå på en pall, ställde en stege mot trädet och klättrade upp efter katten. Men stegen var för kort och katten blev kvar i trädet.

På eftermiddagen åkte vi dit för att se vad som kunde göras. Carl klättrade upp på stegen men inte heller han nådde katten så han klättrade vidare i trädet som en apa. Katten såg ut som om hon tänkte hoppa ner på huvudet på honom men tack och lov så gjorde hon inte det för då hade de väl rasat i backen båda två. När Carl kommit upp till samma höjd som katten så trodde vi att problemen skulle börja. Kattburen hade han inte tagit med sig upp i trädet för att det skulle ha varit för bökigt att klättra med den så hur skulle han få med sig katten ner. Det löste katten själv genom att klättra över på hans axel och snällt haka fast sig där så där hängde hon och kurrade och strök sig mot Carls huvud medan han klättrade ner. När de nådde terra firma hoppade hon inte ner från hans axel heller utan verkade nöjd med att hänga över axeln och kurra och gnugga sin skalle mot Carls. Knäppa katt…

På vägen hem från räddningsaktionen såg vi en död katt som låg vid vägen i Byn. Det såg precis ut som vår Lacke så vi nitade och hoppade ut ur bilen för att kolla om det var han. Det var väldigt likt Lacke men det var en annan katt. Lacke har en bror som ser ut nästan som honom förutom att han har en vit fläck i pannan. Katten vi hittade verkade vara hans bror så vi ringde ägarna, som också är våra grannar, och meddelade att deras katt var död. De var på fest så de bad oss lägga katten (som vi hade stoppat i en sopsäck) i deras garage. Morgonen efter ringde fru granne och sa att deras katt just hade kommit in och nu stod och mumsade i sig kattmat. Tydligen blir man väldigt hungrig av att bli ihjälkörd… Jag försäkrade att vi placerat katten i garaget och inte alls begravt den på någon “jurtjyrogård” så frågan är vems katten i säcken är. Det vet jag ännu inte men den var jäkligt lik min och grannens katt i alla fall.

På tal om döda djur så kom vår hamster i jorden idag efter att ha tillbringat drygt ett år i frysen. Äntligen…

Min kattgubbe har tidigare skadat sina öron så att topparna så småningom trillade av. Nu har även svanstippen lossnat eftersom han lyckats skada den också. Den 3 maj har jag beställt tid hos veterinären och då kommer han att förlora pungkulorna. Förhoppningsvis är detta de sista kroppsdelar han tappar. Han lillebror, grannarnas katt, ska också få följa med och bli en “det”.

Carl har skitit i det blå skåpet snart. Imorgon, närmare bestämt, men mer om detta en annan dag.

Jag har länge funderat på varför vissa män inte verkar klara av att engagera sig i sina barn. Jag har mest funderat på varför det är just män. Jag menar inte att män generellt sett skiter i sina barn men av de föräldrar som jag känner till som av en eller annan anledning valt att inte ha en normal föräldrarelation med sina barn är majoriteten just män. Hur kommer det sig? Är vi kvinnor så knepiga att vi driver bort männen från sina barn och omöjliggör en fungerande relation mellan fäderna och sina barn? Många påstår att det är just på det viset men jag är tveksam. Själv skulle jag strida till sista blodsdroppen för rätten till min avkomma. Om den andra föräldern var otäck och hemsk skulle det sporra mig att strida ännu hårdare eftersom det bästa för barnet skulle vara att komma bort från en hemsk och otäck person. Ändå så vänder männen sina barn ryggen om de anser att modern är tillräckligt otrevlig…? Nä, det tror jag inte på.

Jag känner till någon enstaka kvinna vars föräldraprestation jag tycker har varit under all kritik men massor (säkert ett 20-tal) män som struntar i sina barn. Varför är det så? Är det samhällets förväntningar på oss kvinnor som gör att vi tvingar oss själva att engagera oss mer i barnen även om vi kanske hellre skulle slippa? Är den biologin och mannens primitiva instinkter som gör honom mer benägen att strunta i sin avkomma när den väl är framavlad för att istället lägga ner sin kraft och energi på att sprida sina gener på annat håll?

Jag begriper det i alla fall inte men här har jag en liten skrivelse som jag fick av Piff för drygt ett decennium sedan. Det sägs vara skrivet av en kvinna här i byn och jag har gjort ett tillägg, sista stycket under rubriken “avel” är mitt bidrag. Detta är nog det mest sexistiska jag läst och jag har fått en massa skit för det redan när jag lade ut det på min officiella sida för fem år sedan men det är ett skämt, med glimten i ögat och jag är verkligen inte en manshatande feministflata så ta tre djupa andetag och räkna till en babiljon eller nåt innan du skriver något svavelosande i gästboken. Hur som haver, detta är till Inna, Milo och alla ni andra som har barn med en skitstövel och till Åsa, Camilla och alla andra som ramlat ur ett förhållande och är mellan eller på väg in i ett nytt - Svenska brukskarlsklubben >>

Senaste två veckorna har jag samåkt till jobbet med Carl. Han har praktiserat på vårdcentralen i det samhälle som fabriken jag jobbar på finns så det passade bra… trodde jag. Han har börjat klockan 8 på morgonen och slutat klockan 17. Jag jobbar normalt 07:30 - 16:00 men kan flexa så jag har anpassat mina tider efter honom vilket har medfört att jag kommit hem en timme senare varje dag. I veckan har jag inte hunnit göra middag till barnen en enda gång. De har levt på rester och i onsdags hade jag lovat dyrt och heligt att jag skulle hinna hem och göra gröt (Annika hade beställt det) så att de skulle hinna äta innan fotbollsträningen men det sket sig det med. Jag ringde och uppmanade dem att äta en macka eller något så skulle de få pizza när de kom hem. Jag handlade pizza, åkte hem och lämnade dem och åkte direkt till mor för att hjälpa henne med datorn. Hade planerat att vara hemma innan barnen men… Annika ringde och frågade hur man tillagade den frysta pizzan.

Igår samma sak. Mor hade köpt en ny soffa och ringde mig på jobbet i torsdags och sa att hon ville ha hjälp med att bära ut den gamla och in den nya. Hennes gamla skulle jag ärva. Hyrsläpet skulle återlämnas i stan 18:30. Strålande… Jag slutar 17:00, det tar en halvtimme att åka hem, tre kvart att göra middag, tio minuter att åka till mor, 10 minuter att plocka isär gamla soffan och bära ut den samt att bära in nya soffan, 10 minuter att köra gamla soffan till mig, 5 minuter att bära in den och 40 minuter att köra tillbaka släpet till stan. Dvs. OM allt går enligt planerna vilket det sällan gör så lägg på 20 minuter i strultid vilket betyder att släpet skulle vara återlämnat en och en halv timme för sent. Min mor - tidsoptimisten… det var bara att ringa barnen och fråga om de kunde äta en till fryst pizza till middag…

Mor… mor har blivit med katt. Läs dagboken från 9 och 12 december. Nu är den tillbaka hos mor för gott.

Barbie tycker nog att hon har visat vart skåpet ska stå. Förra söndagen skulle Ken komma men det var osäkert om Fiffi skulle följa med. Hon ville inte följa med om inte Barbie fick, sa hon… Barbie ringde på söndagsmorgonen och meddelade att Fiffi gärna ville följa med och att Ken skulle komma en kvart tidigare och åka en kvart tidigare för att Fiffi skulle hinna på kalas. Så nu är det hon som är språkröret igen. Jag trodde att hon var införstådd med att hon och jag inte har några barn tillsammans. Tror jag ska hänvisa henne till Carl nästa gång för de är ju mer i samma situation än hon och jag och själv be att få prata direkt med Ken.

Hade jag skrivit detta igår så hade ni säkert trott att det var ett aprilskämt…

På söndag kommer Ken hit för att träffa barnen. Det är Tommys tur att välja vilka som ska följa med honom och för att Ken skulle vara på det klara med att det verkligen var Tommy som skulle välja och inget annat så ringde jag till Ken för att tala om vad Tommy hade valt. Ken sa att Fiffi kanske inte kunde följa med och angav ett barnkalas som ursäkt och när jag då ville att hans besök skulle flyttas till en tid då både Fiffi och Finn kunde följa med (eftersom det var Tommys vilja att de skulle göra det) så började Barbie gnälla i bakgrunden. Det visade sig att Fiffi inte skulle följa med om inte Barbie fick komma också och detta skulle lillasyster ha kommit på själv. Jag sa till Ken att han borde prata med lillasyster om detta för om hon aldrig mer vill hälsa på Annika och Tommy så kommer de aldrig att träffas mer och jag är inte så säker på att hon har förstått det.

Hela tiden ylade Barbie i bakgrunden. Jag sa till Ken att det är tråkigt att Barbie inte kan respektera honom och låta honom och barnen ha en normal relation och att jag ser det som ett problem som jag tycker att de bör lösa förslagsvis genom att söka hjälp hos t ex äktenskapsrådgivningen. Då högg Barbie luren för att tala om för mig vart skåpet skulle stå!

Hon sa att Fiffi själv sagt att hon inte ville följa med till Annika och Tommy om inte Barbie också fick komma. För att bevisa hur sant det var höll hon luren mot lillasyster som snällt rapade upp “Jag vill inte komma om inte mamma också kommer”. Jag sa, som jag sagt till Ken, att det är tråkigt om det är så och att Ken i så fall borde prata med barnet så att hon förstår att detta leder till att hon aldrig får möjlighet att träffa sina äldre syskon. Barbie var upprörd över att Annika och Tommy inte trivs hos dem och att de verkar ogilla henne för hon kunde inte förstå varför det var på det viset för hon tyckte ju så mycket om dem. jag svarade att vissa människor bara inte passar ihop och stämmer inte personkemin finns det ingen anledning att tvinga ihop människor för det leder knappast till en bättre relation. En massa gapade hon om men hon blev mildare i tonen allt eftersom… kanske för att jag lugnt och sansat svarade på allt hon hade att säga. Några av de saker hon drog upp var:

Att Ken inte är Annikas “rikiga” pappa. Barbie sa att hon tyckte att jag varit orättvis då jag krävt att han ska vara pappa för henne också för som hon ser det är han inte mer förälder till Annika än vad hon är vilket i och för sig är sant rent biologiskt. MEN Ken har frivilligt tagit på sig föräldraansvar och papparollen för Annika och visste då att man inte kan ändra sig efter några år när det inte passar in i den nya familjekonstellationen. Barbie försökte vinkla det till att han inte agerat pappa till Annika speciellt länge för jag och han var bara tillsammans i tre år och det är ju inte så länge, tyckte hon. Vad hon inte verkade fatta var att vi var tillsammans tre år men Annika bodde tillsammans med Ken och betraktade honom som sin pappa från hon var fem veckor till sex och ett halvt år senare när han flyttade till Barbie men Annika har aldrig slutat betrakta Ken som sin pappa efter att han flyttat.

Hon pratade mycket om “riktig pappa”, “riktiga syskon” och “riktiga barn”. Hon sa att hon har bättre kontakt med Tommy än med Annika vilket var naturligt eftersom Tommy är Kens “riktiga barn” och att Fiffi hemskt gärna vill träffa Annika och Tommy men särskilt Tommy eftersom det är hennes “riktiga syskon”. Hon blev lite snopen när jag sa att hon ligger betydligt bättre till hos Annika än Tommy. Tommy skulle fan inte ens spotta på henne om hon brann… fast det sa jag inte. Jag tyckte att det var rätt tydligt att hon inte var bekväm med att Annika fanns i deras liv utan att hon ansåg att Kens relation med Annika borde ha avslutats när hans relation med mig tog slut eller allra senast när Barbie slog klorna i honom. Jag undrar vem det är som inte är riktigt riktig…

Hur som haver så pratade vi i två timmar och hon hann;

• be om ursäkt för att hon låtit så otrevlig i början av samtalet (andra gången av två som hon ska skälla på mig och det slutar med att hon ber mig om ursäkt).
• berätta att hon hade önskat sig en flicka när Finn föddes och att hon blev så besviken när det var en pojke att hon inte tyckte att det var hennes barn och inte ville kännas vid honom.
• att hon har samma hjärtfel som Tommy (yeah right! Då skulle hon ha varit död innan hon fyllt ett år).
• berätta att läkare bedömt Fiffi vara ett hyperintelligent barn (varpå jag började skratta så hon skyndade sig att skämta bort allt).
• berätta att hennes pappa var alkoholist och brukar åka till Thailand för att plocka hem kvinnor och att hon, på grund av sin far, har massor med halvsyskon spridda över hela länet.
• förhöra sig om Carl och jag planerade att skaffa barn… och fråga hur gammal jag är (hon tycker nog att jag är för gammal för att skaffa fler barn).
• berätta att någon från Annika och Tommys gamla skola ringt henne för några år sedan och sagt att jag missköter barnen och inte bryr mig om dem utan att de alltid är hemma själva och måste laga middag själva för att jag inte kommer hem förrän sent på kvällarna. Kan det vara Skräcködlan som trakasserade oss i flera år månne…?
• surra om Marilyn Manson och någon tjej som hänger ihop med honom och enligt Barbie ska vara alldeles svart under ögonen och vara Barbies raka motsats men jag fattade inte vem hon pratade om så då frågade hon om det var sant att jag varken firade jul, påsk eller födelsedagar för att jag hatar gud för det har Annika och Tommy sagt. Jag undrar om de har sagt att jag är satanist och Barbie ville fråga om det var sant men inte fick fram orden utan försökte lirka ur mig det på annat sätt. Blev lite underligt i alla fall…
• berätta att Finn har svår astma. Jag var sugen på att påpeka att det är en risk som man utsätter sina barn för när man väljer att inte avstå från rökning under graviditet och dessutom röker inomhus efter att barnet är fött men jag knep. Tror att hon ville förbereda för framtida ursäkter för att han inte kan följa med och hälsa på barnen för hon sa att han är mycket sjuk och det är inte alls något hon har hittat på för han behöver akut läkarvård för sina andningssvårigheter. Jag sa att han är inte så tokigt till då ifall han kommer hit för Carl är snart läkare. Det höll hon med om förståss…
• fråga om jag var chef fortfarande och när jag sa att jag helt bytt avdelning ville hon veta hur mycket mindre jag får i lön.
• berätta att Annika och Tommy brukar skryta upp Carl inför Ken och säga “Carl är jättestark”, “Carl är jättesmart”, “Carl kan ditten och datten” etc och att hon inte trodde på allt de sa om honom utan att de sa det för att provocera Ken lite för att han skulle “bevisa sig” för barnen. Jag sa att det kan vara så att de säger det för att det är sant för han är en av de intelligentaste i landet med sin iq på 164, han har gjort 180 kg i bänkpress (fast inte nu längre…), han har varit med som junior i friidrottseliten och varit en av de bästa höjdhopparna i Sverige och allt detta tycker ungarna är rätt häftigt så de pratar gärna om det utan att det behöver ha något att göra med att Ken inte alls har presterat något nämnvärt inom något av dessa områden. “Ja, åsså blir han snart läkare också!” fyllde Barbie i på slutet med en ansträngd och irriterad ton som fick mig att tänka på en låt som framfördes av Nanne Grönvall i melodifestivalen för några år sedan… hehe.
• flera gånger påpeka hur trevlig hon tycker att jag är (eller hur?! Tur att det var första april så det var ok att blåljuga) och hur bra hon tyckte att det var att vi fick prata.
• säga att som kvinna i huset så var det hon som bestämde allt i hemmet och över man och barn vilket är den naturliga ordningen i en familj. “Eller hur?” sade hon och försökte få medhåll i detta. Jag sa att de naturligtvis väljer att leva som de känner passar dem bäst i sin relation men att Carl och jag trivs bättre med att fatta beslut som rör oss både gemensamt och i samförstånd. Jag behöver ju inte vara helt ärlig och berätta vilket jävla liv det blir så fort vi och våra järnviljor inte är av samma åsikt.
• säga att hon hade ett häftigt temperament vilken hon också ansåg höra ihop med sin röda hårfärg. Att hon har färgat håret och inte är det minsta rödhårig utan mycket, mycket blond verkade hon helt ha glömt vilket i mitt tycke befäste myten om blonda kvinnors kognitiva flackhet.

En helvetes massa mer hann hon surra om också och jag berättade om sådant som Skräcködlan hittat på när mina barn gick på den förra skolan, om Tommy och Annika i allmänhet och hur Annika är betydligt mindre komplicerad och rakare i sitt sätt än Tommy som inte alls har problem med att hålla god min i elakt spel och kan läsa nyanser som man tror att bara vuxna kan uppfatta. jag tror inte att hon kommer att acceptera att hon inte är lika välkommen som de övriga dock…