På väg till stan för att handla lördagsgodis idag hamnade jag bakom en traktor. Traktorn började hålla åt höger så jag antog att föraren sett mig och ville att jag skulle köra om så jag började köra om den. Då kom traktorföraren helt plötsligt på att han skulle svänga vänster och jag hade inte en chans att hinna bromsa så det small. Höger skärm och höger framdörr knycklades till och eventuellt bakdörren också. Jag har inte hittat några skador på den men hela sidan är svart av gummi från traktorhjulet så det är inte så lätt att se vad som är vad. Carl i traktorn var en 75-årig kepsgubbe. Han sa att han inte hade sett mig (no shit Sherlock?!) och jag sa att han säkert bländades av solen i backspegeln så att han inte såg mig (det var strålande sol och vi hade den i ryggen) men han sa att han hade utmärkt sikt i backspeglarna. Jahapp, då borde han ha sett mig då för bilen må vara liten men den är fan inte osynlig.

Jag tog hans telefonnummer och sa att jag skulle höra av mig. Telefonnumret kändes bekant och det tog inte lång tid innan jag kom på varför det var så bekant. Det är telefonnumret till killen som skulle gräva ner slangen till jordvärmen åt mig i höstas, killen som lovade en massa men aldrig lyckades hålla vad han lovade. Traktorföraren var hans far. Strålande… jag hade hellre blivit påkörd av någon annan. Jag har varit förbi honom och vi har fyllt i en skadeanmälan i alla fall så försäkringsbolagen får gnabbas om det där. Bilen blev inte värre skadad än att den går att köra i alla fall vilket jag är jäkligt glad över. Det hade varit katastrof att bli utan bil. Bilder på bilen finns på fotosidan.

Nu har det blivit vinter på allvar. Började tvivla på att det skulle bli någon riktig vinter i år men nu har den alltså kommit. Det började snöa i fredags. Lördag förmiddag skottade jag gården och då hade det fallit tre-fyra decimeter snö. Det fortsatte snöa under dagen så på kvällen skottade jag mera. Söndag morgon skottade jag för att få ut bilen ur garaget och mitt på dagen fortsatte jag skotta. Men inte slutade det att snöa, nejdå. Måndag morgon var jag tvungen att skotta fram bilen ur garaget och när jag kom hem hade det kommit ännu mer snö som jag var tvungen att skotta bort.

Gårdsplanen är inte minimal direkt så det tar ett par timmar att skotta alltihop. Jag varken hann eller orkade hålla efter hela grusplanen så tillsist skottade jag bara så att jag kunde lirka ut bilen på vägen. När jag kom hem från jobbet igår hade grannen varit förbi med traktor och skottat allt jag inte orkat. Tack, gulle!!

I morse när jag klev upp var jag tvungen att gnugga mig i ögonen både en och två gånger innan jag vågade tro på vad termometern visade. Det har sällan varit kallare än -5 hittills men nu var det -28 grader. Mindre trevligt… Det var i alla fall vindstilla.

Jagat hästar har jag gjort igen också. På väg till jobbet igår träffade jag ett par väldigt lyckliga hästar efter vägen. De tillhörde en kvinna i byn och hade rymt från stallet. Jag knackade på hos henne och hon öppnade (så småningom) iförd morgonrock och med håret spretandes åt alla håll. Innan jag hann  säga något frågade hon “Har jag en häst på rymmen?” och jag svarade att hon hade två hästar på rymmen. Hon skulle klä’ på sig för att gå ut och jaga kusarna och jag satte mig i bilen för att åka till jobbet men började tänka att det kanske inte var så lämpligt att lämna hästarna flamsandes runt på vägen med sopbilen i antågande och timmerbilarna som svischar förbi med jämna mellanrum så jag körde iväg för att se vart de tog vägen. Jag hittade hästarna längre bort i byn och lyckades få dem att vända om hemåt och sedan “vallade” jag dem hem med bilen och ägaren mötte upp till fots med en hink hästmums. En sopåkare stannade och frågade om det var vilda västern. Ja… man kan ju undra. Det är andra gången på kort tid jag jagar hästar på rymmen.

Jag har ringt och pratat med försäkringskassan om Grinchen igen. Han har fortfarande inte hört av sig till dem om hur han har tänkt betala underhåll så fk har skickat ett till brev till honom och han har till den 4 mars på sig att höra av sig. Det här lär bli en segdragen historia… bra! Ju längre tid det dröjer innan det är klart och han ska börja betala desto större har hans skuld hunnit bli. Han ska betala retroaktivt från och med juli i fjol så summan är redan nu minst 9384 kronor. Ganska otroligt att han ignorerar försäkringskassan ändå. Tror han att de ska låta honom slippa betala underhåll för att han anser att jag betett mig illa eller? Skulle vara jäkligt intressant att få veta hur den där människan resonerar…

Ken hälsade på barnen i helgen och han hade båda syskonen med sig. Han hörde aldrig av sig till Annika för att fråga vad hon hade bestämt (det var hennes tur att bestämma) utan att sms:ade mig just innan han skulle åka hemifrån och frågade om han skulle ha både lillasyster och lillebror med sig. jag svarade att det var vad Annika önskade. Trodde faktiskt att han skulle tjafsa den här gången också men jag hade jättefel. Trevligt att ha det ibland också… ifall Annika och Tommy blir glada i alla fall. Pratglad och trevlig var Ken också. Inte ett spår av den trotsige, provokativa sidan han visar när jag pratar med honom i telefonen. Utan Barbie som coachar samtalet är han fortfarande sig själv. Det finns kanske hopp då.

Missade efit. Inte ovanligt… Får inrikta mig på att komma ihåg det nästa gång.

Jag läste igenom vad som sades i chatten som Carl och jag träffades i. Hans första ord till mig var; “Du lider av grav begreppsförvirring!” Han är som en romantiker…

Schlagerfestivalen, att de aldrig lyckas få med någon hyfsad låt. Inte ens de som vanligtvis skriver bra låtar lyckas när det är schlagerfestival. Vad beror det på? Och Nordman… Jag har en bekant som testade fjädrarna i madrassen på hotellrummet tillsammans med Hemlin när Nordman uppträdde i en nordlig stad för några år sedan. Om jag inte missminner mig totalt så slutade den amorösa eskapaden med “bäversnuva” och penicillinkur för hennes del. Så kan det gå!

Pappadag är det på söndag och det är Annikas tur att bestämma vilka som ska följa med Ken. När det var Tommys tur blev det inte som han ville (För Finn sades vara sjuk) men när det var Kens tur så följde båda småsyskonen och Barbie med. Ska bli intressant att se om Annika nu får som hon vill. Om hon inte får det så tycker i alla fall jag att det ser ut som om det bara är Ken som får bestämma vilka som ska med och inte och att han därmed inte klarar av att hålla sitt avtal med barnen. Fast jag tror ju att det är Barbie som bestämmer… Men jag ska inte måla fan på väggen än. Ken har inte frågat Annika hur hon vill ha det på söndag och han frågade aldrig Tommy heller men han har några dagar på sig att ta reda på hur hon vill ha det om han är intresserad.

Igår var det sex år sedan jag träffade (och bråkade) med Carl första gången. Vi träffades på aftonbladets chat tjugo minuter över fyra en morgon. Jag tänkte lägga ut dialogen men efter att jag läst vad som skrevs är jag rädd att webbhotellet plockar bort min sida och att jag blir åtalat för något otrevligt. Vi träffades inte IRL förrän drygt sex månader senare, den 21 juli, och en vecka senare var vi officiellt tillsammans. Jag frågade chans på honom (den enda jag någonsin frågat chans på.. hehe) tidigt en morgon när klockan var tjugo minuter över fyra. Då hade jag ingen aning om att det var exakt samma tid som jag först träffade honom. Två år senare förlovade vi oss tjugo minuter över fyra på morgonen den 28 juli och jag kan nästan sätta pengar på att ifall vi får barn tillsammans så föds barnen tjugo över fyra på morgonen, eller 04:22 för att vara exakt för det är tydligen då allt händer.

Grattis på oss!

Fabian Bengtssons kidnappning… En svensk bosatt i Wien har åkt fast för att ha utgett sig för att vara Fabiens kidnappare i syfte att pressa pengar av familjen Bengtsson. Jag känner till en svensk i Wien - Grinchen. Han är dock inte tillräckligt intelligent för att göra något så korkat. Han är inte heller 27 år eller har jugoslaviskt påbrå. Själv vet jag vad Fabian haft för sig under sina dagar som “kidnappad” för jag har fått bildbevis.

Jehovanna… Jag trodde att hon blev tvärförbannad och gapade utan att tänka efter före och att hon därför skulle sansa sig snabbt. Tydligen var det inte så. Nu beklagar hon sig över hur falsk och sladdrig jag är för alla som vill lyssna. Jag är tydligen den nya hackkycklingen nu när hon gett upp i sitt korståg mot vår kemist efter att denne slagit näven i bordet och sagt att det fick vara nog. Mer som detta finns i dagboksanteckningarna från 30 maj -04. Vad att göra? Jag orkar inte delta i några småkrig på jobbet. Det är helt enkelt inte värt det. Försöker hon något med mig igen ska jag säga att det är tråkigt att hon inte mår bra eller trivs med sin situation men att det knappast blir bättre för att hon projicerar sitt elände på mig och att jag inte finner någon mening i att diskutera med henne när hon är så ur balans som hon uppenbart är.

Jobbet… Jag tittade in på företagshälsovården för att fråga om jag skulle beklaga mig hos dem om jag misstänker att jag är överkänslig mot något på jobbet eller om jag ska gå till vårdcentralen. De tyckte att jag kunde klaga hos dem. Jag berättade för sköterskan som synade mig i nyllet att jag har klåda i ansiktet, att det känns som jag har gullfiber eller krossat glas i hela ansiktet, att jag är så torr i ansiktet att det snöar hudflagor när jag kliar mig, att jag blir alldeles rödprickig i ansiktet på jobbet men att alla besvär försvinner när jag är ledig en längre tid som på semestern. Hon glodde och glodde och bekräftade att huden inte såg helt kry ut i ansiktet. “Det blir till att stanna hemma” sa hon. NEJ!!! Visst, jag vill slippa gå på jobbet, jag skulle behöva en stoooor paus för ibland snurrar livet bara för fort men jag har fan inte råd. Dessutom har jag allt annat än positiva erfarenheter av att sjukskriva sig på det där företaget. Först missade de att sjukanmäla mig till försäkringskassan så jag blev utan pengar och sedan sjabblade de till det och betalade ut sjuklön fast jag inte längre var sjukskriven och krävde sedan igen en massa pengar på en gång så jag blev tvungen att kriga på jobbet >> . Gillar inte att kriga på jobbet… det är inte värt det. Det är bara ett jobb, det ska inte vara lika knöligt och kämpigt som resten av livet.

Ska träffa företagsläkaren nästa vecka. Förhoppningsvis kan han skicka mig någonstans där jag kan testa vad jag är allergisk mot så att jag vet vad jag ska undvika så att jag slipper klistra fast nyllet med idominsalva varje kväll så att det inte fjällar bort under natten.

Tommy fyllde år i fredags och hade fest igår. Han hade frågat mig om det gick bra att några kompisar som över som det var tänkt på Annikas fest och jag, mitt dumma nöt, svarade ja utan att sätta gränserna direkt. På Annikas kalas var det meningen att två skulle sova över men en kunde inte komma så det blev bara en som sov över och jag trodde att det skulle bli två som sov över efter Tommys fest också. Så blev det inte riktigt. Tommy hade inbjudit sju kompisar på fest med övernattning… och alla tackade ja. Inte fan har vi sovit mycket och jag är rätt sliten nu. Gissa om det blir en tidig kväll.

Patsy brukar ringa till Annika på mobilen. Det mest mystiska med det hela är att hon inte säger något när Annika svarar. Annika har ringt tillbaka några gånger och frågat om Patsy ville något men då har hon nekat till att hon har ringt. I fredags ringde hon igen och när Annika svarade var det helt tyst i luren. Jag lyssnade och hörde hur det sprakade och prasslade och hur några personer pratade långt borta. Jag tror att Patsy har Annikas nummer i sin telefonlista och glömmer att låsa mobilen så att hon av misstag ringer upp den som står överst på listan vilket troligtvis är Annika eftersom hon heter på a. Jag sa att Annika bara ska lägga ifrån sig telefonen när detta händer och låta minuterna ticka för Patsyss mobilräkning så kanske hon fattar tillsist att hon visst ringer upp Annika titt som tätt.

Har fått en förklaring till varför jag blev utskälld i onsdags. Ingenjörskan berättade att Jehovanna stoppade in huvudet på hennes kontor och gapade något i stil med “Att inte ta tillvara på människors kunskap är också en slags mobbing!” och sedan hade hon rusat ut igen. Efter ett tag hade hon stoppat in skallen igen och hojtat något men då hade Ingenjörskan bett henne komma in, stänga dörren och berätta vad hon var så upprörd över. Detta var en halvtimme efter jag fått min avhyvling. Ingenjörskan sa att det lät som att Jehovanna var sur över att det inte var hon som hade fått i uppdrag att städa ur de där rummen och dessutom tror hon att jag är inblandad i utrensandet på något vis för hon hade varit upprörd över att jag, med min ringa erfarenhet, skulle vara där och riva och slita i saker jag inte visste något om medan hon, som hade 37 års erfarenhet av labbet inte ens blivit tillfrågad.

Det är en förklaring men det är fan ingen ursäkt. Även om jag fått ett uppdrag som någon annan också hade velat ha och anser sig vara mer lämpad för så ska jag fan inte behöva bli illa behandlad av denna person. Ska bli intressant att se hur hon beter sig nästa gång vi träffas. Funderar på om jag stilla ska fråga “Är du lugnare nu?” bara för att se om jag får en ursäkt för hennes utbrott sist eller om hon flyger i taket igen.

Min sökfunktion fungerar inge vidare… Vissa ord går bra att söka på men andra ord verkar inte förekomma på min sida, som Ken t ex. Märkligt…

För ett par dagar sedan hittade jag något vidrigt på jobbet. En burk med utdragna tänder i lite vatten. De har nog legat där i många år och var nu alldeles grönluddiga av vad jag tror är alger. Vad tänderna gjorde där och hur de har hamnat där vet ingen.

Annika var hos en kompis igår. När hon kom hem satt jag på övervåningen och jag hörde hur hon smällde igen dörren så det skallrade i väggarna. Jag var just på väg att vråla att hon ska stänga dörren försiktigt när jag hörde henne skrika till Tommy; “Du får absolut inte öppna dörren. Han har följt efter mig hela vägen från K fast jag inte ville det och när jag började springa så började han också springa!” Sedan vrålade hon “MAMMA!!! Kom ner, det är JÄTTEbråttom!!!”. Jag trodde att hon blivit antastad av någon äckelpervogubbe eller något liknande så jag rusade ner. På trappan stod han… förföljaren. En liten, svart kisse som var helt övertygad om att han bodde här. Han fick komma in och äta lite och konstigt nog så verkade vår kattgubbe, Lacke, inte ha något emot det. Sedan slängde jag ut katten och sa till honom att gå hem.

Han stod ute på trappan och skrek hela natten och när jag släppte ut Lacke på morgonen så smet han in. Blödig som jag är lät jag honom stanna. Jag trodde att kattkärringarna (som kan vara ganska sura) skulle spöa honom men de verkade inte heller ha något emot honom. De sniffade bara upp honom ordentligt och han protesterade inte. Det visade sig att katten heter Fridolf och bor på andra sidan byn. Jag misstänkte att han hamnat på fel sida om någon argsint katts revir så att han inte vågade gå hem så jag skjutsade hem honom efter jobbet.

Fick mig en utskällning på jobbet idag.

Vi ska bygga om ett par rum på jobbet och en av mina närmaste kollegor, vi kallar henne Ingenjörskan här, har fått i uppdrag att städa ur alla kemikalier och annat som finns i rummen. Hon har jobbat på labbet sedan 60-talet och har lite bättre koll än de flesta på vad som bör vara kvar och vad som kan slängas och hur det som ska kastas ska hanteras. En kvinna som jobbar på en helt annan avdelning, Jehovanna, ploppade in till mig och började prata om något som fanns inne i ett av dessa rum. Hon bad mig säga till Ingenjörskan att inte kasta bort dessa saker för de skulle kunna användas till en typ av analys som vi kör idag. Jag gick till Ingenjörskan (som för tillfället befann sig i ett litet bås borta på Jehovannas avdelning) och förmedlade vad Jehovanna sagt. Ingenjörskan sa att grejerna skulle kastas för de var av fel kvalitet för att kunna användas. Jag klev ut ur båset och upprepade Ingenjörskans ord för Jehovanna som befann sig tre meter från båset. Jehovanna verkade skeptisk till vad Ingenjörskan sagt men pratade inte vidare om dessa saker utan började istället prata om några andra saker som hon inte ville att Ingenjörskan skulle kasta. Då kom Ingenjörskan själv ut ur båset och började prata med Jehovanna om de prylarna som vi först diskuterade varpå jag begav mig därifrån för att fortsätta det jag höll på med.

Jag hann inte långt i korridoren förrän Jehovanna kom ifatt mig och ville visa vilka saker hon pratat om innan Ingenjörskan kom ut ur båset. Jag följde med henne in i rummet och begapade prylarna. Jahovanna bad mig att säga till Ingenjörskan att dessa prylar kunde vara bra att ha kvar i alla fall. Jag trodde att hon hade sagt det själv till Ingenjörskan när jag lämnade dem för de stod ju och diskuterade vad som skulle vara kvar och inte. Men tydligen inte…

Så… jag gick in till mig (orkade inte springa än en gång för att framföre Jehovannas önskemål) och fortsatte mitt jobb. Ingenjörskan kom in och jag sa att jag vet inte varför Jehovanna ber mig förmedla detta och inte säger det själv men hon tycker att de prylarna ska vara kvar. Ingenjörskan tyckte att det var märkligt att Jehovanna inte kunde ha sagt detta själv så hon gick tillbaka till Jehovannas avdelning för att prata med henne.

Så allt frid och fröjd och jag slipper springa bud då? Nix. En liten stund senare stormade Jehovanna in och är förbannad. “Varför springer du till Ingenjörskan och säger vad jag har sagt? Kan man inte säga något till dig utan att du ska springa och sprida det vidare på en gång?!” Ähum… hon BAD mig att tala om för Ingenjörskan vad hon sagt vilket jag också påpekade. Då skällde hon på mig för att jag hade sagt att jag inte visste varför hon inte själv kunde prata med Ingenjörskan. Jag svarade att jag ju faktiskt inte visste varför och fick då veta att jag naturligtvis borde ha fattat att hon sa det till mig för att hon bara kom på det i förbifarten när hon passerade rummet och jag var den som fanns i närheten och hon visste inte om Ingenjörskan ens fanns i huset.

Jahapp, jo visst, första gången kan jag fatta att hon pratade med mig men andra gången hade hon ju stått och pratat med Ingenjörskan och sedan sprungit ikapp mig för att prata med specifikt mig. Hon måste ju för fan veta att Ingenjörskan finns i huset om hon pratat med henne två minuter tidigare. Fick dock inte tillfälle att säga detta för Jehovanna rusade ut ur rummet.

Tre sekunder senare stormade hon in igen och gapade om att man ska tänka på vem man pratar med om vad och om tår som trampas på plus att hon talade om för mig vilken uppviglerska jag är och att hon aldrig mer ska prata med mig. Jag hann inte säger mycket mer än att hon får göra som hon vill och tro vad hon vill sedan rusade hon ut igen.

Efter ytterligare tre sekunder rusade hon ånyo in och gapade om att hon skulle byta avdelning och därmed sluta med skiftgång och börja dagtid och då skulle hon ta alla i hampan minsann! Sedan rusade hon ut igen.

Människan är ju helt uppenbart inte stabil.

Barnens vuxenkalas avverkades utan större problem i söndags. Ken hörde aldrig av sig om eventuellt byte av pappadag och strax innan han förväntades komma frågade Tommy mig om hur jag trodde det skulle bli. Jag svarade att antingen tycker herrskapet Ex att det räcker med att Barbie talat om för Annika hur hon har bestämt att det ska bli så att Ken och Fiffi kommer utan Barbie och Finn eller så tycker det att det blev för jobbigt när det inte räcker med att säga till barnen vad de bestämt utan måste ta striden med mig också så att de kommer allihopa. Det blev det andra alternativet.

Barbie hade ett munherpes så det blev inga hångelmanifestationer i år. Det tackar vi för. Hon berättade för mig att hon börjat jobba den 10:de januari efter att ha varit mammaledig sedan lillebrors födelse i september -03 och att hon tyckte det var så jobbigt att arbeta 90%. “Men du jobbar väl inte?” frågade hon och jag svarade att jag så gjorde varpå hon frågade hur många procent jag jobbar. “Hur orkar du jobba så mycket?” utbrast hon när jag sagt att jag jobbar 100%. Vad fan tror hon?? Jobbar jag inte har jag inte råd att leva. Ifjol uttryckt sig Ken spydigt om att jag minsann får alla bidrag som om han trodde att jag kunde leva flott på två barnbidrag med underhåll. Jojo… jag har då inte råd att gå ner i tid på jobbet även om jag ville…