Utvecklingssamtalet avverkat. Dök faderskapet upp? Klart att han inte gjorde. Han hade ringt Fröken och sagt att han trodde att jag skulle klara av det där själv. Jo… nog kan jag hantera ett utvecklingssamtal alldeles ensam men det var ju inte för min skull han skulle komma utan för sin egen som engagerad förälder. fast då krävs det att man är en sådan också förståss…

Månen såg lite kufisk ut imorse. Jag har faktiskt aldrig sett en månförmörkelse förr och inte visste jag att det skulle vara någon heller.

Vi har en person på visit på jobbet. Hon jobbar egentligen på ett annat labb som hör till samma firma (och det labbet är faktiskt i Håla) och hon ska vara treveckor just där jag jobbar. Totalt har hon sedan varit åtta veckor på vårt labb sedan. Men… hon är så otroligt korkad. Trots att hon är fyllda 60 och har jobbat på labb hela sitt liv så verkar det som om allt bara passerat henne utan att minsta lilla kunskap fastnat. Exempel;

Företaget säljer silver och innan det skickas iväg till kunden analyserar jag det för att se att det är 99,998% rent. Är det så rent kallas det för finsilver. Jag satt och analyserade fin-silvret och en dialog uppstod;

Hon -Är det nysilvret du analyserar nu?
frågade hon

Jag - Nja, nysilver är inget vi analyserar *skratt* Fin-silver är det.
svarade jag och antog att hon av misstag sagt fel. De flesta vet att det inte finns något silver alls i nysilver utan att det är an legering av andra metaller som ska likna silver. Kan man något om kemi så vet man det helt säkert.

Hon -Jaha… Vart analyserar nysilvret då?
frågade hon gravallvarligt.

Vad svarar man? Hon jobbar på ett företag som framställer metaller med en renhet på 99,99% och dessutom jobbar hon på ett labb och bör känna till periodiska systemet men tror ändå på fullt allvar att det finns en metall som heter nysilver.

Ett till exempel.

Vi analyserar också slam från elektrolysen. I det slammet finns bara de ädlaste metallerna, rodium, palladium och platina, kvar för alla andra metaller har vi utvunnit och renat till 99,99 procents renhet och sedan säljer vi det. Men de tre ädlaste metallerna har vi förmåga att utvinna men andra företag är gör det och köper där för slammet av oss. Jag förklarade för kvinnan vilka metaller slammet innehölloch att vi analyserar det för att bestämma halten av dessa metaller för det avgör vilket pris vi får för det. Då sägermänniskan

-Platina och palladium? Finns det någon som betalar för det??
 
-Jaaa… det är många som vill ha det. Det är dyrare än guld.
svarar jag något tvekande och försöker förstå om hon driver med mig eller vad…

-Men kan man använda det till något? Jag har då aldrig hört talas om det.
 
*suck* Vår firma köper in skrot och utvinner metaller ur det. Det är mycket elektronik skrot och katalysatorer och sådant och där finns det mycket ädlare metaller och har  man jobbar på företaget i typ 40 år tycker jag att man borde har snappat upp att de metallerna är ovanliga, dyrbara, eftertraktade och att de förekommer i material vi köper in. Men… tja… Det kanske har att göra med att hon är från Håla. Har hört att dricksvattnet smakar illa där. Det kanske är något onyttigt i det.

Det bidde inget besök av Carls bror med ny tjej. Carl åkte inte med dem hit utan körde själv istället. Slapp hamna under luppen mao.

Den 26 november har företaget jag jobbar på hyrt folkets hus och ska ha fest för de anställda. Det är en större baluns och jag vill väldigt gärna gå. Carl har lovat att gå med mig och det är andra gången någonsin som vi två går på fest tillsammans. Förra och första gången var förra företagsfesten för tre år sedan. Jag skulle alltså väldigt gärna vilja gå på festen. Första problemet var skjuts. Det blir en bra bit att knata hem om jag tar vin till maten…Nästan fyra mil. Puff lovade att skjutsa hem oss så det löste sig. Andra problemet - vad att göra av barnen. Vill inte lämna dem hemma själva när jag inte kan åka hem ifall de skulle ringa och behöva mig. Mor jobbar så hos henne kan de inte heller vara. Barnen föreslog att de skulle sova hos kompisar den kvällen. Trodde då att inget kunde hindra mig från att gå på festen. Jo, tjena.

På ridningen idag fick jag veta att Annika skulle ha varit i stallet helgen som var för hennes grupp hade stalljour. De var där mellan 19 och 20 på fredagen, mellan 8 och 9 på lördagsmorgon, mellan 19 och 20 på lördagskvällen och på söndagen samma tider som lördagen. Varken Annika eller jag hade ens hört talas om stalljouren tydligen är det något som alla medlemmar måste göra. Den där ryttarföreningen har det lite knapert ekonomiskt så jag förstår att man måste hjälpa till men det vore ju trevligt om de kunde informera om sådant INNAN en helg man förväntas vara där och inte efteråt.

Hur som haver… nästa gång Annikas grupp har stalljour är vecka 48. Gissa om det är den helg jag ville gå på festen… Mor jobbar så hon kan inte skjutsa Annika. Det är femmil tur och retur till ridskolan så hon kan inte gärna cykla eller gå. Inte heller känner jag någon annan som kan skjutsa henne. Fan… klockan 19 närfesten börjar fredagen den 26 november anländer jag till stallet för att skyffla skit. Dagen därpå när jag kunde ha sovit ut en lördagsmorgon för en gångs skull med Carl (minns inte när det hände sist) måste jag kliva upp tidigt som skam istället och åka iväg för att skyffla ännu mer skit.

Det är fan inte meningen att jag ska få göra något trevligt utan att det blir så knöligt och omständligt att det helt enkelt inte är värt det eller att det kommer surt efteråt och leder till något oförutsägbar otrevlighet.

Carl kommer hit imorgon. Det är trevligt. Han äldre bror har träffat en tjej som bor i Stan så Carl ska åka med dem upp hit. Jag frågade Carl om brodern och nya tjejen skulle hinna komma in på en kopp kaffe och det trodde han. Det gör mig lite nervös… Inte för att jag har något emot att träffa folk jag inte träffat förr men jag vet hur Carl kan bli. Han håller stenkoll på vad jag säger och hur jag uppför mig när jag träffar någon av hans bekanta eller släktingar och efteråt har han oftast många negativa synpunkter på hur jag har skött mig. Jag undrar om mötet med broderns nya tjej ska föranleda en massa gräl och osämja Carl och mig emellan. Eller kanske är jag nu så “gammal i gården” efter fem år med Carl att det är nya tjejens ord och uppträdande som ska granskas. Förhoppningsvis ska vi få dricka kaffe i lugn och ro utan att utvärderas.

Mor ser också fram emot Carls besök. Hon klantade sig när  hons kulle byta däck på bilen för drygt en vecka sedan. När hon skulle lossa en bult tappade hon taget om bulten med “bult-lossar-mojängen” och flög in i väggen. Hon slog upp armbågen och blödde som en gris och nu är armbågen öm och svullen. Hon vill att Carl ska titta på det och säga om han tror att det behöver tömmas. Tror han det ska hon uppsöka läkare, en utexaminerad, och säga att husläkaren, som inte är utexaminerad än, har skickat henne.

Patsy ringde på Annikas mobil två gånger mitt på dagen i förrgår. Annika var på skolan och där får man inte ha mobilen så hon upptäckte inte att Patsy hade ringt förrän på kvällen. Då sms:ade Annika till Patsy och sa att hon kunde ringa om det var något viktigt men Patsy ringde inte. Idag fick Annika ett mail: 

Hur har du det? Har mejlat flera gånger och ringde dig även igår men har inte fått något svar.
Har du inte fått mina mail? Vill gärna ha kontakt med dig och veta hur du har det? Hur går det för dig i skolan? Trivs du? Har du mycket kompisar?

Jag har fått sjukpension och är hemma för det mesta. Jag går på vattengympa 2 gånger i veckan och så går jag en kurs på onsdagkvällar.
Hör av dig. Jag skulle bli jätteglad om du gjorde det.

Kram
Farmor Patsy

Det enda Annika har hört av Patsy sedan skolavslutningen 2003 förutom en alla-hjärtans-dags-hälsning i per mail februari. Jag undrar vad som fått henne att kontakta Annika igen. Kan det vara ett brev från försäkringskassan till Grinchen månne? Och vart har alla mail hon skickat till Annika tagit vägen. Annika var lite irriterad över att hon kallar sig farmor. Låt oss slippa ha den där gnällande, krävande, kvävande, självömkande människan hängandes här…

Jag fick papper från skolan igår om när barnen och jag kan komma på utvecklingssamtal. Det följde med en liten lapp med Tommys papper där det stod;

Skolan vill gärna inbjuda Tommys pappa till utvecklingssamtal också. Vill ni vara snäll och meddela honom att han är välkommen. Om han gärna vill vara med, men inte kan den planerade tiden, så kan jag boka in en ny tid då jag träffar pappan.

Hälsningar Fröken  

Det här kan bli intressant. Ken lär ju inte vara så pigg på att köra 9 mil extra för att gå på Tommys kvartsamtal. Det var flera år sedan han avsade sig sin del av vårdnaden för att han inte var intresserad att att göra sådant som vårdnadshavare förväntas göra som att gå på möten på skolan t ex. Det skulle dock vara jäkligt intressant om han kom att höra vad han har att säga om sin son som han faktiskt inte känner speciellt väl. Fröken lär ju märka det… Oj, vad han skulle göra bort sig.

Ska meddela Ken idag om att skolan vill att han ska vara på utvecklingssamtal den 28:de, klockan 18.00 och om det inte passar honom så får han själv ringa och meddela fröken det. Han ska personligen få säga till fröken att han inte tänker komma på Tommys utvecklingssamtal och förklara varför. Det tänker jag inte göra.

Senare på kvällen…

Ringde Ken och talade om att skolan vill att han ska vara med på utvecklingssamtal. Dialogen;

-Skolan har gett mig i uppdrag att informera dig om att de vill att du kommer på Tommys utvecklingssamtal den 28:de klockan 18.00.
Överdrivet formellt men det var enda chansen att låta lugn och sansad. Tål inte Ken efter hur han behandlat barnen.

-Men varför…? *suck*… Utvecklingssamtal… Vad då? 

-Det är vad som tidigare kallades kvartsamtal.
Svarade jag och låtsades inte alls förstå att han egentligen ville veta varför han ska dit.

-Varför ska jag dit? 

-Skolan vill att du ska komma i egenskap av Tommys pappa.
Spelar än en gång stendum och svarar på frågan som han ställde den och inte på vad han menade med den. Tror att han vet att han är Tommys pappa men det kan inte skada att påminna honom.

-*suck*…*paus*… När är det då?
Det lät som han sökte febrilt efter en undanflykt utan att hitta någon tillräckligt bra.

-Den 28:de klockan 18.00. 

-Den här månaden!! Det var lite väl kortvarsel!
Nu trodde han att han hittat sin undanflykt!

-Jag fick själv veta det igår. 

-Ja, men det är lättare för dig att fara. Jag har det stressigt efter jobbet. Är det du som hittat på att jag ska vara med?
Det sista spottade han nästan fram med en mycket spydig ton.

Här hade jag väldigt svårt för att fråga om han trodde att jag kom hem från jobbet till dukat bord, färdig middag och alla andra sysslor utförda men jag lät bli och upprepade lugnt;

-Skolan har gett mig i uppdrag att informera dig om att de vill att du ska kommer på Tommys utvecklingssamtal.
Lika formellt som första gången jag sa det.

-Ja… *suck*… det är inte säkert jag har tid då. Måste kolla om jag är uppbokad då. Vad är det för veckodag?
Ken håller hårt i sin undanflykt.

-Det är på torsdag. Om det inte passar vill Fröken att du ringer henne och bokar en annan tid. Jag har telefonnumret både hem till henne och på skolan här framför mig.
Så ryckte jag bort den undanflykten.

-Mjaa… *SUCK*…*pust*… Vad har hon för nummer då…? 

Jag lämnar numren och han mumlar något om att det kanske inte finns någon tid som passar honom (vilket jag inte låtsas uppfatta) varpå samtalet avslutas. Sedan ringde jag till Fröken och sa att jag pratat med Ken och att han eventuellt vill boka om tiden. Jag ber att hon hör av sig i så fall för då kommer barnen och jag samma tid. -Tommy ska ju vara med och det blir smidigast om han slipper gå på två kvartsamtal, sa jag. Fröken frågade om jag tyckte att det lät som han ville komma. Jag svarade att han inte sa ifall han ville eller inte bara att han kanske inte hade tid den dagen. Och det är ju sant, han sa inte om han ville eller inte… fast det lät onekligen som han definitivt inte ville komma.

Det ska bli kul att höra om han klarar av att erkänna för Fröken att han inte är intresserad av sin sons skolgång eller om han kommer att känna sig tvingad att komma på samtalet för att han inte vill visa hur oengagerad han är. Om han kommer ska det också bli intressant att se om han har regeringen med sig eller om hon har låtit honom åka på egen hand. 

Annika tillhör den mer förvirrade sorten. Hade idag en typisk “Annika-dialog” med henne;

Annika -Vilket datum är Lacke född?

Jag -Den 23 november.

Annika -Jaha… *bläddrar i kalendern* Det är precis samma dag som… öhh… som… hmmm… Lacke är född!

Vilken överraskning…

Lilla tissemisen Lacke-packe hal fått krupetikrup i pruppe-luppen! Eller som vi säger på ren svenska - katten har mask. Har således varit på apoteket och inhandlat avmaskningsmedel. Avmaskningsmedel har diskuterats vid fikat på jobbet. Alla som har katt som avmaskas regelbundet köper någon slags kräm som ska smörjas på kattens tassar. tanken är då att katten ska slicka i sig medlet när de tvättar sig. En kvinna hade strukit kräm över hela katten och alla klagar över att det är så svårt att dosera för det är inte lätt att avgöra exakt hur mycket katten slickar i sig och hur mycket den stryker fast mot möblemang och människoben. Jag frågade varför de inte använde piller. “Nej, men ooh, det går ju inte! Katten spottar bara ut det och inte går det att gömma i maten heller för katten hittar det och äter inte upp det.”  

Jaha… jag undrar hur de gör när de ska ge sina kattor piller. Håller de fram pillret så katten får nosa på det och frågar om katten vänligen kan tänka sig att svälja det? Eller? Jag må vara en djurplågare men jag bänder upp käkarna, stoppar pillret så långt ner i halsen jag kan och håller ihop näbben på katten till pillret är borta. Hela proceduren tar fem sekunder kanske.  

Nu har jag avmaskat alla kattor utom Lacke för han behagade inte vara inne när det vankades piller. Får brottas med honom när han kommer in sedan.

Har mått illa hela dagen över att jag skickat barnen till Ken trots att det inte känts bra. Tänker på vad som kunde ha hänt. Ska lita på min intuition i fortsättningen… 

Har rent glömt att skriva om detta. För flera månader sedan pratade jag och Annika om underhåll och vem som betalar underhåll, hur mycket det är och varför man ska betala. Hon frågade om pappa betalade underhåll och jag svarade att han gör det. Hon frågade om Grinchen betalade underhåll och jag svarade att han inte gör det för att han aldrig har bytt adress så inga svenska myndigheter vet vart han bor. Det tyckte Annika var väldigt orättvist. Om alla andra som har barn måste bete sig som pappor och betala underhåll så varför ska Grinchen göra varken eller? Hon tyckte att vi skulle tala om för försäkringskassan vart han bor så att de kan få tag på honom. Jag ringde försäkringskassan och först var de inte det minsta villiga att få veta något. Den första jag pratade med tyckte att jag skulle låta bli att lägga näsan i blöt och låta honom leva sitt liv ifred… hmm… Jag ifrågasatte om FK inte alls var intresserade av att slippa betala för ett barn som de egentligen inte behövde betala varpå hon kopplade mig vidare till en som var tillräckligt intresserad för att notera Grinchens adress och telefonnummer i alla fall. Sedan dess har vi inte hört något så jag trodde att de ansåg att det skulle bli för jobbigt att nosa rätt på honom så de valde att skita i det. 

Förra veckan kom ett brev från försäkringskassan. Där stod följande: 

Fastställande av underhållsbidrag
Försäkringskassan betalar underhåll till dig för Annika. Eftersom Grinchen är bosatt utomlands ska han betala underhållsbidrag till Försäkringskassan.

Underhållet bestäms utifrån barnets behov och föräldrarnas ekonomiska förmåga att försörja barnet och det kan fastställas antingen i ett avtal mellan föräldrarna eller av en domstol eller myndighet.

Vi har skrivit till Grinchen idag och informerat om hur underhållsbidrag fastställs. Vi har samtidigt uppmanat honom att ta kontakt med Försäkringskassan senast den 8 november om han vill ha hjälp med att skriva att avtal om underhållsbidrag, eller om han av någon anledning inte kan betala underhållsbidrag just nu.

Om Grinchen inte kontaktar om kommer vi att vända oss till myndigheterna i Österrike. Det innebär att du kommer att få fylla i en ansökan om att få underhållsbidrag fastställt och lämna uppgifter om din ekonomi. Ärendet handläggs och avgörs sedan enligt bestämmelserna i Österrike.

Kontakta oss gärna om du har några frågor.

Med vänliga hälsning

Stockholms allmänna försäkringskassa

KONVENTIONER ENLIGT VILKA SVERIGE KAN BEGÄRA HJÄLP MED INDRIVNING AV UNDERHÅLLSBIDRAG

Konventionen om indrivning av underhållsbidrag i utlandet. New York den 20 juli 1956.

Konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden om underhåll till barn. Haag den 15 april 1958.

Konventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående bidragsskyldighet. Haag den 2 oktober 1973.

Fortsättning följer tydligen…

Trött och ont i huvudet. Ken… Varför envisas han med att göra sådana här idiotiska saker?? Ville fråga honom igår om det var av bitterhet och avundsjuka för att jag och Carl fortfarande har det bra och har möjlighet till tid för varandra medan Ken själv har knullat fast sig i ett lila radhus och inte kan ta sig ur skiten. Ken sade en gång när han och Barbie just träffats att det var lika bra att jag hade barnen alla helger för han ville umgås med Barbie och jag hade ju ändå inget liv…

Ken tycker att det som hände igår är helt och hållet barnens fel eftersom de sagt till honom att de fått order från mig att gå in genom källarfönstret. Alternativt tycker han att det är mitt fel eftersom jag inte ringt honom och meddelat att jag inte skulle vara hemma förrän halv sju. Barnen har inte sagt det han påstår, det är ren lögn från honom, och jag har medvetet undvikit att prata med honom efter att han sagt att han tycker att det är så provocerande att prata med mig att han inte vill träffa barnen för att han inte tål mig.

Så trött på att alltid måsta bråka. Jag åkte till Carl för att komma ifrån allt - hus, hem, ansvar, bråk, borden, måsten och allt annat som, ta mig helvete, håller på att knäcka mig ännu en gång. Vill inte bli långtidssjukskriven igen för det klarar inte det förbannade sata-företaget jag jobbar på av att hantera utan att jag får surt efteråt och måste bråka med dem också. Istället för att komma tillbaka utvilad och med nya krafter för att fortsätta med det som fanns ställer idiot-Ken till med detta. Det känns som en varning “Passa dig för att ha det bra, passa dig för att slappna av för när du sänkt garden kommer någon att slå mot dig eller din familj! Lita inte på någon, ta inget för givet, tro inte på löften, släpp ingen inpå dig eller din familj och är du så dum att du ändå gör det så kommer något obehagligt att drabba dig eller din familj och då är det ditt fel för du lät det hända”.

Har hittat motiv till en tatuering. Vet inte vart jag vill ha den ännu. I nacken kanske

Senare på kvällen

Det blir bara värre. Jag satt med barnen och pratade om vad de tycker är positivt med att vara hos pappa, vad som är negativt och vad de tycker krävs för att det negativa ska bli bra.. De berätta de saker som ag inte visste. Bland annat är det tydligen vanligt att Annika och Tommy lämnas hemma när Ken och Barbie åker och handlar eller gör andra ärenden. Det i sig är väl inte så graverande men vad Annika och Tommy inte gillade med det var att också Fiffi lämnades hemma och ansvaret för henne lades över på Annika och Tommy. Hon är fyra år, förbannat bortskämd och van att få som hon vill.Annika och Tommy är 11 och 10 och tycker själva inte att de är tillräckligt gamla för att sitta barnvakt åt Fiffi.
 

En annan sak, som jag tycker är ännu värre, är att Ken släpper iväg Annika och Tommy till sjön för att bada på egen hand. Inga vuxna eller ens simkunniga äldre barn har varit med. I somras gick Annika och Tommy simskola och fick lära sig simma bättre, tog en massa märken och fick också lära sig badvett och annat som är bra att veta om man är på sjön. Efter detta släpper jag iväg dem att bada om de är tillsammans med andra barn som också är simkunniga. Förhoppningsvis är de då så många att de håller reda på varandra även om Annika och Tommy skulle drabbas av ett plötsligt anfall av syskonkärlek och bli ovänner så att de inte håller reda på varandra. Ken har släppt iväg barnen för att bada ensamma i en sjö där inga andra badade sedan de var 7 och 8 år gamla. De kunde inte ens simma då så han gav dem order om att inte gå ut längre i vattnet än att det nådde till låren. Annika är ett vattendjur. Hon har inte haft något hov överhuvudtaget när det gällt vatten utan gladeligen kastat sig i på det djupa på badhuset trots att hon inte kunnat simma. Och henne släpper han iväg själv…
 

Som jag ser det så har han genom detta utsatt dem för direkt livsfara. Barbie har varit medveten om detta och har inte stoppat det. Så vitt jag vet så kan hon ha varit den som kom på den fiffiga idén, jag vet inte. Kanske tänkte de att om Annika och Tommy drunknar så finns det inga bevis på att Ken haft ett liv före Barbie. Kanske tänkte de inte alls. Kanske är de precis som Barbiedockor ändå - inuti huvudet finns inget annat än baksidan av ansiktet och hårrötterna men i övrigt är det helt tomt. 

Barnen har varit hos Ken och Barbie i helgen. Jag skulle åka ner till Carl och vara i hans studentlägenhet över helgen. Jag skjutsade barna till håla och lämnade dem där 18.30 i fredags. De skulle hälsa Ken att jag skulle vara borta i helgen och att jag skulle komma hem så att han kunde lämna dem 18.30 på söndagen (alltså idag). De hälsade honom det också men han sket fullständigt i det och sade att han skulle skjutsa hem dem så de skulle vara hemma 17.00. Han sa att han har så dåliga ljus på bilen att han inte kunde köra i mörker. Så sa han till barnen… till mig sade han inget. Så jag fick ett samtal på mobilen när klockan var drygt 17 idag. Annika ringde hemifrån och talade om att de var hemma nu. Ken hade helt sonika skjutsat hem dem och humpat av dem. Barnen hade hittat ett öppet källarfönster och när Ken hade sett det så åkte han. Barnen hade tagit sig in i tvättstugan men eftersom vi håller på att dra in jordvärme och har borrat hål i väggen så har vi stängt dörren till tvättstugan för att inte katter och värmen ska smita ut den vägen. Den dörren går inte att öppna inifrån tvättstugan så barnen fick bryta upp den för att komma in. Annika hade dessutom magsjuka…

Det var 0 grader ute, barnen hade gympaskor och tumma fleecejackor och Annika var sjuk men lika fullt förbannat så slänger Ken av dem på tomten trots att han vet att ingen är hemma, utan att veta att de tar sig in ordentligt. Jag var så arg att jag grinade hela den 10 mil långa vägen hem. Förbannade idiot!!! Det går alldeles utmärkt att köra till och från jobbet i mörker för Ken men det är, enligt honom själv, en helt annan sak. Jag ringde och ifrågasatte hans beteende. Han säger att barnen inte sagt att jag inte skulle vara hemma förrän 18.30.Han godkänner dock att han visste att jag inte skulle vara hemma när han skjutsade hem barnen men han säger att barnen sagt att jag sagt åt dem att de ska klättra in genom ett fönster. Annika säger att hon sa till både Ken och Barbie att jag inte förväntade barnen hem förrän halv sju men att Ken inte hade lyssnat utan sagt att de skulle hem fem i alla fall och Barbie hade sagt “Ni tar er nog in på något sätt”. Annika hade då sagt att ett källarfönster hade varit öppet förr men hon var inte säker på att det var det nu och att dörren i tvättstugan var stängd från andra hållet. Ken och Barbie påstår att Annika inte alls sagt något sådant. Jag vet ju vem jag tror på…

Det här är ju inte det första helvete som han har hittat på. Att låta Annika och Tommy äta falukorv och potatis medan resten av familjen får äta hämtpizza, att stoppa Annika och Tommy i bagageutrymmet när de ska skjutsas hem för att alla platser med bälte är upptagna av Barbie och halvsyskon (vad nu de skulle med för??!), att Annika och Tommy inte får sova hos Ken och Barbie när de är i Håla utan blir måste sova hos en familj som är pingstvänner istället där de får veta att de ska brinna i helvetet och att Gud inte älskar dem och en massa annat jävla trams. Jag orkar inte med skiten mer. Detta var sista gången Ken hade ansvar för mina barn. Ja, MINA barn!! Han är välkommen att träffa dem hur mycket han vill men jag ska vara med varje sekund.

Barnen hade med sig kameran till Håla också. Jag har lagt ut en bild på deras fula, jävla lila radhus.

I onsdags hade vi arbetsplatsträff på jobbet. Chefen inledde mötet med att säga att det förekommer sabotage på jobbet och om det inte upphör omedelbart så kommer det att polisanmälas. När det kommer fram vem som ägnar sig åt detta så får personen sparken med omedelbar verkan. Han ville inte svara på vad som hade hänt, vart det hade hänt, hur länge det har pågått eller om de har någon misstänkt. Jag undrar om det här är samma “labspöke” som vi haft problem med tidigare och som jag skrev om 19 februari ifjol.

Kan vara så att vårt labspöke är ett väldigt törstigt spöke. Vi har en flaska 96%-ig finsprit inne på vårt rum och varje dag använder vi några droppar av den. En flaska räcker således lääääänge, typ något år. I juni tog en flaska slut så vi hämtade en ny. Fyra månader senare är den slut. Hmm… Tror i och för sig inte att det är vårt labspöke som tömt den utan en karl som jobbar på labbet och har ganska mycket problem med spriten. Han har tidigare hittats av securitasväktarna avsmullen på sitt kontor en natt under en helg. Den gången hade han brutit sig in i ett kemikalieförråd och stulit finsprit och supit sig redlös. En av de som jobbar skift träffade den här mannen en kväll (han jobbar dagtid så han hade inget där att göra då) och då var han på väg in på vårt rum. Hon hälsade på honom och han förklarade för henne(utan att hon frågat) att han hade borta plånboken. Varför han skulle söka den på vårt rum kan man ju fråga sig eftersom han sällan är där. Hon frågade om han hade kollat sitt skåp vilket han inte hade så han försvann utan att ha varit in på vårt rum… den gången. Jag kan sätta pengar på att det var något annat än en borttappat plånbok som hägrade inne hos oss.

Gjorde ett litet misstag… Carl har, av skattetekniska skäl, bytt adress så vi är sambosar på papper. Han får alltså sin post hit. Läkartidningen damp ner i brevlådan och den får han för att han betalar kåravgift som medicinstuderande. Fåfängd som jag är ville jag placera den på ett strategiskt ställe så att alla eventuella besökare ska se att läkartidningen minsann är en tidskrift som läses i detta hushåll. Ja, ja! Jag lägger fram tidningar som jag vill att andra ska tro att jag läser regelbundet. Jag är en dålig människa!! Dessutom måste jag lägga tidningarna någonstans så att det inte blir för uppenbart att jag vill skylta med dem utan de ska se lite nonchalant kvarglömda ut… så jag lämnade läkartidningen på dass. 

Några dagar senare satt jag själv på dass och började bläddra i tidningen (vilket jag hittills alltså inte gjort). Mitt i tidningen finner jag till min fasa och enorma skam, ett flersidigt och mycket välillustrerat reportage som hette Modern plastikkirurgi vid missbildningar av kvinnliga genitalier. Öööhum… Det var fittor (ursäkta uttrycket) överallt!! Och denna tidning har jag försökt inbilla folk att jag läser!! Och barnen!!! BARNEN!! De gör sina behov på den toaletten också. De kan ju ha blivit störda för all framtid nu efter att jag lämnat den där porrblaskan framme till allmän beskådan. I fortsättningen ska jag nog läsa de tidningar jag försöker göra sken av att jag läser…