Jag har en vän. En riktig vän som jag vet skulle göra allt hon kunde för att hjälpa om man hade problem med något. Man behöver inte ens fråga utan bara berätta så ställer hon upp utan att man bett om det. Även om dt gäller något som för henne innebär en massa mankemang så gör hon allt hon kan och lite till utan att ens antyda något om vilket omak det blir för henne. Hon tror också det bästa om människor i alla lägen, alla får en till chans oavsett vad de gjort och gör de om det får de en chans till för så mycket värderar hon sina vänner.
Jag väljer att kalla henne för väninna A.
Jag har en vän. Hon har en hel del erfarenhet av förhållanden med män som inte varit bra för henne. Hon har en tråkig tendens att falla för missbrukare, psykiskt instabila och psykiskt instabila missbrukare. Det börjar med att hon tycker synd om dem och vill hjälpa dem men snabbt inser de fördelarna med att bli omhändertagna så de slår klorna i henne och suger ut allt gott som de kan dränera henne på. När hon försöker protestera misshandlar de henne mentalt genom att ge henne dåligt samvete, bryta ner hennes självförtroende, tala om för henne att de är de enda som bryr sig om henne på riktigt och går hon så har hon ingen som hon kan lita på kvar. Fysiskt har de gett sig på henne också. Hon har utsatts för både hot om våld och våld. Även hennes barn har hotats till livet.
Jag väljer att kalla henne för väninna B.
Jag har bekymmer med mina väninnor eller rättare sagt är det de som har problem med varandra och det är det som bekymrar mig. Trots att väninna A backar upp sina vänner och peppar dem så att de ska hävda sig rätt och inte låta sig trampas på så tycker jag att hon uppträder direkt nedvärderande mot just väninna B. När B haft problem med sina stökiga pojkvänner så har A inte sällan tagit pojkvännens parti och intalat B att hon förtjänat den behandlig hon fått. “Hade du inte hällt bort hans sprit så hade han inte dängt dig i diskbänken”. När B blir hotad säger A att B ska förlåta för pojkvännen menade inte det han sa för han är ju egentligen snäll innerst inne. Inte ens när en ex-pojkvän, med kniv i näven, hotade med att döda B’s dotter tyckte A att det var något att bråka om. “Han skulle aldrig föra något för det är han alldeles för snäll för” sade hon och uppmanade B och hennes barn att fortsätta umgås med denne man. När B är nära att lämna sin destruktiva pojkvän säger A till henne att hon ska tänka på de få stunder han är snäll och stanna hos honom för att vid någon gång då och då få uppleva de sällsynta ögonblick när förhållandet är bra för en minut eller två.
A verkar tycka att B ska nöja sig med det. A verkar anse att B inte förtjänar mera än så. B har inget dundersjälvförtroende så när hon får höra samma sak från både destruktiva pojkvänner och från A så händer det att hon tror dem och stannar kvar i ett destruktivt förhållande trots att det äter upp henne inifrån. Att A och B inte drar jämt tycker jag är tråkigt, mycket tråkigt. Jag tror att båda två hade mått mycket bättre om det varit lite mer harmoniskt dem emellan. Jag har försökt prata med dem men det är nog något som bara de kan reda ut. Risken är att jag gör mig ovän med båda två om jag lägger mig i deras relation för mycket och de är det sista jag vill.
Att A sänker B till en betydligt lägre nivå än vad hon förtjänar är visserligen trist men det är egentligen deras sak. De har känt varandra betydligt längre än jag känt dem så jag vet inte vad som hänt mellan dem tidigare. Kanske är det något gammalt som ligger till grund för detta men att A sänker B’s barn till nästan samma låga nivå skrämmer mig. B utsätter sig för en man som har hotat henne och hennes dotter till livet just för att A har intygat att han egentligen är helt harmlös. Bara det tycker jag är nog illa. Vad som är ännu värre är att barnen också utsätts för denne man vilket är något som A glatt hejar på. Om en människa är så rubbad att han hotar med att döda ens barn så tror jag inte det finns en förnuftig människa som sedan frivilligt skulle utsätta sitt barn för just den personen. B skulle aldrig kunna tänka sig att låta sina barn cykla en meter utan hjälm för att det tycker hon är för riskfullt men däremot ser hon inte risken med att familjen umgås med en man som brukat våld mot henne och hotat döda både henne och hennes dotter.
Tack vare att A lyckats smälla i henne att hon inte förtjänar bättre bekanta än sådana psykfall som denne man tror jag att detta kommer att sluta i katastrof för B. Om B fortsätter att tro på A och umgås med denne man när barnen är med och han förverkligar sina hot så mister B’s dotter livet. Även om han skulle vara precis så harmlös som A påstår så kommer B att mista sin dotter för det finns en pappa som inte alls tycker att det är hälsosamt för hans dotter att utsättas för en karl som hotat att döda henne så han skulle kräva att dottern bor hos honom istället. Oavsett så kommer B att mista sin dotter på grund av något som A smällt i henne.
Det är så frustrerade! A som ställer upp på allt och alla - varför kan hon inte visa B samma respekt som hon visar andra? B är minst lika mycket värd som någon annan. B är lojal, omtänksam, pålitlig, ansvarstagande, trevlig, intelligent men hur mycket hon än försöker så verkar det som om det inte är tillräckligt i A’s ögon. Varför måste A vara så orättvis mot B?! Vad ska man göra? Av någon anledning så väljer B att tro på A oavsett vad vi andra säger till henne.
Tycker väldigt mycket om mina väninnor, önskar bara att de kunde behandla varandra som de behandlar andra.