Orkar inte skriva något om Carl eller hur jag mår. Tänker på Åsa och Milo vars karlar också, liksom min, släppt en bomb som vänt upp och ner på tillvaron.

Jag hade ju lovat att berätta om barnens “vuxenkalas” (kalas där endast släktingar, ofta vuxna, är bjudna). Det är i och för sig snart två månader sedan kalaset men jag är inte så snabb på att berätta saker längre… av någon anledning. Hur som haver, kalaset;

Som jag tidigare berättat så kom Ken efter många om och men. Fiffi, Finn hade han med sig och naturligtvis också Barbie. När Barbie och Ken hoppat ut ur bilen överlät de ansvaret för sina små barn till någon annan (farmor eller vem det var) varpå de skred uppför gången till huset lutandes mot varandra med båda armarna om varandra. De stapplade fram för att de slingrade sig kring varandra så mycket att de knappt kunde gå. De såg ut som katastrofoffer som man kan få se på nyheterna… som om de enda de hade kvar här i världen var varandra och de tänkte minsann aldrig släppa det enda det hade kvar.

Efter den demonstrationen kom de in i huset och bänkade sig vid fikabordet. Under större delen av besöker höll de varandra händer så där krampaktigt sammanflätade, alla fyra händer i en tajt knut så att knogarna vitnade på dem och naturligtvis höll de händerna på bordet till allmän beskådan. Än en gång fördes mina tankar till katastrofoffer på tv - under intervjuer ser man dem ibland hålla lika desperat i varandra.

Finn, född i september, skulle matas med nappflaska under besöket. Vid bordet halades nappflaska fram och lillebror (som hittills vandrat mellan farmor och faster) hamnade i Kens famn. Medan Ken matade Finn var hans händer upptagna med annat än att hålla i Barbie (förstås) vilket verkade göra Barbie mäkta nervös. Hon fingrade på med hans kläder, hans hår, ja allt bara det var på honom. När hon började mata Ken med kaffe hade jag svårt för att hålla mig för skratt. Mor hade också stora problem med att hålla sig för skratt och hon tittade på mig med en min som tydligt sade “Snart döööööör jag!”. Inte blev det lättare för mig att hålla mig då, inte.

När farmor, farfar, mor och jag hamnar på samma ställe är det inte mycket tyst för vi är alla väldigt pratglada så mycket pratades det. Barbie berättade något lustigt… Jag berättade först att jag träffat en kille som har en enäggstvilling. Han (killen jag träffade) fick en knöl på ryggen som blev större och större så den opererades så småningom bort och i knölen fanns tänder, hår och ben så läkarna misstänkte att det var en till bror som inte riktigt blev som han skulle utan blev en knöl i ryggen på den här killen istället. Apropå det så berättade Barbie att hon fick en bula i pannan när hon var yngre. Bulan växte och växte och så småningom opererades den bort. I den bulan hittades tänder och hår. Här skulle jag kunna skriva något om missfoster i samband med Barbie men märk väl att jag inte gör det.

Min mor skulle berätta något under fikat och när allas uppmärksamhet är riktad mot mor så ställer sig Barbie upp. Alla tittar då på henne och undrar om hon tänker säga något, gå någonstans eller vad hon ställer sig upp för. Mor tystnade också för att det såg ut som om Barbie hade tänkt säga något. Inte sa hon något… nä… hon böjde sig över Ken och gav honom en lång tungkyss.  Som ett par fjortisar drar de igång och börjar grovhångla vid fikabordet på barnens kalas!! Än en gång gav mor mig jag-dööööööööör-blicken och jag var på vippen att säga “Ni får gå upp och låna sovrummet bara ni byter lakan efter er” men jag teg…

Jag tror att Ken och Barbies avsikter var att demonstrera hur stabilt förhållande de har och hur lyckliga de är tillsammans och att jag minsann inte har något att hämta där (som om han vore intressant…) men, som sagt, i mina ögon såg de mest ut som katastrofoffer… pubertala katastrofoffer.

När farmor, farfar, faster och farbror var på väg hem hände något tråkigt men det ska jag berätta om en annan dag.

Carl har åkt. Vi kom fram till att vi inte ska träffas eller ha någon kontakt under en månad för att han ska får och att fundera på vad han vill med mig. Den 10:de åkte han och han sa att han skulle komma tillbaka på påsklovet. Jag fick inte veta vilken dag han kommer. Förmodligen kommer han att jobba väldigt mycket under sin ledighet så han kanske inte kan vara här så länge. han kanske inte behöver stanna så länge om han bara kommer tillbaka för att packa det han har lämnat kvar här.

Jag drömde inatt att han kom tillbaka redan nu. Jag blev glad och trodde att han kom tidigare för att han inte kunde vara utan mig men, ack, så fel jag hade. Han var svart i blicken och sa att han inte orkade med detta längre utan bara kom för att hämta sina prylar. Vaknade av att jag grät. Är trött på att gråta. Får ont i huvudet av att gråta men kan inte sluta.

Den sista kom och jag skulle få domen. Mycket sades men jag blev inte klokare, har inte fått några svar. Det enda nya som tillkommit är att han tycker att han inte kan säga att han är kär i mig. Sedan försökte han släta över det med att säga att han inte kunde bevisa för sig själv att han var kär för kärlek går varken att väga eller mäta. Det gav inte direkt någon tröst… Nästa vecka början han om att plugga och då ska vi inte ha någon kontakt på en månad för att han ska känna efter och ta reda på vad han vill. Jag tycker att det känns som om det är slut men bara osagt. Jag har inte mycket hopp om det här.

Nu är det ett bra tag sedan barnen fyllde år men jag har ännu inte tagit mig för att skriva om tjafset med Ken. Barnen skulle ha “vuxenkalas” där mormor, farmor, farfar, fastrar med respektive och naturligtvis pappa , lillasyster och lillebror skulle bjudas. Alla inbjudna skulle komma men Ken velade och ville inte ge besked utan lovade att höra av sig. Efter en hel del tjat så kom beskedet nej, han hade annat att göra den dagen så han kunde inte komma på barnens kalas men han skulle skicka Fiffi med farmor och farfar.

Något förbannad blev jag när jag hörde vad han sagt så jag ringde upp honom och frågade vad det var som var så viktigt att det gick före barnens kalas. Ken svarade att han egentligen inte hade något för sig men han tycker så illa om mig att han inte tål att se mig. Jag sa att han fick tycka vad fan han vill om mig men att jag tycker att det är fel att det går ut över barnen. Det är ju knappast jag som straffas när han vägrar träffa barnen. Det höll han med om och när jag frågade vad jag gjort honom för att han ska börja tycka så vansinnigt illa om mig svarade han “Ingenting.”. Jag tror att Barbie hade glömt tala om för honom vad han skulle svara om jag skulle börja argumentera emot så han var rätt mållös.  

Jag mer eller mindre krävde att han skulle närvara på barnens kalas eftersom de inte träffat honom överhuvudtaget på drygt två månader. Jag frågade vilken dag som skulle passa Ken och sa att om han inte kan anpassa sig efter barnen så måste barnen anpassa sig efter honom och flytta på sitt kalas till en dag som passar honom. Det tyckte han inte verkade rättvist mot barnen .. Duh!! Nä, men det är ju uppenbarligen så det måste bli om barnen ska få träffa honom. Efter många om och men så sa han att han skulle fundera på det hela och höra av sig. Förmodligen skulle han prata med Barbie för att fråga hur han fick göra. Han ringde efter några minuter och frågade efter Annika. Hon ville inte prata med honom för hon var ledsen för att han inte ville komma på deras kalas vilket också Tommy (som svarat) upplyste Ken om. Så Ken pratade med Tommy och sa att han skulle kunna komma förbi med lillasyster F en liten stund men bara en väldigt liten stund för lillasyster F skulle också ha kalas den dagen. Jaha… en halvtimme tidigare hade han sagt att Fiffi skulle följa med farföräldrarna till barnen… inte var det tal om att hon skulle ha kalas den dagen också då inte…

Hur som haver… Barnen var besvikna och jag var förbannad så jag ringde farmor och berättade hela historien för henne och frågade om hon inte kunde ta honom i hampan lite så han kunde komma och stanna en stund på barnens kalas. Hon lät allt annat än nöjd och sa att hon skulle ta honom i hampan men inte bara lite och att detta inte skulle bli den första dusten hon hade med Ken om barnen.

Ken kom på kalaset. Naturligtvis hade han sin förmyndare med sig… Någon annan dag ska jag berätta mer om det.