Vid liv… tyvärr känns det som ibland. Carl kläckte ur sig för ett tag sedan att han inte var säker på att han hade för avsikt att dela sitt liv med mig. Han vet alltså inte varför han är tillsammans med mig. Han sa att han skulle fundera på det en månad och lämna besked. Jag fattar inte vad han ska komma fram till under den här månaden som han inte lyckas komma fram till under de 4,5 åren vi varit tillsammans. Har han överhuvudtaget inte funderat över vårt förhållande under alla år vi varit tillsammans eller vad?!!. Den sista den här månaden får jag domen - om vi ska fortsätta vara tillsammans eller om han väljer att gå.

Jag fattar ingenting. Jag trodde att vi hade det bra sedan jag börjat må bättre och vi slutat bråka stup i kvarten. Jag trodde att vi var på väg åt rätt håll men han var inte på väg alls… utom möjligtvis bort. Mattan har återigen ryckts bort under mina fötter. Det känns som jag har hamnat i ett fruset ögonblick, precis det ögonblicket när man skadat sig allvarligt och just insett att man har ett stort, gapande sår, ögonblicket innan kroppen inser detsamma och börjar pumpa ut blod. Ett stort fruktansvärt svidande sår som ännu inte hunnit reagera utan bara gapar vitt.

Han är den jag skulle vara tillsammans med resten av livet. Han eller ingen. Om han går blir det ingen. Han är mitt liv men vad blir det av det om han går?