Jag skolkade från min tid på psyket i tisdags. Jag ringde och sa att jag var förkyld och inte kunde komma. Egentligen skolkade jag för att jag inte hade klarat av min “hemläxa”. Jag hade fått i uppgift att komma på ett antal saker som gör det bra att vara jag. Alltså inte sådant som andra uppfattar som positiva egenskaper hos mig utan sådant som jag själv trivs med. Jag kunde komma på två saker:

1. Jag har väldigt intressanta drömmar och jag kommer oftast ihåg dem när jag vaknar. Det är rent underhållande att sova om man är jag.

2. Jag har en otrolig förmåga att få folk att tycka som jag. Jag vet inte riktigt hur jag bär mig åt men jag kan utan några större problem få människor att anamma mina åsikter. Jag hade säkert blivit en lysande sektledare om jag hade haft lite med andlighet i mig och lite mindre moral.

En intressant sak hände igår. Jag var på affären här på området för att handla. Jag lyckades naturligtvis komma dit precis när alla andra också skulle handla så det var ganska långa köer vid kassorna. När jag äntligen kommit fram till kassan och höll på att lasta upp varorna på bandet såg jag i ögonvrån hur en karl som kommit in i affären hade stannat i ingången och stod och glodde åt mitt håll. Jag noterade, utan att stirra tillbaka, att det var Patsys pappa alltså Annikas biologiska farmorsfar. Jag låtsades som jag inte sett honom och fortsatte lasta upp varor på bandet. Jag betalade, packade två kassar och gick ut. Jag såg inte till honom någonstans då. När jag kom ut på parkeringen tyckte jag att tanten som satt på passagerarsidan i bilen som stod parkerad bredvid min var väldigt lik Patsys mor. Jag har inte sett henne på länge och det regnade så jag såg henne inte tydligt heller så jag låtsades som inget och stoppade in mina två kassar i baksätet på min bil och satte mig i bilen. Innan jag hade hunnit sätta mig i bilen hade Patsys far hunnit komma ut ur affären och själv satt sig i bilen. Det var alltså hans bil. Med tanke på köerna till kassorna så kan han omöjligtvis ha hunnit handla något. När jag åkte iväg någon sekund senare pratade han i sin mobiltelefon.

Hmm. Jag inbillar mig att han sprang ut ur affären och kastade sig på telefonen för att han sett mig där och skyndade sig för att ringa och rapportera till någon annan i Klanen. Jag må vara paranoid men det där var misstänkt. Jag undrar hur snacket går i Klanen nu. Annika skickade ett brev till kusinen i augusti och sa att vi skulle flytta till Byn. Patsys far kanske ringde för att rapportera att säga att vi ljugit om flytten att jag fortfarande handlar på mitt område. Jag vet ju inte om Patsy påstått att jag redan har flyttat. Hur som helst har det varit märkligt tyst från Patsy länge nu.

Det verkar som att jag får lägenheten såld!! Jag har annonserat ut den på nätet länge nu och inte just någon har hört av sig. Under två dagar fick jag helt plötsligt tre nästan desperata mail från personer som är intresserade av lägenheten. Ett par var hit igår och tittade på lägenheten och en kvinna ska komma idag och titta. Hon som ska komma idag verkade vara beredd att köpa den innan hon ens tittat på den. Hoppas, hoppas…

Jag har en finne under näsan. Det är en sådan där “underjordisk” historia som ligger för djupt för att den ska kunna klämmas. Men öm är den… bara man nuddar det minsta lilla vid den börjar tårarna rinna av smärta. Naturligtvis har jag försökt bearbeta den med naglar, nålar, tops. Naturligtvis har det bara gjort saken värre. Jag är 31 år - visst fan kan jag få slippa sådant här tonårstjafs snart?!!

Den här är kul.

Jag fick ett mail;

Folk omkring de 30 borde vara döda!

Enligt dagens lagstiftare och byråkrater borde de av oss, som var barn på 60-talet, och 70-talet inte ha överlevt. Våra barnsängar var målade med bly-baserad färg. Vi hade inga barnsäkra medicinflaskor, dörrar eller skåp, och när vi cyklade bar ingen av oss hjälm. Vi drack vatten från trädgårdsslangen och inte ur flaskor. Vi åt bröd med smör, drack läsk med socker i, men blev aldrig överviktiga, därför att vi alltid var ute och lekte. Vi delade gärna en läsk med andra och drack ur samma flaska, utan att någon rent faktiskt dog av det.

Vi använde timmar på att bygga lådbilar av gamla skrotade saker, och körde i full fart ned för backen, bara för att lite senare komma på att vi hade glömt att sätta på bromsar. Efter några turer i diket lärde vi oss att lösa problemet. Vi gick ut tidigt om morgonen för att leka ute hela dagen, och kom hem först när gatubelysningen blev tänd. Ingen kunde få fatt i oss på hela dagen - ingen mobiltelefon. Vi hade inget Playstation, Nintendo eller X-boxar - i det hela taget inga TV-spel, inte 99 TV-kanaler, inget surround-sound, inga mobiltelefoner, hemdatorer eller chatrooms på internet. Vi hade vänner! Vi gick ut och fann dem!

Vi ramlade ned från träd, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder, men ingen blev stämd efter dessa olyckor. Det var olyckor. Inga andra kunde få skulden - bara vi själva. Kommer du ihåg olyckorna? Vi slogs, blev gula och blå och lärde oss att komma över det.

Vi hittade på lekar med pinnar och tennisbollar och åt jord och gräs. Till trots för alla varningar, så var det inte många ögon som blev utstuckna, och gräset växte inte inuti oss i resten av våra liv. Vi cyklade och gick hem till varandra, bankade på dörren, gick rakt in och blandade oss i samtalet. Vissa elever var inte så kvicka som andra i skolan, så de föll igenom och var tvungna att gå om ett år.

Denna generation har fostrat några av de mest riskvilliga, de bästa problemlösare och investerare någonsin. De sista 50 åren har varit en explosion av nya idéer. Vi hade frihet, fiasko, succéer och ansvar, och vi lärde oss att förhålla oss till alltihop. Och du är en av dem.

Grattis!!!

Sänd detta vidare till andra som upplevde den stora lycka att växa upp som barn, innan lagstiftningsmakten och andra myndigheter reglerade våra liv till vårat eget bästa…
Det goda livet var vårt!

Ungarna blev inte besvikna på skolan. Tvärt om! Nu vill de flytta omedelbums. Carl och jag drev med Annika och sa att vi hade ångrat oss och skulle inte alls flytta till Byn och Annika blev så sur så att hon nästan började grina och sa att hon vill bo hos en annan familj om vi inte flyttar till Byn.

Barnen skulle till Ken i helgen men han ringde igår och sa att han inte vill att de ska komma i helgen. Barbie åkte in på förlossningen igår men tydligen hade det hela inte kommit igång. Hon skulle “sättas igång” om inget hänt på tre dygn. Hon var beräknad till förra fredagen så hon har redan gått en vecka över tiden. Synd att hon inte kunde knipa ett tag till för det här var en av få helger jag hade planerat något. Jag ska hjälpa till med maten på ett 30-årskalas och jag hade tänkt festa till det lite också. Nu blir det nyktert för min del för jag har barnen med mig.

Patsy har lyst med sin frånvaro väldigt länge nu. Vi har inte hört något från henne sedan vi träffade henne på Obs innan midsommar. Inte för att jag kan påstå att jag saknar henne… Tänk om vi kunde få slippa henne för gott nu men så tur har vi nog inte. Annika skickade ett brev till sin kusin på den sidan släkten när kusinen fyllde år i augusti och i brevet berättade hon att vi ska flytta till Byn. Mor sa att hon misstänker att Patsy kommer att hälsa på åtminstone en gång till - när vi har flyttat för att ta reda på vad det är för ställe vi har köpt.

Senare:

Det blev en lillebror, Finn.

Så fort jag somnar så drömmer jag om Carl. I natt har jag väntat hans barn, fått veta att han inte kom in på utbildningen, han har friat och vi har varit änder (??) som bodde i en sjö i byn jag föddes i.

På måndag ska jag och barnen åka till friskolan de ska börja på och hälsa på. Redan innan jag kontaktat skolan och sagt att barnen ska börja där så visste lärarna på skolan att vi skulle flytta till Byn. En kollega på jobbet har en bekant som är lärare på skolan och den läraren hade berättat för min kollega att det ska börja två nya barn, vilken ålder de är i, vad de heter och att deras mamma (jag) jobbade på labbet. När jag sedan ringde skolan så svarade just den läraren så jag passade på att fråga hur ända in i sveg hon kunde veta allt det där. Hon sa att hon hade hört det av en mamma i Byn men det blev inget mindre mysterium för det för jag känner ingen i Byn och har inte pratat med någon där heller. Skvaller brukar ha en tendens att sväva iväg och inte alls likna sanningen mycket i slutändan men det här var kusligt korrekt skvaller.

Annika har varit hemma från skolan ett par dagar. Hon sa att hon mådde illa men jag trodde inte på det. Hon trivs inte i skolan. Hon kan inte sätta fingret på vad det är men hon vill verkligen inte vara där. Hon längtar tills hon får byta skola och säger att allt kommer att bli bättre då. Det är inte kul att hon vantrivs i skolan men hon lovade att bita ihop de sista 2,5 månaderna och bara vara hemma om hon verkligen är sjuk.

Vill flytta nu.

Varje tisdag går jag på psyket och pratar med en människa där. Lite underligt känns det att prata med någon man inte alls känner och inget annat än sig själv. Jag vet ju att hon skulle vara föga intresserad om det inte vore för att hon hade betalt för att sitta och humma när jag berättar saker som förmodligen är fullständigt ointressant för henne. Men det må ju vara… hon har själv valt det yrket så… Däremot vet jag inte om jag kan säga att samtalen ger mig så mycket. Jag pratar lite om barnen, Carl och jobbet men lyckas aldrig ta upp det som egentligen är orsaken till att jag är sjukskriven. Ärligt talat så jag jag själv inte sätta fingret på vad det är så det är ju inte så lätt att prata om det heller men jag har någon slags grundsorg som ligger som som en tung kloss i botten av allt. Med zoloft (lyckopiller) kan jag stänga in den så att ingen i omgivningen märker av något men den finns ändå kvar. Vad är det, vad har orsakat den och hur blir jag av med den? Jag har ingen aning.

Det blev trångt på hos telia så jag skaffade mig en egen domän där det finns betydligt mer plats för att ventilera allt som händer i mitt liv. Den nya adressen hit är således

 www.ventilen.com

Den gamla adressen fungerar fortfarande också än så länge.

En ny mobil har jag skaffat också. Pryltokig? Jag?? Nääää…. Jag nappade på ett familjepaketserbjudande där man fick köpa en Sony-Ericsson T310 med kamera och två Sony-Ericsson T100 för 1 krona. Barnen ska få varsin T100 i julklapp. Gissa om de kommer att bli tokglada?!! De har tjatat om mobiler länge nu (”Aaaaaalla andra har ju mobil!!”) men jag har sagt att de inte får mobiler förrän de blir myndiga. Till de här mobilerna följde refillkort laddade med 250:- styck så de kan inte ringa mig bankrutt i alla fall. När kortet är slut så är det slut till jag behagar fylla på. Hoppas bara att de inte tappar bort mobilerna på en gång… Vore trevligt om de fanns kvar till nyår i alla fall…

 Carl fick min gamla mobil som inte var så gammal egentligen för den skaffade jag förra året. Han har en gammal Nokia som batteriet måsta laddas på varje dag så han blev ganska nöjd han med.

Jag har varit på röntgen och kollat min lever med ultraljud idag. Läkaren hittade inget konstigt och hon tyckte att mina höga levervärden inte var något att oroa sig för. Det var ju bra. Jag har varit på besiktning på företagshälsovården också och där fick jag veta att jag håller på att bli gammal. Jag har varit närsynt hela mitt liv och har haft glasögon för detta sedan jag var sju år. Sist jag bytte glasögon, för ett par år sedan, var jag närsynt. jag använder inte glasögonen så ofta så jag är inte fruktansvärt närsynt men ändå. Men, som sagt, nu håller jag på att bli gammal för nu har jag 1.0 på båda ögonen (??). Om ett par år till så ser jag väl inte på nära håll längre…

Har inte jobbat på hela veckan. I måndags mådde Annika dåligt så jag var hemma med henne. I tisdags tänkte jag faktiskt skolka men Annika hann inte mer än till skolan innan hon ringde hem och sa att hon hade ont i huvudet och mådde illa. Så då var man hemma med sjukt barn igen då… Hela tisdagen låg Annika i soffan och såg tecknade program medan hon mumsade frukt och kex så jag tyckte inte alls att hon så speciellt dålig ut. Onsdag tänkte jag skolka igen - jag hade bestämt mig för att skolka en dag från jobbet - men Annika mådde återigen dåligt på morgonen. Trots att jag var tämligen säker på att hon filmade lät jag henne stanna hemma. På kvällen åkte vi och hälsade på min mor. Tommy var på sitt värsta humör och vi rök ihop gång på gång. Jag hade ordentligt med huvudvärk innan jag kom hem. På torsdagen skulle jag äntligen skola (!!) men när jag klev upp kändes det som om huvudet pulserade vid minsta ansträngning. SÅ jäkla ont i huvudet! Var säker på att ansiktet skulle spricka - bihålor… Skickade barnen i skolan och bara led. Så då var jag sjuk, då. Så länge jag var stilla och inte gjorde just något så mådde jag ok men vid minsta ansträngning dunkade huvudet och jag blev yr och illamående. Annika kanske inte filmade trots allt… Fredag - också sjuk. Nu är mor också dålig. Hon har huvudvärk, är yr och illamående. Det måste vara ett tecken - det är nog inte meningen att man ska skolka från jobbet.

Jag har börjat fundera över hur jag ska lösa vissa saker när jag flyttat till Byn (jag kommer att kalla orten för Byn i fortsättningen för det är ju en by.) TV-kanaler - efter att ha haft i princip alla kanaler som bara finns, inklusive pay-per-view-kanalerna utan att betala extra, så är det tveksamt om vi står ut med bara tre kanaler. Comhem går inte att ha i Byn, boxer går men då får jag inte ha trean, en parabol har jag i förrådet men då behöver man en box till och jag vet inte vad man ska ha. Egentligen vill jag inte ha parabol för det är ett helvete att ställa in rätt och sedan rör den på sig när det blåser och snöar på den. Tjafsigt!! Bredband är också något som fetsaknas i Byn. Carl tyckte att det inte var några problem för det finns ju satelituppkoppling. Jo, tjena…. Det kostade 16 000:- i startavgift och sedan 799:- i månaden. ADSL… vet inte om det funkar i Byn heller men det är i så fall det vettigaste alternativet för att surfa med modem kändes föga lockande.

Usch, vad jag vill flytta… NU! Inte har jag blivit av med lägenheten heller Någon som vill bli norrlänning?