Så vad gör man när man är sjukskriven? Tar man det lugnt och gör ingenting? Nä… man köper hus! Både jag och Carl tycker att det är lite frustrerande att sitta instängda i en lägenhet, speciellt när det är så bra väder som det varit sista tiden. Vi vill ha en tomt att drälla runt på. Visst kan man gå ut här också men då kan vi begapas från alla lägenheter och balkonger och varken Carl eller jag trivs med att ha det så. Vi vill ha något mer privat.

Missförstå nu inget - vi ska inte flytta ihop. Carl tycker inte att det är läge för det än för vi har ju bara varit tillsammans i fyra år (så när som på en månad) och han är inte klar med sin utbildning än så jag köper hus själv. Jag har hittat ett hus tre mil utanför stan som är intressantast för tillfället. Imorgon ska jag ringa mäklaren och be att få inspektera fastigheten närmare. Huset i sig är ganska ordinärt med 5 rum och kök men på tomten finns också en lekstuga, ett garage på 28 kvadrat, ett uthus på 70 kvadrat, en stuga på 20 kvadrat och ett nybyggt garage med verkstad på 115 kvadrat. Det vore väl fan om vi inte skulle lyckas klämma in oss där. Verkstaden skulle Carl kunna använda som träningslokal och i byn bor en kompis till honom och hans sambo jobbar i Carls hemstad och hon pendlar varje dag så rent praktiskt skulle Carl kunna flytta ihop med mig och ändå plugga i sin hemstad.

Ungarna är eld och lågor. Annika föll för tomten. Gräsmattan är inte en stor, flat yta utan det är lite kuperat med buskar, rabatter och en liten damm. Det är ingen stor by så jag varnade henne och sa att om vi flyttade dit så fanns det nog inte lika många barn att leka med som det gör i området vi bor i nu. Hon sa att det inte gjorde något för hon tyckte ändå inte om att leka med andra… Jo, tjena!

Men än har jag inte köpt något hus så vi får se… men oj, vad jag vill.

Zoloft ska göra mig till människa igen. Vi får se… jag är skeptisk.

Diverse prov har de tagit på mig för att se att mitt pissiga liv inte beror på min pissiga fysik. Allt var bra utom ett levervärde som var för högt. Läkaren ifrågasatte min alkoholkonsumtion. Tja… sist jag var onykter var 15 mars. Låt säga att jag tar mig en bläcka idag och fortsätter supa mig onykter med lika jämna mellanrum så betyder det att jag är full ca fyra gånger per år. Jag kanske skulle dra ner på festande till två gånger per år istället för att skona levern lite  Han trodde inte att det var något allvarligt, och det tror inte jag heller för alla andra levervärden var bra, men för säkerhets skull ska jag kolla levern med ultraljud.

Jag hade kunnat vara sjukskrivet vid ett sämre tillfälle. Vädret är suveränt och barnen badar nästan varje dag. För mig som har problem med värme är det så lagom kul att sätta sig i bilen efter att den stått en hel förmiddag i solen när det varit 25 grader i skuggan men man ska väl inte klaga när det för en gångs skull är bra väder. Jag var förbi jobbet igår för att lämna lite prylar som några beställt via mig. Jag träffade chefen och fick dåligt samvete över att jag var sjukskriven nu. Hade det varit skitväder så hade jag varit hemma med gott (godare) samvete. Jag ska nog hålla mig borta från jobbet… åtminstone så länge vädret håller i sig.

Idag är det elva år sedan jag förlovade mig med Grinchen. Inte något att fira direkt… Ken fyller också år idag. 35 blir han.

Annika fick ett mail av Grinchen igår. Första livstecknet sedan brevet i julas. Han sa att han skulle komma till Sverige och vara i sina föräldrars stuga hela nästa vecka och att hon fick titta förbi om hon ville. Jaha… så om han ska behaga träffa sin dotter så får hon leta upp honom i en stuga som står någonstans ute i skogen och dit hittar varken jag eller hon. Hon svarade att hon också skulle vara i stugan (min mors då) hela nästa vecka och att hon finns där om han vill träffa henne. Jag tvivlar dock på att han kommer att söka upp henne…

Annikas huvudvärk har fått sin förklaring. Efter en undersökning på barnkliniken kom läkaren fram till att hon nästan har DAMP. Hon har lite problem med motoriken visade det sig när hon skulle göra diverse rörelser och följa en penna med blicken. Ögonen, t ex, hängde inte riktigt med så hon måste anstränga ögonen lite med än andra när hon ska titta på saker och ting vilket leder till att hon får ont i huvudet. Perception har hon också problem med. Hon kan inte sålla bort intryck som hon inte behöver ta in. Om de är 20 barn i klassrummet och alla ska diskutera med sin bänkkompis om något, alltså det är 10 diskussioner i klassrummet, så kan hon inte koncentrera sig på den diskussion hon har med sin bänkgranne för hon kan inte stänga ute allt surr från de andra. Också en huvudvärksutlösare. I övrigt har hon inga problem så det är snarare MP (motorik och perception) hon har och egentligen inte DAMP. Fast ska man absolut sätta bokstäver på det så har hon DCD (developmental coordination disorder).

Läkaren som undersökte Annika sa att jag skulle ta upp detta med skolan så att de är uppmärksamma på det hela och låter Annika få sitta själv och jobba ibland. Annikas fröken verkade inte tro ett dyft på vad jag berättade. Hon ifrågasatte allt och ville veta vad läkaren hette. Surkärring… hon får väl tro vad hon vill men man kan inte mucka med fakta.

Mitt pissiga liv är nu klassat som patologiskt pissigt. Jag är sjukskriven en månad för “förstämningssyndrom”.

Jag har inte varit så flitig på uppdaterandet på sistone. Det finns ett skäl till det. Jag klarar helt enkelt inte av det på samma sätt som förr. Förr hade jag problem med att få stopp på orden - nu klarar jag inte av att hitta dem. Jag kan tänka på saker under dagen som jag skulle vilja skriva om men när jag får tid att sätta mig ner och skriva så är allt borta. Det är inte bara att jag glömt hur jag hade tänkt formulera mig utan allt är borta, har inte en susning om vad jag tänkte på.

Jag kan inte greppa mina tankar. Ett myller av bilder poppar upp i mitt huvud och jag påbörjar flera tankar per sekund men jag kan inte hålla kvar någon och tänka klart utan rusar vidare till nästa innan jag hunnit fatta vad den föregående tanken handlade om. Bara bilder som bläddras hysteriskt snabbt i mitt huvud. Detta blockerar allt jag borde tänka på så jag kan inte minnas enkla saker. För att komma ihåg att jag ska göra en sak en viss dag och tid måste jag tänka på det konstant och försöka tvinga mig själv att fokusera på just den saken. Det är inte heller lyckat för då faller allt annat definitivt ur fokus och det känns lite onödigt att slösa allt “ram-minne” på att barnen ska ha fika med sig till skolan nästa vecka för det gör att jag ibland är så splittrad att jag mitt i en mening glömmer vad jag prata om.

Det är något som händer hela tiden och är så frustrerande. Ofta kan jag inte prata tillräckligt sammanhängande för att jag själv ska hänga med i vad jag säger. Ofta glömmer jag ord och kör fast totalt, glömmer vad jag höll på att prata om medan jag klurar på ordet jag glömt.

Det känns som om jag står och trampar på samma ställe hela tiden. Jag kommer ingen vart, inget positivt händer. Tvärt om så blir allt jobbigare för varje dag, orken blir mindre och kraven större. Jag har inget att se fram emot. Barn blev det inte, det är tveksamt om Carl går klart sin utbildning, han verkar inte intresserad av att skaffa sig ett “riktigt” jobb så att vi kan flytta ihop, mitt nya jobb genererar betydligt mindre pengar än det gamla så jag får inte ekonomin att gå ihop, jag hinner inte med barnen som jag hade önskat, jag hinner ingenting annat än att gapa och vara arg på dem. Allt är elände och ett betydligt större sådant än jag klarar av att hantera. Jag ser människor omkring mig som kommer någon vart, som är lyckliga, som har ett liv som rullar på som ett normalt liv ska göra och har allt annat jag så desperat önskar att jag hade men själv har jag inte ens förmåga att avsluta den mening jag påbörjat.

Jag gråter. Det gjorde jag högst ett par gånger per år förr. Nu är det varje dag. Ligger och snyftar och hulkar i sängen på kvällarna tills ögonen totalt svällt igen och hjärnan spränger. Jag vet inte varför jag gråter. Jag bara gör det och kan inte hejda det. I timmar i sträck kan jag lipa utan någon anledning. Finns det någon konkret anledning så kan jag lipa ett dygn i sträck. I helt vanliga, normala situationer, t ex på jobbet mitt i en analys, kan jag känna hur tårarna bränner på insidan av ögonlocken och hur det knyter sig i bröstet så att jag bara kan andas in men inte ut.

Fysiskt - ont i huvudet, illamående, otäck bubblande känsla bakom bröstbenet, svart att andas normal, hjärtat slå inte som vanligt utan det känns som om det tar sats och kastar sig mot insidan av bröstkorgen ibland.

Just nu vill jag sälja allt jag har, säga upp mig från jobbet och köpa en liten stuga i en skog långt borta och säga upp bekantskapen med civilisationen. Jag hade gjort det om det inte vore för barnen.

Frisk är jag inte. Vill inte heller säga att jag är sjuk. Jag är besviken på mig själv, jag hade förväntat mig mer av mig själv. Försöker rycka upp mig, skäller på mig för att jag inte beter mig som folk, anklagar mig för att bete mig på det här viset enbart för att få uppmärksamhet. Skäms.

Så här har jag känt länge. Jag vet inte exakt hur länge men jag minns att jag hade “svängar” åt det här hållet när Carl och jag var på semester i Stockholm. Jag var så ledsen hela tiden den sommaren. Det var tre år sedan. Inför andra har jag hållit masken. Det har gått hyfsat och ibland har jag spelat så bra att till och med jag själv gått på det ibland men med tiden blir jag allt sämre som skådespelerska. Nu undviker jag människor. Vill inte träffa någon - orkar inte spela dålig teater, vill inte visa vilket misslyckat vrak jag är.

Jag berättade för Carl om hur jag mådde i början av februari. Jag tror inte att han fattade då fullt hur illa det var. Nu tror jag att polletten trillat ner. Han har tjatat på mig och vill att jag ska prata med en läkare men vill ju inte vara defekt, vill vara normal. Att träffa en läkare känns som om jag öppnar dörren för skiten och accepterar det. Blir dokumenterat nervklen. Dessutom vet jag inte vad jag ska säga till en läkare. Hur ska jag berätta? När det tog mig två och ett halvt år för mig att berätta för den som känner mig bäst hur ska jag då hinna öppna mig det minsta för en främmande människa på den lilla pisskvart som ett läkarbesök är???! Det går inte…

Carl har tröttnat på det hela. Det känns som att det finns risk för att han inte orkar med mig som jag är nu. Skulle han lämna mig nu så… tja, det skulle inte vara så lyckat nu så jag gick med på att träffa en läkare… om Carl beställde tid… och följde med och förde min talan. Det är på den nivån det måste vara om jag ska kunna ta itu med det hela.

Så då är det inte bara Carl som vet hela sanningen…