Jag fick en blodpropp i benet inatt. Jäklar vad ont det gjorde. Jag vaknade till lite och noterade att jag halvskrev och ålade upp efter sänggaveln av smärta. Somnade om igen. Drömde om min blodpropp och hur jag skjutsades runt på sjukhuset med svåra smärtor utan att få hjälp någonstans. Väckaren ringde, jag vaknade och kände att blodproppen var kvar. Förbannat ont gjorde det. Jag började fundera på om jag hade en riktig blodpropp men benet var inte missfärgat någonstans, inte svullet, inte domnat och inte kallt. Däremot kunde jag inte vinkla upp tårna. Blodproppen reducerades till muskelkramp. Hela dagen har jag försökt sträcka ut vadmuskeln men den vill inte riktigt vara med efter nattens övningar. Att gå nerför trappor var en plåga så jag gick uppför trapporna men tog hissen ner.

Vi har en sabotör på jobbet. Spännande! Det har hänt en del mystiska saker förr. Vår kemist använde finsprit, alltså 95%-ig etanol, till en viss typ av analys. Den förvarade hon inlåst i ett skåp och nyckeln till skåpet förvarades i ett annat skåp. En dag när hon skulle göra denna analys uppförde sig inte spriten som den borde. Hon sniffade på den och det visade sig vara vatten. Vi trodde då att någon hade snott spriten (för att dricka) och ersatt den med vatten för att inte stölden skulle upptäckas. Ryktet spreds på lab och alla tyckte att det måste ha varit en ovanligt korkad människa som gjort detta eftersom det är så självklart att det skulle ha kommit fram att det var vatten och inte sprit i flaskan. Analysen blir ju helt fel. Så hände det igen… exakt samma sak. Då började vissa ana att det inte alls var någon stöld á la tonåring som nallar vodka ur föräldrarnas barskåp utan ren och skär sabotage. Vissa kemikalier kan inte lösas i vatten eftersom reaktionen skulle bli för häftig så man använder sprit istället. Byter man ut sprit mot vatten på ett lab så kan man förstöra en hel del om något skulle råka explodera.

En liknande sak har hänt nu. På vinden har vi en mackapär som avjoniserar vatten. Detta vatten samlas i en tank och från den tanken går vattnet sedan till de gröna kranarna på alla labrum. Apparaten jag jobbar med nu har ett brinnande plasma som blir 10 000 grader varmt. Genom en slang sugs ett prov i lösning upp och förbränns i plasmat och sedan analyserar man spektrat som blir när provet förbränns. När slangen som suger upp prov inte är nedstoppat i ett provrör, då den är i “viloläge”, stoppar man ner slangen i en kolv med avjonat vatten. Efter lunch i förrgår ville inte plasmat brinna som det skulle. Det slocknade efter en kort stund och vi kunde inte få det att brinna konstant. Servicepersonalen var dit och skruvade men hittade inget fel. Hela förmiddagen igår höll de på med apparaten också. Till sist luktade en av oss, av en ren tillfällighet, på vattnet i kolven och det luktade aceton. Sedan fick vi höra att hela huset haft problem med analyserna och många hade misstänkt att det var något fel på det avjonade vattnet. Förmodligen hade något ljushuvud varit uppe på vinden och hällt aceton i tanken med avjonat vatten. Det kunde ha gått riktigt illa. Aceton är en aning brandfarligt så hade det kommit tillräckligt mycket aceton in i vårt plasma så hade det kunnat bli en jäkla smäll. Nu slocknade den ju, som tur var, hela tiden.

Carl har definitivt hoppat av utbildningen nu. Det blir ingen läkare av honom… Han har tänkt ta kandidatexamen i både medicin och matematik för han har läst det en hel massa poäng men det är ju inte något som leder till något yrke direkt.

Han har klippt sig också… eller rättare sagt så har han fått en av sina bröder att klippa honom. Han ser ut som en mentalpatient från 40-talet. På sidorna är han i princip rakad, i nacken är han också rakad så hårfästet har liksom flyttats upp några centimeter och inte är det någon snygg övergång mellan det rakade bakhuvudet och där håret börjar heller, luggen är ett par centimeter lång medan håret strax bakom luggen är betydligt längre och det hela är hackigt och jävligt. Det ser lindrigt sagt för taskigt ut. Jag har bönat och bett att han inte ska låta bröder och kompisar klippa honom för han ser inte klok ut när de har varit och harvat i skallen på honom. Jag betalar till och med honom för att han ska gå till en frisör men ändå gör han inte det. *suck* När jag bröt ihop över hans frisyr fick jag veta hur ytlig och utseendefixerad jag är som hakar upp mig på sådant och inte enbart fokuserar på hans inre och att han minsann inte är lika ytlig som jag för han bryr sig minsann inte alls om vilken frisyr han har utan det är minsann bara jag som bryr mig om hur han ser ut i håret. Jag frågade honom varför han absolut skulle klippa sig och han svarade att han var så långhårig att det såg dumt ut… “I rest my case.”

Annika bjöd hem några kompisar igår för att fira att hon fyllt år. Hon hade handlat allt själv och tydligen inte läst ordentligt på alla förpackningar hon köpt. Tårtljusen var inte vad hon hade väntat. De var av skämtvarianten som inte gick att blåsa ut vilket hon var helt oförberedd på. Hur hon än blåste så tändes de igen. Till slut stod samtliga festdeltagare och blåste (läs spottade) på tårtan för att ljusen skulle slockna. Jag plockade ljusen och stoppade dem i ett glas med vatten medan tårtan ännu var ätlig. Nöjd med kalaset var hon i alla fall.

Smörgåstårta är gott. Om man bara äter en bit. Nu har jag ätit smörgåstårta minst två gånger per dag de senaste tre dagarna. Jag äter den inte längre för att det är gott utan för att fanskapet vägrar ta slut. Har jag betalat dyra pengar för den ska den, banne mig, inte stå i kylen och bli dålig så det är bara att bita ihop och tugga på (hur man nu gör det samtidigt).

Barnens kalas för vuxna avverkades igår. Vi var åtta personer och jag hade skaffat en 12-bitars smörgåstårta. Tänkte att det kan vara bra att ta till lite om någon tar en extra bit. Alla tog varsin ordentlig bit men drygt halva tårtan blev kvar. Hur gick det till?? Nu är smörgåstårta inget jag spottar åt direkt så jag är ju glad och nöjd över att det blev kvar en massa.

Carl fick låna en bil över dagen för provkörning. Han har funderat på att köpa den och ville testa den först. Det var en BMW 740 (och jag som trodde att det var volvo som gjorde 740…?). Han har en BMW nu också, en 535, och jag har mobbat honom lite för hur rapplig hans “kvalitétsbil” är jämfört med min billiga toyota. Det är diverse småtjafs med hans bil som att man måste låsa bilen minst två gånger för att den ska bli låst och ändå så kan man inte lita på att bilen inte låser upp sig själv efter att man lämnat den. Han måste också stoppa in en kartongskiva bakom grillen på vintern för att överhuvudtaget få någon värme i bilen.

Nu har han alltså planer på att köpa en större, vräkigare, dyrare och man kan ju tycka att en bil som kostar över 600 000 kronor ny inte ska ha en massa småfel men… Tankmätaren var trasig och stod på noll hela tiden, tempmätaren var också paj och stod på normal hela tiden, en elstyrd gardin i bakrutan (vad man nu ska med en sådan till) levde rövare men fungerade inte, när bilen stod parkerad kunde larmet utlösa när som helst utan anledning, vi upptäckte att kylaren läckte som ett såll och fick fylla på vatten stup i kvarten (kan vara bra om tempmätaren funkar när kylaren läcker…) och det var något mer fel på den som jag bara inte kommer ihåg just nu.

Nu var det här inte en sprillans ny bil utan den har rullat i sju år men jag tycker ändå att det var lite väl mycket tjafs och fel på den. Nä, tackar vet jag min toyota - den går i alla väder. Rullar till och med när ena bakhjulet frusit fast… en bit kom jag i alla fall 

Annika fyller dubbelsiffrigt idag! Det är inte så ofta i livet man fyller en till siffra, oftast är det bara en gång men en del fyller tresiffrigt också.

Passagen. Segare och segare blev det så jag bytte till telia. Ni som inte gillar kortadresserna kan använda den långa krångliga telia-adressen som är w1.901.telia.com/~u90108742/. Gästboken är fortfarande tragisk mellan varven. Jag skulle vilja ha en egentillverkad men telia har nog inte stöd för det än.

Pengar. De där jäkla pengarna som Carl blivit lovad av sin miljardärspolare. Carl har tänkt ge sina nära ock kära en större summa pengar var men de ska inte bara få pengarna rakt upp och ner utan de ska prestera något också. Hans ena bror ska t ex lära sig passa tider för det är han tydligen hopplöst dålig på. Carl hade tänkt ge mig pengar också men jag har varit emot det från första början. Får man pengar bara så där så finns det en viss risk att det förväntas något av en sedan också och det kanske man inte vill ställa upp på. Om inte så kan man själv känna att man står i tacksamhetsskuld till den man fått pengar av så att man gör saker som man annars inte skulle ha gjort. Carl sa att han inte skulle ställa några krav på mig för att jag skulle få de där pengarna men… njae… jag vill inte riskera något. En kväll diskuterade vi de där pengarna i alla fall och min motvilja att ta emot dem och Carl frågade om jag skulle ha något emot att han gav pengar till någon i min familj. Det har jag ju inte för han gör ju vad han vill med sina pengar. Då sa han att han skulle ge en miljon kronor till min katt istället för till mig. På så sätt skulle han ha gett pengar till mig men ändå inte till mig och faktiskt är det en tanke som jag hellre kan förlika mig med än att han skulle ge dem direkt till mig. (Jo, jag vet, jag är sjåpig!)

Hur som haver, ponera att han får pengarna och att han då ger katten en miljon. Då är min katt miljonär. Jag undrar hur många förmögna kattor det finns i Sverige och om jag i sådana fall har Sveriges rikaste katt. En annan humoristisk aspekt är att (om man bortser från att jag sagt att han inte får ge mig pengar) alla i hans familj får en mindre förmögenhet var utom fästmön som inte får en spänn men katten får lika mycket som de övriga.

Den katten och Carl har en speciell relation. Jag fick båda kattorna av en tant som tar hand om misshandlade och oönskade kattor och ger dem nya hem. Den ena katten var hyfsat OK psykiskt, lite kort stubin och argsint men på det stora hela ganska kattlik. Den andra var ett psykfall som kröp längs golvlisterna men allra helst gömde sig bakom möbler hela dagarna. När Carl hälsade på första gången sniffade hon fast sig i hans armhåla och sedan dess har de varit “ihop”. Hon har blivit betydligt tuffare och vågar visa sig mitt på golvet även dagtid nu och det kan jag nog tacka Carl för. Som han har daltat med den katten. Han har upptäckt att katten tycker bäst om tonfisk i vatten och då är det inte kattmatsvarianten vi pratar om utan vanlig tonfisk - för människor. När katten är sugen (OBS! Då menar jag sugen - inte hungrig) så letar hon upp Carl och ställer sig och skriker som en katt i mars. Finns det då ingen tonfisk hemma åker Carl och köper en burk. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är - vill katten ha tonfisk ska katten ha tonfisk. En liten burk tonfisk kostar förövrigt 22:- på nattöppna statoil…

När jag fick kattorna var psykfallet liten och tanig. Nu ser hon ut som en tunna med ben så tro inte på att tonfisk är smalmat. Mor hackar på Carl varje gång hon träffar katten och säger att han måste sluta göda henne medan hon ännu klarar av att gå.

En annan sak, vill katten leka så ska katten leka. Katten vrålar, återigen som en katt i mars, och Carl förväntas omgående ställa upp som lekfarbror. Oavsett tid på dygnet. Då kan katten ha dragit in ett snöre i hallen som och sitter och vrålar vid för att Carl ska komma och springa runt med snöret så att hon får jaga. Och han gör det?!! Ibland leker de kurragömma. Carl springer och gömmer sig och katten springer och letar. Hon hittar honom alltid. Ibland leker de tagen. Katten springer efter Carl och när hon hunnit ikapp så är det Carl som ska springa efter henne.

Så att han vill ge katten en mille är egentligen ingen överraskning. Man får mycket tonfisk för det. 45 454,5 burkar på nattöppna statoil. Lever katten tills hon är 15 år (10 år till) så kan hon köpa drygt 12 burkar per dag.

Annika hostade fult imorse. Sådan där hosta då man hör hur slemmet sladdrar i luftrören men inte vill lossna och komma upp riktigt. Ingen feber och hur pigg som helst men det rosslade otäckt vid både ut- och inandning. Egentligen kunde hon ha fått gå på skolan men de skulle åka skidor på förmiddagen och sådant brukar inte göra hosta bättre så hon fick stanna hemma. Och jag med henne.

Det är en ny upplevelse att med gott samvete kunna ringa på jobbet på morgonen och säga att man inte kommer. På förra stället hade det blivit ett smärre kaos, chefen hade varit tvungen att ringa runt och väcka folk för att be dem gå ut extra och någon hade varit tvungen att bryta sin ledighet för att jobba för mig. På nya stället är det inte alls så. Analyserna ska vara klara ett visst datum, inte inom en halvtimme, så det är inte katastrof om jag inte är där en dag. Jag får mer att göra när jag kommer tillbaka men det är ju bara mitt bekymmer och drabbar ingen annan.

Annika har skickat ett sista mail till Grinchen. Hon skrev att hon visste att han läst de tidigare mailen och varit inne på hennes hemsida och bad honom skaffa en hotmailadress om han inte kan svara på mailen från sin adress. Enligt Patsy så strulade den adressen men det finns ju andra lösningar. Anniika skrev också att Patsy bett henne ringa men att hon tyckte att det kändes konstigt att ringa till honom eftersom hon inte känner honom så hon vill maila. Hon är grymt besviken på honom och sa att hon aldrig mer vill skicka något mail till honom om han inte svarar snart men hon är rädd för att visa sin besvikelse i mailen hon skickar till honom. Hon är orolig för att han ska bli arg på henne så att han på så sätt “har rätt” att ignorera henne. Hur han än beter sig mot henne så beror det alltid på honom och det kan knappast vara hennes fel att han skiter i henne men försök förklara sådant för en 10-åring.

Egentligen är hon inte 10 än. Hon fyller imorgon så vi ska ha “vuxenkalas”. Farmor, farfar och mormor kommer och uppvaktar… och Patsy. Annika berättade att Patsy redan förra veckan bjöd in sig på lördag men hon pratade inte med mig och hon vet inte heller om att de andra kommer. Jag undrar hur hon kommer att reagera när hon, som anser sig vara Annikas farmor, upptäcker att hon hamnat på fika tillsammans med den som Annika anser vara farmor. Hon kanske inte alls reflekterar över det utan vädrar sina sjukdomar istället. 

Idag fyller andra år. Både barnens faster och barnens lillasyster. Fiffi blir tre år och faster blir… hmm.. äldre… 20-någonting typ.

Jag är så less på korkade frågor. Barnen brukar leverera sådana friskt. Om jag står och steker köttbullar när de kommer in i köket kan de glo rakt ner i stekpannan i några sekunder och därefter fråga vad det blir till middag. I sådana lägen brukar jag svara att det blir pölsa. Varför frågar de när de så uppenbart ser vad jag håller på att göra för mat?? En annan sak de ofta gör är att fråga samma fråga som nyss ställts. Annika kan komma och fråga något, t ex om vi har någon glass hemma. Jag svarar på frågan och sedan kommer Tommy som stått en och en halv meter bakom Annika när hon frågat och ställer samma fråga. Han har ju hört vad hon frågade och med största sannolikhet också vad jag svarade. Varför frågar han då? Tror han att han kanske ska få ett annat svar än hon fick?? Bara för att vara tvärs över brukar jag ge ett helt annat svar när nästa frågar samma sak. När jag ger fel svar hajjar de till och rättar mig. “Pölsa?? Varför gör du köttbullar då?” eller “Du sa ju till Annika att det finns glass?!!”. VARFÖR FRÅGA DÅ??

De kan ställa samma fråga flera gånger också. De frågar om något som de egentligen inte är intresserade av att veta svaret på så när jag svarar lyssnar de inte. En minut senare kommer samma fråga igen och jag svarar samma sak. Det är inte ovanligt att frågan ställs ännu en gång. Varför ens bemöda sig med att fråga när man inte är intresserad av att få veta??

De kan också tjata trots att de fått som de ville. De frågar om de får ett äpple och jag svarar att de får det. 20 sekunder senare frågar de igen om de kan få ett äpple och jag svarar åter igen ja. Ändå kan de be om att få ett äpple en gång till. Jag brukar svara ja de första två gångerna men tredje gången blir det nej. Då kan de bli sura för att jag säger nej trots att jag just innan sagt ja men varför tjata när man fått som man ville från början?? Som om de hade något slags tjatbehov som de måste få utlopp för…

En annan sak jag är rätt trött på just nu är att få syra på näsan. På nya jobbet späder jag väldigt ofta prover med syra i provrör. Jag har handskar och skyddsglasögon men när man håller provröret framför ansiktet för att se så man inte späder över (den knappt synliga) markeringen på provrören och droppar i syra droppe för droppe så är det alltid någon droppe som ska plaska i så det skvätter upp lite. Det hamnar alltid på näsan, aldrig på kinderna, pannan eller någon annanstans utan klockrent på snoken. Saltsyra, svavelsyra och salpetersyra. Svider som fan gör det också. Man kan lugnt säga att det rengör porerna på djupet i alla fall, clearasil kan slänga sig i väggen.

Jag trodde att jag skulle få komma utvilad till jobbet igår men icket. Jag somnade visserligen inte alltför sent i förrgår men efter en timme vaknade jag av att Carl fnissade i sömnen. Han låg bakom mig och hade sin näsa nästan i örat på mig och fnissade så hela sängen skakade. Tydligen drömde han något osedvanligt roligt. Jag kunde inte somna om och var en zombie på jobbet. Jättetrevligt att lära upp sig på ett nytt ställe när man är så trött att man inte ens fattar att man är på jobbet *ironi*

Jag har fått inbjudan till klassfest. Det är 15 år sedan vi gick ut högstadiet. Ska gå på det men har ångest. När jag tänkt på mina framtida klassåterföreningar har jag fantiserat om att jag ska komma dit smal, vacker, framgångsrik, lycklig och älskad. Nu hann jag inte uppnå allt jag hade tänkt så jag måste gå som jag är… Nåja, det får väl duga men jag hade gärna gått dit som en helt annan människa än den svartklädda, kufen med blått hår som skolkade och började röka redan i sjuan trots att jag inte hade “rökintyg” från mina föräldrar. För att få röka i rökrutan på skolan var man tvungen att ha skriftligt tillstånd från föräldrarna. Hade man inte det så ringde lärarna hem och skvallrade för föräldrarna. Min mor gillade inte att jag rökte så jag fick inget intyg men hon visste ju att jag gjorde det så det var ingen större katastrof att lärarna ringde hem. Jag ansågs nog vara en missanpassad kuf utan framtid av de flesta så det hade varit extra kul att få komma på klassfesten och vara ovanligt lyckad… och smal.

Nu kan inte Patsy längre påstå att Grinchen inte fått Annikas mail. På det sista mailet hon skickade begärde hon kvitto och Grinchen klickade uppenbarligen OK när han fick förfrågan om han skulle skicka kvitto på att han läst mailet för ett sådant damp ner i hennes mailbox för några dagar sedan. Hon hade också skrivit sin hemsideadress i slutet av mailet och något med ett österrikiskt ip-nummer har varit in på hennes hemsida ett par gånger. Så han har inte bara tagit emot hennes mail utan även läst dem eftersom han varit in på hennes hemsida. Bevisligen! Något svar han hon dock inte fått.

Piff och Puff. Puff har tydligen börjat ändra sig och är inte säker på om han vill flytta längre. Piff däremot vill inte att han ska bo kvar om han inte är absolut säker på att det är vad han vill. Hon vill inte att han ska hålla på och vela så att han om en månad eller två vill flytta igen. Jag förstår henne. Det kan kännas tryggare att veta med säkerhet vad man har istället för att leva i ovisshet även om det innebär att man blir utan. Då vet man i alla fall att man är utan och man slipper grubbla och må dåligt över att livet känns så osäkert.

Piff och en kompis till oss gick på lokal igår kväll. Jag var med på förfesten men ville inte ta min gasmage på krogen så jag åkte hem när de gick ut. Kompisen är ett heavymetalfreak och hon lyssnar inte gärna på annat. Så på förfesten, som var hos henne, så spelades inte annat. kompisen ställde sig bredbent på golvet, slängde med håret i takt till musiken och mimade till vissa strofer. Hmmm… Kompisen brukar flänga land och rike runt för att gå på konserter och hon försöker alltid få komma backstage och träffa artisterna efteråt… och hamna isäng med dem. Igår berättade hon om vilka hon flirtat med, legat med etc, etc. Hon slängde ur sig en massa namn som om vi skulle förstå vilka hon pratade om men förklarade aldrig vilka det var. Det var Mickey Dee hit, Lemmy dit, George, Mike, Patrick och en hel bunt karlar med engelsk-klingande namn som jag inte hade en aning om vilka det var. Hon ville också gärna visa några mail som hon fått av någon göteborgare som spelar i något band. Varför jag skulle läsa dem förstår jag inte, jag har ju inte den blekaste om vem det var, men hon ville väl gärna visa att hon är nästan kompis med en nästan artist. Jag förstår mig inte riktigt på henne. När man var tonåring kunde man tycka att det var ball att hänga efter och stråla sig i glansen av kändisar men nu…? Näää.

Skulle jag prata om mina fisar så skulle människor finna det opassande men när jag skriver om mina fisar blir det jubel i gästboken. Om jag då skulle skriva om att mina mage har pajat totalt nu och jag bajsar något som liknar (och svider som) senap skulle jag få stående ovationer då?

Nä, allvarligt. Jag har funderat över hur olika respons man får om man framför samma sak i olika sammanhang. Mycket som jag skriver om skulle jag inte kunna prata med vänner och bekanta om för de skulle missförstå mig och tro att jag hade något annat syfte än vad jag egentligen har med att säga det jag säger. Oftast har jag ingen baktanke med det jag säger utan jag bara ventilerar mina tankar och funderingar men det uppskattas inte alltid. Folk kan känna sig obekväma och utpekade på något sätt för att jag berättat det för just dem. Det är nog en av anledningarna till att jag skriver på nätet. Jag kan förmedla mina tankar till andra utan att de är riktade till någon specifik.

Att skriva icke-anonymt var inte så populärt hos vissa. Jag undrar varför. Skrev jag minsta lilla som med stor fantasi kunde tolkas fel så fanns det alltid någon som gjorde det. Feltolkningarna var alltid av det negativa slaget också. På den tiden var jag väldigt nedtonad i min dagbok och tog aldrig ut svängarna ordentligt heller. Förutom en del beska kommentarer i gästboken så fick Carl ta en del för att jag skrev på nätet. En del människor tyckte tydligen att det var bättre att fråga honom vad jag menade istället för att fråga mig direkt. De besökare jag hade då var främst släkt och vänner till Carl och mig. Mina kompisar gjorde inte så mycket väsen av sig utan det var främst Carls bekanta som visade sitt ogillande. Jag undrar om de tyckte att jag skulle vara på ett visst sätt för att “passa ihop” med Carl och när jag inte var som de hade tänkt sig så… tja… reagerade de.

Som anonym är det väldigt sällan jag fått negativa kommentarer. Kan faktiskt inte komma ihåg en enda gång. Beror det på att inga av våra IRL-bekanta besöker sidan? Det är ju faktiskt inte omöjligt att okända människor i vissa sammanhang är mer toleranta än de man känner lite granna bara. Jag “drabbar” ju inte mina besökare eller deras bekanta på något sätt IRL så då kanske jag tillåts att vara lite lagom vrickad. De som känner mig riktigt bra IRL, mina vänner, vet att jag är lite lagom vrickad men de känner mig så pass att de vet att jag inte utgör något hot för någon på något sätt. De som känner till mig genom Carl kanske ser mig som ett hot för honom så fort jag skriver något som visar på att jag inte är beredd att hålla mig på mattan i alla lägen, den lilla matta som de tycker att jag borde hålla mig på. Jag tyckte att det verkade som om det var så.