Jag har suttit som klistrad framför datorn och sett avsnitt efter avsnitt av “Buffy och vampyrerna”. Det är en klämmig tjej, det. Sådana där populär-skräck (om man nu kan använda ordet skräck i det sammanhanget) roar mig. Sedan kom Carl hit och då var det färdigsuttet vid datorn för mig…

Han har suttit och gjort ett program i C#. Något mystiskt har hänt medan han gjort det men jag tvivlar på att han skulle erkänna att det förmodligen är hans programmerande som orsakat det hela. Vissa program gå helt utmärkt att öppna men när jag ska göra något i programmet får jag ett felmeddelande och det program som Carl använder när han programmerar öppnas och försöker debugga det program som jag öppnat. Mailen är åt helvete och antivirusprogrammet säger att det inte finns några virus men när jag trycker finish krånglar det och vill debuggas. Hatar när datorn krånglar. Den ska vara som bilen och bara fungera i alla lägen.

Snö har det rasat ner i mängder. Svor gjorde jag när jag såg min insnöade bil på parkeringen. Jag hatar att skotta men nu var jag tvungen. Den här snön var dock inte som vanlig snö brukar vara. Den var som dun och påminde mer om hollywoodsnö än vanlig, norrländsk snö. Skottandet blev inte speciellt tungt trots att det var ett par, tre decimeter snö. Det hade säkert gått sopa bort det för det var så lätt. Däremot höll jag på frysa fingrarna av mig. -20 grader, inga vantar och en skyffel med metallskaft… Innan jag var klar kunde jag inte avgöra om skaftet var kallt eller hett, det gjorde bara ont.

Mat har jag handlat till imorgon. Onödigt dyrt blev det och egentligen hade jag inte råd men, va’ fan, någon gång måste man ju fläska på lite. På menyn imorgon har jag räkbakelser med vitt vin som förrätt, svampgratinerad, helstekt oxfilé med (förmodligen) potatisgratäng och rött vin som huvudrätt, på order från Carl blir det glass och bär till efterrätt och till det vill jag har kaffe. Resten av kvällen har jag planer på att vräka i min räkor, ostar, frukt, kex, cider, chips och annat fettbildande som man får ångest av. Med tanke på hur talanglös jag är i köket så blir det nog pannkaka av det mesta men det kanske vi inte märker om vi skvimplar i oss vin innan maten också.

Tommy fick alltså en groda av Patsy i julklapp. Annika fick en också men hon öppnade inte sin julklapp förrän dagen efter (vi har ju som julafton i flera dagar…). Grodan var av tyg och innehöll vad jag trodde var körsbärskärnor (det är ju som poppis med sådant nu). En lapp följde med grodan och på den stod “Om du riktigt vill mysa med mig så lägg mig i mikron i högst 3 minuter då blir jag varm och go”. Tommy körde grodan i micron. Jag hade gömt mig med Carl i sovrummet och såg TV när Tommy ropade på mig. Han ville att jag skulle komma och hjälpa honom få ut grodan ur micron. Jag förstod inte riktigt problemet med att få ut grodan ur micron så jag talade om för Tommy att hade han stoppat in grodan där fick han ta ut den själv. 

Efter några minuter kände jag lukten av något bränt. Jag började ana oråd. Jag gick ut i köket och frågade vad f*n de höll på med men de sa att de var oskyldiga och hävdade att det var grodan. Jag tittade i micron men den var tom. Grodan hade placerats i kylen… ? Jag frågade om de micrat grodan i 20 minuter eller vad men de bedyrade att de ställt micron på 3 minuter och jag tror dem för de kan hantera micron. Jag konstaterade att jag inte orkade göra något åt eländet just då och Tommy konstaterade att bränd groda luktade örk.

Igår kom haverikommissionen (mor). Jag sa att det var mycket möjligt att kärnorna i grodan tålde hettan i micron men tyget uppenbarligen inte gjorde det vilket tillverkarna borde ha tänkt på. Haverikommissionen undersökte grodan noggrant och lade sedan fram följande rapport: Tyget skulle ha tålt att micras om det varit bomull men det var något syntetiskt så det smälte. Körsbärskärnor tål att micras men grodan innehöll ris som hade förkolnat. Lappen med instruktioner var utskriven på en vanlig skrivare. Grodan var med största sannolikhet tillverkad av Patsy själv vilket förklarade det klantiga valet av material och de missvisande instruktionerna på lappen.

Jag har lovat Tommy att jag ska sy en ny groda åt honom (vid tillfälle). Rent logiskt sett så ska inget kunna fatta eld i min microvågsugn eftersom den är 14 år gammal. Det är ett rent under att något överhuvudtaget kan bli varmt i den.

Idag hade vi julklappsutdelning hos mor och Tommy var på ett strålande humör (inte). När vi kom dit skulle vi äta först och Tommy gapade om julklappar hela tiden. Mor sa att vi skulle öppna dem när alla hade ätit klart så då stressade Tommy alla för att de skulle äta så fort som möjligt. När det var julklappdags slet han snabbt upp alla sina klappar och sedan skulle han hem. Han tjatade och tjatade. När jag sa att vi skulle stanna en stund blev han otrevlig mot allt och alla istället. Han visslade så det skar i öronen, skrek, provocerade och bad alla hålla käften. Jag sa till honom flera gånger och varenda gång ursäktade han sig med att han ville hem. Han ville hem för att han hade lovat ett par kompisar att han skulle leka med dem ikväll, sa han. Till sist rann sinnet över för mig och jag skällde ut honom efter noter. Jag sa till honom att han är ute och leker med kompisar varje dag medan jag i princip jämt måste sitta hemma. Hemma sitter jag dessutom nästan jämt i sovrummet för att barnen ser tecknade kanaler i tv-rummet (jag får ont i huvudet av oljudet, de starka färgerna och “rörigheten” i tecknat) så när jag för en gångs skull får komma ut och se andra människor ska han ta mig djävulen inte sabba det för mig. Han tyckte att jag kunde se på andra människor på jobbet och jag svarade att han skulle slippa se andra människor resten av jullovet om han inte dämpade sig och började uppföra sig städat. Resten av tiden låg han på soffan och tjurade men han var tyst i alla fall. Det är rart med barn…

Carl fick en fleecetröja av mor. När hon hittade den på stan ringde hon och frågade vilken storlek han har och jag rådde henne att inte köpa en så tjock tröja för han stoppar ner det mesta i byxorna. När hon köpt den funderade hon över ett rim och det blev något i stil med “Än är det långt till våren och den här värmer inte låren men stoppa ner den i brallan så värmer du ballan”. Carl är väldigt pryd på sitt sätt. Han tycker inte att det är passande att skämta om könsdelar hur som helst. Speciellt opassande är det om kvinnor gör det för kvinnor ska helst inte alls ha sådant i tankarna. Skulle min mor skämta om hans pillevipp så skulle han nog bara döööö så hon skrev inte ner rimmet. Jag berättade vad rimmet var efter att han öppnat klappen och vi var ensamma så att han inte skulle bli så generad. Stackarn… snart 29 år och inte det minsta härdad. Han skulle få vara med på ett par tjejfester… eller… nää föresten. Han skulle nog skifta färg permanent till rött efter en sådan upplevelse.

Så då var julaftonen avverkad och man överlevde i år också. Jag var barnlös i år så vi ska ha en till julafton med barnen imorgon hos mor. Carl och jag var hos hans föräldrar igår. Han mor och syster är av den kramiga sorten. De tar alla tillfällen att kramas - när man kommer, efter varje klapp delats ut, när man åker osv. Carl vet att jag har lite svårt för det här med kramar och på vägen hem frågade han varför. Han undrade om vi inte kramades hemma när jag var liten. Jag tänkte efter och insåg att det gjorde vi inte. Vi tog inte i varandra alls egentligen. Ganska konstigt när man tänker efter för alla verkar krama sina barn titt som tätt medan de bor hemma men sådant förekom inte hemma hos mig. Nu är det inte så att jag blivit känslomässigt stympad eller något sådant (Carl antydde det) av detta men däremot så tycker jag att sådant där spontant kramade känns lika naturligt som om man skulle hälsa/tacka/säga hejdå genom att stoppa tummen i öronen på varandra eller något liknande.

Riktigt jättefel tycker jag att det är när människor man inte är speciellt kompis med envisas med att kramas stup i kvarten. Grinchen, Patsy och Patsys mor och far är sådana där falskkramare. De har slutat försöka krama mig nu, tack och lov, för de märkte väl att jag alltid försökte se till att det fanns en möbel mellan mig och dem så att de inte skulle kunna krama mig och om de lyckades jaga fast mig så var jag stel som en pinne. Obehagliga människor…

Jag tänkte efter lite till och insåg att jag undviker faktiskt all form av fysisk kontakt med alla utom Carl och barnen. T ex. om någon räcker mig något litet så jag jag emot de genom att hålla fram handflatan så att de får släppa ner det i den för om jag plockar något ur handen på någon så riskerar jag att nudda vid dem. Fysisk kontakt med andra är onaturligt för mig men med Carl är det tvärt om. Jag skulle helst sitta ihop med honom. När vi sover vill jag alltid röra honom på något sätt och det räcker med att våra fötter rör i varandra eller att jag rör honom med armbågen eller något.

Annika fick ett avi med posten idag. Det fanns ett paket att hämta ut på affären. Annika hämtade paketet och det visade sig vara från Grinchen. OK, första livstecknet från honom på två år… han tyckte väl att det började vara dags att höra av sig… eller? Nä, ärligt talat så tror jag att han på på skallen av sin mor efter att Annika talat om för henne att han skitit fullständigt i att kontakta henne sedan 2000 (se dagboken 021014 och 021015). Paketet innehåll ett brev, en vristlänk, ett armband och en film på cd.

Brevet började med “Hej Annika. Jag har nog varit dålig på att hålla kontakten…”. Han kan skippa det tvekande noget för han har definitivt varit dålig på hålla kontakten. Han vägrade träffa henne övehuvudtaget tills hon var tre år och därefter har han hälsat på henne en eller två gånger per år i fem år tills han slutade träffa henne igen. Så hon har träffat honom ca 10 gånger och mellan besöken har han inte visat något livstecken. Klart som fan han är dålig på att hålla kontakten!! Vidare skrev han att han vill att de ska maila, skriva eller ringa till varandra så att de ska lära känna varandra. Adresser och telefonnummer skickade han med. Det hela var undertecknat med “pappa Grinchen”. Vilket jävla skämt! Till och med Annika fnissade åt att han hade mage att kalla sig pappa efter att han inte varit mycket annat än frånvarande i 10 år. Ännu större skämt tycker jag det är då jag starkt misstänker att brevet aldrig skulle ha skickats om inte Annika berättat hur det låg till för Patsy så att Patsy lovat att hon skulle uppmana Grinchen att höra av sig. Hade han hört av sig för att han verkligen varit intresserad av att lära känna Annika så kunde han ha kostat på att ringa henne under hennes två första år då han och jag bodde tio minuters gångväg från varandra. Eller så kunde han ha ringt en gång i veckan eller åtminstone en gång i månaden efter att han flyttat till Stockholm. Det minsta han kunde ha gjort för att hålla kontakten var att skicka ett mail eller ett brev några gånger per år efter att han flyttat till Österrike. Men icket. Inte förrän hans mor får veta att han håller sig undan säger han att han vill lära känna Annika. Vad han egentligen vill är nog att slippa skäll från sin mor, tror jag, för att han skiter i Annika.

Och vad säger Annika då? Tja, säg det. Hon åkte iväg till den hon kallat pappa hela sitt liv, Ken, strax efter att hon kommit hem med paketet så hon hann inte säga mycket. Jag frågade om hon skulle maila Grinchen och tacka för julklapparna och det skulle hon så vi får se om detta leder någon vart eller om Grinchen inte kommer att klara av att hålla kontakten nu heller.

I somras fick jag veta att Vicks skulle bli den ende chefen på analysavdelningarna. Han frågade mig och Rivalen om vi kunde tänka oss att sköta sådant som förre chefen på vår avdelning förr skötte och för det skulle vi få högre lön. Vi gick båda med på det. Rivalen är inte direkt känd för att vara flitig och ambitiös, snarare tvärt om, så han har inte gjort så mycket av det han ska. Det visade sig till och med att han inte visste hur man gjorde vissa saker för han frågade mig för ett par veckor sedan hur man ska göra. Jag visade honom och skrev en beskrivning på det hela. Det han inte kunde var att korrigera för instrumentdriften med monitor (det vet ju alla vad det är…) och det är något som ska göras i tre steg. Först ska man kompaktera databasen, sedan ska man göra en backup av databasen och sist ska man köra ett antal prover som kallas monitorer och uppdatera kurvorna. Rivalen har tidigare visat att han inte riktigt vet vad han sysslar med då han kompakterade databasen men inte gjorde en backup sedan. Naturligtvis så råkade den inlästa databasen krascha bara någon dag efter det och när de då skulle läsa in den backup som Rivalen skulle ha gjort så fanns den inte. Vår kemist var inte nöjd. Flera veckors jobb försvann för henne i den kraschen.

Hur som haver, någon verkar ha påpekat för Vicks att det är jag som gör det mesta som jag och Rivalen ska göra för han sa något spydigt om att när jag ska byta avdelning i januari så är det bäst att Rivalen tar sig i kragen. Jag försökte halvförsvara honom och sa att han nog inte kan allt som han ska göra och berättade att han frågat mig hur man gör backup och kör monitor. Rivalen tyckte inte att det var någon vidare ursäkt eftersom Rivalen villigt tog på sig jobbet redan för ett halvår sedan utan att antyda att han inte ens kunde det.

En beskrivning har jag i alla fall skrivit åt Rivalen och följer han den så bör han klara att sköta instrumentdriften. Men… igår ringde han. Han hade kört monitor och det hade inte blivit så bra. Jag kör alltid monitorerna under kontorstid på vardagarna för om det skulle gå åt helvete så är instrumentet obrukbart och under kontorstid finns både servicepersonal och vår kemist till hands om jag skulle behöva hjälp. Rivalen körde alltså monitor en lördagkväll. Enligt Murphys lag så ska det gå åt helvete om man gör det vilket det också gjorde. Jag frågade om han hade kört monitorerna i rätt ordning och Rivalen blev tyst. “Det finns väl bara en?”, sa han. Mjae… det finns sex stycken och de ska köras i en viss ordning men han verkade ha kört en och samma flera gånger istället. Jag sa att det är ingen större katastrof för man kan göra allt ogjort genom att läsa in backupen som man gör innan man kör monitorerna. Då blev han alldeles tyst igen. Jag misstänker att han inte gjort någon backup. Jag sa att han skulle ringa kemisten om det blivit helt tokigt men han lät inte så pigg på att ringa henne. Hmmm… jag undrar hur korrekta analyser det instrumentet gör nu MEN jag är ledig så jag tänker inte sätta min fot på jobbet förrän den 6:e januari.

Sedan igår har jag sagt till mig själv “Det är inte mitt bekymmer”, “Han kan reda upp det där bara han vill”, “Är det åt helvete så är det inte mitt ansvar” och “Jag ÄR ledig” men jag blir som nervös ändå när jag vet att det kan vara cirkus på jobbet. Dessutom har ju ingen direkt bett mig komma ut och fixa till det där så det finns ingen anledning att göra det. Eller hur?! Snart har jag nog lyckats övertyga mig själv

Kom på att det förmodligen förväntas julklappar till Annikas biologiska kusin. Igår hade jag rent inte tid så jag tänkte vara på stan någorlunda tidigt så att vi skulle slippa den värsta trängseln… trodde jag, ja.

Bilen ville liksom inte komma ut från parkeringsrutan. Jag gasade och spann och barnen knuffade. Jag knuffade. Grannarna knuffade. Det var snöstorm igår så jag misstänkte att det blåst en hel del snö under bilen så jag skottade och skrapade tills det omöjligt kunde vara snö som stoppade. Sedan knuffade vi ett tag till. Till sist rörde sig bilen motvilligt ut från parkeringsrutan. Jag tackade grannskapet för hjälpen och slängde in ungar och mig själv i bilen. Men det kändes konstigt. Bilen var seg på något mystiskt sätt. Jag tog mig ut på vägen men efter en liten bit började det lukta bränt och det lät inte heller bra från baksidan av bilen. Dessutom kändes det som om höger bakhjul inte ville hänga med. “Fan, jag har punka och kör på fälgen”, tänkte jag och körde in till vägkanten för att inspektera däcket. Däcket var helt OK så jag satte mig i bilen igen. Nu vägrade den helt att rulla. Då såg jag att ABS-lampan lyste ilsket. “Fan, mina bromsar har havererat!”, tänkte jag.

Jag ringde Piff och Puff och frågade om de hade en aning om vad jag skulle ta mig till. Puff frågade om jag hade haft handbromsen i när den stått parkerad och det hade jag förstås. “Grattis”, sa han, “då har bromsen frusit fast”. Han påminde mig om att jag har en ganska ny bil och borde ha någon slags bärgnings-service-grunka så han gav mig numret till toyota för att jag skulle fråga dem vad som gällde. Jodå, på toyota rådde de mig att ringa ett 020-nummer som finns fastklistrat på min bakruta så skulle en bägare komma och köra bilen till toyota och där skulle de tina upp bilen åt mig. “Skitbra!”, tänkte jag. Så jag ringde numret och fick höra restaurang-skvalmusik på piano i en halvtimme innan jag fick prata med någon. Någon frågade vart jag stod och sa att han skulle ringa efter en bärgningsbil. Ytterligare en halvtimmes väntan.

Bärgningsbilen dök upp och killen började veva upp bilen på flaket. Då släppte hjulet så det var bara att veva ner bilen igen. Bärgarkillen berättade att nogon på 020-numet hade ringt till honom och idiotförklarat mig. Han hade sagt att någon brud hade lyckats köra en bra bit innan hon upptäckte att ena hjulet var helt låst och han kunde inte alls förstå hur man kunde missa en sådan sak. Bärgarkillen hade talat om för 020-någon att här uppe har vi något som kallas snö och att när det hamnar på marken blir det vad vi kallar halt. När det är vad vi kallar halt så är det inga större problem med att köra med ett låst hjul eftersom det glider rätt bra på vad vi kallar snön. Och det var ju precis så det hade gått till. Det var när jag kommit ut på en större väg där det fläckvis fanns lite bar asfalt som det började kännas riktigt fel och lukta skumt.

Nu rullar åbäket igen och jag har slutat använda handbromsen.

Från jobb i drygt ett par veckor i alla fall. Från klockan 22.30 igår till 06.30 den 6/1 behöver jag inte gå till jobbet. Det kan jag leva med. Jag ska ändå på jobbet idag men det är ett möte som man inte behöver gå på men man får övertidsersättning och en macka om man orkar komma och lyssna på chefen. Det ska jag väl lyckas med tycker jag.

Ledigheten blir inte som jag hade planerat dock. Carl har tagit på sig en massa jobb och jag misstänker att han har lovat sin miljardärpolare att de ska umgås också så jag lär inte få se så mycket av Carl som jag hade tänkt.

Städa ska jag i alla fall göra. Jag tänkte för ett tag sedan att det skulle bli ordning på torpet så jag städade ordentligt och planerade att hålla det städat i fortsättningen. Inte blev det så. I ett par veckor plockade och torkade jag efter andra. Sedan blev jag less på att vara passopp så jag skällde och gormade över morotsskal som lämnats fulla diskhon, kattmatsburkar som lämnats öppna i tvättstugan så maten blivit förstörd, över ytterkläder som låg slängda över hela hallgolvet, över skridskor jag snubblade över mitt i natten när jag klev upp för att gå på dass, över bordstabletter med intorkad o’boy och sylt från dagen innan, över proteinpulver som dammats över hela diskbänken, över matrester som hamnat på golvet vid diskbänken istället för i soporna, över tvätt som ingen tar hand om trots att jag viker det och lägger i prydliga högar etc., etc. Inte fan blev det bättre för att jag skällde. Nu är jag tillbaka på ruta ett. Det ser som vanligt fördjävligt ut här och ju värre det blir desto mindre lust får jag att göra något åt eländet. Jag blir, allvarligt talat, deprimerad av att ha ostädat, helt apatisk. När jag ser oordningen får jag samma tryck över bröstbenet som jag hade när jag slutade röka, jag får ångest och vill inte kännas vid eländet. Nu bor jag på 102 kvm… hur blir det då när jag bor på 500 kvm med samma människor som totalt verkar sakna all form av ordningssinne? Jag kommer att gå under. Det vore betydligt trevligare om Carl kunde hitta något annat att slösa pengar på än en herrgård.

Jag fick en julklapp av företaget idag - dubbel uppsättning påslakan och örngott. Det är passande för man får “ligga i” på jobbet (det där skulle föreställa humor). Hade hoppats på att få umgås med Carl under mellandagarna när jag har friskift och han har jullov. Det är inte så ofta vi båda är lediga samtidigt men… Han blev erbjuden att jobba juldagen och annandagen med dubbel lön och jag ska jobba en extranatt på annandagen. Kvar av de lediga dagarna vi skulle ha tillsammans blir då julaftonen och den 27:de men båda dagarna har jag jobbat natt innan så jag lär inte vara så pigg och glad. Lagen om alltings jävlighet… Nåja, vi får båda högre lön i alla fall. Man får väl hoppas då att vi får större glädje av pengarna än vad vi skulle ha haft av varandra (men det är tveksamt).

Killen som Tommy försökte slita skallen av mår bra. Jag har pratat med honom och han verkar inte ens sur på Tommy. Tydligen tog föräldrarna aldrig honom till en läkare. Det borde de ha gjort, tycker jag. Även om han inte har speciellt ont nu är det bra att ha det hela dokumenterat i journalerna om han skulle få några men av det i framtiden. Blir det en försäkringsfråga av det så får han inte ut något om han inte sökt läkare när skadan uppstod.

Nu anser jag att de sista julklapparna är köpta. Barnen får inte så mycket av mig i år men de får av både mormor, farmor och farfar och pappa så de får ändå mer än de behöver sammanslaget. Kommersiellt disneyfierat utbrott av skenhelighet är vad julen är för mig. Folk jagar som idioter för att ruinera sig på saker att ge till människor som inte behöver det i syfte att fira födelsen av en man som varit död i två tusen år, och inte ens föddes den här årstiden, som är frontfigur i en religion som de flesta inte tror på. När julaftonen kommer sitter folk med en påklistrat leende och är alldeles sönderstressade inuti och har ångest för att de inte hann allt som de hade tänkt trots att de slitit som djur.