I tisdags kom Tommy storgråtande och klagade över att han hade ont i bröstet. Killen var hysterisk och helt panikslagen. Han är väl medveten om att han var nära att dö när han var liten för att han hade hjärtfel så han trodde förmodligen att hans sista stund var kommen. Nu är han ju opererad och egentligen ska inget underligt kunna hända med hans hjärta förutom att han har lättare för att få hjärtsäcksinflammation än andra men jag ringde till Carl för att Tommy skulle få höra av någon som vet vad han pratar om att det inte var någon fara. Carl talade om för mig vart jag skulle klämma och känna och vad Tommy skulle göra för övningar och kom sedan fram till att han förmodligen hade ont i något revben eller sträckt en muskel. Tommy var nöjd med det.

I fredags var barnen hos mor på Vischan för jag skulle sova och jobba. Mor ringde och sa att Tommy nu hade feber och klagade över smärtor i bröstet. Hon var rädd att han hade en lunginflammation på gång så hon tog honom till akuten där jag senare avlöste henne så hon kunde åka tillbaka till Annik som hade vägrat följa med. Lungröntgen visade inget och läkaren sa att Tommy verkade ha ont i nyckelbenet eller något revben (Tommy kom på att han hade ramlat samma dag som han fick ont första gången) plus att han dragit på sig förkylningen som går nu. Inget allvarligt med andra ord så vi skulle få åka hem. Men… innan vi åkte hem så började Tommy och läkaren brottas på skoj (karlar!) och läkaren gjorde någon slags nelson eller något på Tommy så att han gjorde illa ryggen. Så då var det bara att börja om med undersökningarna då. Jag trodde aldrig att vi skulle komma oss därifrån.

Så småningom fick vi åka i alla fall och jag skjutsade Tommy till mor. Där berättade mor att Annika varit mycket orolig. Hon hade sagt till mor att hon och Tommy bråkade mycket men han var den bästa lillebror man kunde ha och om han skulle dö så ville inte hon leva längre. Där ser man! Det kan vara bra att påminna henne om nästa gång hon tycker att det hade varit bättre om hon varit utan lillebror.

Jag trodde att jag skulle få en lugn stund igår så jag skulle hinna uppdatera ordentligt och kika runt i andras dagböcker… men icke! Jag hamnade på akuten istället där jag var tills det var dags att åka till jobbet för att jobba nattskift. Mer om detta imorgon. Måste sova nu, ska börjar jobba igen om sju timmar *stressad*

Snabb uppdatering. Jag hinner inte annat för jag har tagit på mig extrajobb så jag börjar ett nytt skift var åttonde timme, dvs. jag har bara åtta timmar mellan skiften som jag ska hinna äta, sova sköta hem och barn under och annat som normala människor gör.

Det blev ingen operation för Annika igår. Läkaren vägrade operera tån så länge Annika fortsätter att klippa nageln alldeles för kort. Han sa att det inte skulle vara lönt att operera förrän hon visat att hon kan låta bli nageln för hon kommer ändå att dra på sig ett nytt nageltrång med sitt frenetiska nagelklippande. Jag hade då redan införskaffat chips, godis, bullar, kakor, läsk och videofilmer som hon skulle få som belöning för att hon uthärdat operationen så jag tycker att läkaren i alla fall kunde ha nypt henne väldigt hårt i tån så att hon fått lite ont i alla fall och då förtjänat snasket och filmerna. Hon verkade också lite besviken. Jag tror att hon hade sett fram emot att få berätta om sin operation på skolan.

Jag läste en tankeväckande artikel i aftonbladet idag >>. En fotomodell uttalade sig om kvinnlig omskärelse och menade att det inte bara är småflickor i Afrika som könsstympas. “Silikonbröst, plastikkirurgi och bantning är också könsstympning.” säger hon och menar att samma kvinnoförtryck finns i västvärlden. Jag har aldrig tänk på det på det sättet men hon har ju rätt. De mammor som låter könsstympa sina småflickor gör ju inte det för att vara jävliga mot dem utan för att de är rädda att de annars inte ska accepteras i det samhälle de lever i. Ofta så ser också flickorna själva fram emot ritualen och efteråt är de stolta över att ha genomgått den.

Ungefär samma resonemang hittar man hos kvinnor här, i Sverige, som inte alls skulle tveka att operera om än det ena, än det andra om de bara hade ekonomiska förutsättningar för det. Hur många önskar inte att de vägde X antal kilo mindre och inte är det ofta det är av rent hälsomässiga skäl som de önskar gå ner i vikt. Vi ser med förakt på dem som förespråkar könsstympning medan vi i nästa sekund glatt diskuterar bästa bantningsknepen med våra väninnor eller kommenterar någons orakade armhålor eller svällande lår. Vi gör samma sjuka sak som de men vi ser det inte! Vi kan inte acceptera de som inte finner sig i att bli förtryckta och jag är ta mig fan inte bättre än någon annan för ser jag någon i lågt skurna byxor och kort tröja som har plufsig mage som pöser ut i springan mellan plaggen tycker jag att det ser för jävligt ut. Varför tycker jag det? Vem har lärt mig att det är fult att vara mullig, när lärde jag mig det och hur gick det till? Hade jag varit född, uppvuxen och bosatt i “rätt” afrikansk land hade jag garanterat tyckt att det hade varit opassande att inte låta omskära sig. Jag är hjärntvättad!!

Varför är det så här? Om flickor säger modellen i artikeln så här “De får hela tiden veta att de inte duger, att de måste göra om sig för att behaga männen”. Det kan jag hålla med om men vem/vilka är det som har intalat mig detta? Ingen karl har ans antytt att jag inte duger om jag inte gör om mig, tvärt om så säger de att de tycker om mig precis som jag är. Förresten så märker de ju knappt om man gjort om sig på något sätt om man inte säger det rakt ut och frågar vad de tycker. “Jaha… har du klippt dig och färgat håret? Jag tyckte väl det var något som var annorlunda… öhh.” Allt information jag har fått om hur man ska se ut, vad som är vackert, hur man ska sminka sig, hur man plockar ögonbrynen, vilken övning som ger plattare mage, hur man kan få fylligare läppar genom att ta fett från arslet och spruta in det i nyllet osv. osv. har jag fått av min mor, väninnor, tjejprogram av “Silikon”-typen eller tjejtidningar av Veckorevyn-typen eller andra veckotidningar som riktar sig till kvinnor och ofta också skrivs av kvinnor.

Vad fan handlar det här om? Jag trodde att det var männen som stod bakom kvinnoförtrycket men när det gäller hur vi ser på och behandlar våra kroppar så tvivlar jag på det. Jag tror inte att utseendehysterin inte skulle existera om det inte fanns karlar. När jag tänker efter så bryr man sig mindre om klädval, smink osv. när man ska ut och ta en öl med ett gäng killar än när man ska på tjejfest. Av någon anledning så känner jag att det är viktigare att jag gör ett gott intryck på dem än på killarna. Killar får ta mig som jag är och lägger ändå knappt märket till om jag ansträngt mig för att vara snygg men bland tjejerna måste jag “försvara min position”.

Summa summarum: Ja, kvinnor är förtyckta. Ja, det är för jävligt. Jag är en av förtryckarna.

I en av våra lokaltidningar hittade jag idag en rubrik som fick mig att fundera ett tag. “Sverigedemokrat får vägmästarroll.” Jag undrar vad det är tänkt att han ska göra som vägmästare. Ska han kanske bestämma i vilka korsningar det ska vara högerregel (haha, HÖGERregel. Fan, vad fyndig jag är!), eller är det han som i framtiden ska bestämma hur långa de vita strecken längs vägkanterna ska vara? Eftersom det det står vägmästarroll så kanske han bara ska spela vägmästare i någon teateruppsättning eller kanske på film. Jag kanske skulle maila journalisten och fråga vad vägmästarrollen innebär för det framgår inte i artikeln. I artikeln beskrivs endast den vågmästarroll han fått efter valet.

Jag har missat dagens avsnitt av Våra bästa år och jag kommer att missa programmet de närmaste tre dagarna också. Det grämer mig. Jag kommer att missa när Hope/Gina upptäcker att DiMera är på samma tåg som hon, Sammis bröllop, när Kate hämnas på Sammi under bröllopet och avslöjar Franco och allt annat spännande som förmodligen kommer att hända i just de avsnitt jag missar. Bannat! Jag har sett de avsnitt när stämningen trissas upp och alla går omkring och mumlar för sig själva om sina elaka planer men jag missar de avsnitt när det händer saker. Om någon som följer serien kan ge mig en kort resumé så skulle jag vara evigt tacksam.

Nu är det definitivt slut på sommaren. För ett par veckor sedan (typ) så kunde det fortfarande vara 20 grader varmt mitt på dagen men inatt kom snön. Egentligen kan man kanske inte kalla det snö, det var mer något slags slask som damp ner från himlen men det låg kvar på bilen när jag skulle köra hem från jobbet halv sju på morgonen. Vindrutetorkarna hade fryst fast och jag blev chockartat medveten om att det var halt på vägen. När jag voltade med mors bil ifjol var det tre grader varmt och första snön hade inte kommit. Den gången hade jag vinterdäck på bilen och dessutom var det i slutet av oktober. Nu är det en månad tidigare och det är bara en plusgrad och inte fan har jag satt vinterdäck på bilen än. Det var minst sagt spännande att köra hem och jag märkte att jag fortfarande har kvar den där skräcken jag fick efter att jag kvaddade bilen ifjol. Jag trodde att den skulle ha försvunnit under sommaren. Det är inte roligt att köra bil när man är konstant skräckslagen, har en puls på över hundra och gråter av lättnad när man kommit fram och har parkerat.

Carl - är det någon mer än jag som har noterat att jag inte längre bryter ihop var och varannan vecka för saker han gjort, inte gjort, sagt eller inte sagt? Jag tror att jag har lyckats med min handlingsplan från juli. Under en knapp månad har han varit hit en gång och det ser inte ut som om han har möjlighet att komma hit igen på ett bra tag men trots det håller jag inte på att gå upp i limningen. Jag känns inte alls helt fel att vara lagom obrydd. Han hade avsagt sig allt vaktjobb förra helgen och frågade om det gick bra att han hälsade på. Jag svarade att jag skulle jobba hela helgen så egentligen var det inte så lönt att han kom för vi skulle inte ha tid att umgås. Fatta! JAG sa att det inte skulle vara lönt att han kom! Han kom hit i alla fall vilket i och för sig var bra för då behövde inte mor, som också skulle jobba, vara barnvakt. Vad jag tycker är lite… hmmm… besvärande är att han nog tycker att vi ska ta igen det vi missat på det intima planet när vi väl träffas och jag fungerar inte så. Jag är inte riktigt upplagt för att hålla på som en gotländsk kanin ett par dagar varje månad och speciellt inte när jag är trött efter att ha jobbat, skött hemmet och servat ungarna hela dagen. Jag märker att Carl blir besviken, jag får dåligt samvete och en infekterad stämning uppstår.

Två år till… sedan kan vi flytta ihop och få ett “normalt” liv, hur nu ett sådant är.

Chuma hänger kvar. Han tycker inte alls att vi ska lägga ner “samarbetet” eftersom vi blivit så goda vänner… jojo.

Jag har garvat loss ordentligt åt min ena katt. Jag hade mobiltelefonen liggande i sängen och hon började stryka sig mot den… frenetiskt. Jag ringde till min mobil som då började pipa och vibrera vilket gjorde katten helt vild. Med något hysteriskt i blicken strök hon sig ännu mer ihärdigt mot telefonen, bet i den och stoppade tassarna under den. Vansinnigt roligt. Jag skrattade så jag fick ont i magen.

Mor kom hit klockan sju på morgonen igår och var upprörd över President Buske. Hon har tidigare inte förstått varför jag varit så upprörd över hans “strapatser” och sagt att hon inte orkar engagera sig i vad han sysslar med. Nu orkar hon tydligen. Jag vet inte om det r på grund av allt jag sagt eller om hon på egen hand lyckats bli upprörd men hon var ganska irriterad på hans krigshets mot Irak. Vad i helvete är det den där karl försöker uppnå?! sa hon. Uppenbart är att han till varje pris har tänkt se till att han får sitt krig, att han får släppa några bomber och leka hjälte förmodligen i syfte att hamna i historieböckerna för all framtid. En tysk minister har dragit paralleller till Hitler vilket inte var så uppskattat. Ministern nekar till att hon uttalat sig på det viset men… Nu har det stora landet i väst fått en president som är så galen att till och med övriga västvärlden har börjat våga sig på att protestera lite försynt, protester som den galne presidenten inte bryr sig mycket om men ändå. Detta kommer inte att sluta på ett trevligt sätt. Jag tror inte alls att Busken skulle tveka många långa dagar att starta krig mot resten av världen om han ansåg att det krävdes för att “bevara demokratin och freden”. Sanna mina ord! *domedagsprofeten*

Nytt mail från Chuma. Han säger att han inte kan skicka dokumenten förrän jag skickat mina konto- och adressuppgifter till honom för att dokumenten ska innehålla dessa uppgifter. Han skrev att om han skickar dokumenten nu så måste han skriva om dem och skicka dem en gång till sedan när han fått mina uppgifter. Han gav också sitt ord på att han på inga sätt skulle använda de uppgifter han får av mig på något otillbörligt sätt. Hmmm… det låter ju seriöst. En helt främmande människa vill att jag ska godkänna en affärsuppgörelse innan jag fått ta del av alla detaljer och allt han kan ge mig är sitt ord på att han inte ska göra något huffensfuffens. Vicket pucko! Jag svarade att mina juridiska rådgivare hade avrått mig från att genomföra affären eftersom att Chuma inte ännu klarat av att skicka dokumenten trots att det gått en vecka sedan jag uppmanade honom att göra det första gången. Jag skrev att jag håller med mina rådgivare och att den ekonomiska vinst jag eventuellt skulle få ändå var så obetydande att det inte var värt att lägga ner en massa dyrbar tid på att tjafsa om några dokument som inte verkar existera. Påpekade också att jag tyckte att han verkade mycket oprofessionell. NU ska jag väll slippa höra från honom mer.

Tommy har ingen mikroskelning. Han är översynt så det är därför han ser bra på långt håll men har problem med att läsa i böcker. Tänk att han har samma problem som min mor - ja, att armarna har blivit för korta. Hon kan inte heller läsa även om hon håller papperet på en armlängds avstånd. Hur korta ska inte hans armar ha blivit när han är i hennes ålder då?

Jag skulle inte ha gapat så glatt om hur frisk jag var igår. Jag skulle i alla fall ha lagt till “peppar, peppar, ta i trä” för idag är jag förkyld.

Från Mr. Chuma intet nytt. Förhoppningsvis gav han upp.

Annika ska opereras på onsdag nästa vecka… stackars människa. Hon har haft nageltrång i nästan ett år och det vill inte bli bra. Operationen är i och för sig en väldigt snabb och oblodig historia men bedövningssprutan är det plågsammaste jag har upplevt. Det hade varit bättre om de kunde söva henne istället för jag tror inte att hon kommer att uppskatta sprutan. Det känns som om tån ska explodera när man får bedövningen.

Tommy ska till optiken idag. Jag har upptäckt att han har svårt för att följa raderna och hålla reda på orden när han läser. Jag misstänker att han har en mikroskelning som jag har. Skolsköterskan har haft in honom på ett syntest och hon såg att han vrider till huvudet lite när han ska läsa. Det brukar man göra om man har en skelning, man vrider huvudet så att ögonen kommer i ett visst läge där de samarbetar bäst. Remiss till optikern blev det i alla fall så vi för se vad han säger. Har vi riktigt tur så får jag köpa ett par dyra glasögon till Tommy som han kan tappa bort.

Far är “utvärderad”. Efter en vecka på psykgeriatriken har de kommit fram till att han inte klarar sig på egen hand så han kommer att hamna på något slags gruppboende. Rent allmänt så trivs han ganska bra på lasarettet, där finns ju andra gubbar han kan prata med som är på samma nivå som han. Det enda han och de andra gubbarna inte gillar är ungdomsgänget som kommer in på nätterna och spelar minigolf i korridorerna…

Jag har gjort en egen liten utvärdering (hobbypsykologi) av Buffeln och kommit fram till att han är efterbliven. Jag berättade om fars irritation över det minigolfspelande ungdomsgänget men Buffeln förstod inte alls att det bara var som de inbillade sig utan blev mycket upprörd över att ungdomar kunde ta sig in på lasaretten under nätterna och störa sjuka på det viset. Buffeln var ju övertygad om att DiLeva var indier pga. de kläder han hade som såg indiska ut och vi hamnade framför tv:n härom natten och såg Southpark vilket Buffeln tyckte var ett mycket olämpligt barnprogram. Jag sa att det inte var ett barnprogram men han hävdade att det helt klart var ett barnprogram eftersom att det var tecknat. Att det sändes kl. 23.30, att skämten var sådana att ett barn knappast hade förstått dem och att hela budskapet klart riktade sig till vuxna spelade ingen roll. Är det tecknat så är det barnprogram i Buffelns värld. Jag har upptäckt att han inte förstår ironi heller. När saker och ting inte är vad de ser ut att vara så klarar han inte av att upptäcka sådant. Inte ens när andra förklarar för honom vad det är han har missat så kan han fatta det.

Så det var den medicinska rapporten på de i min omgivning. Jag är däremot helt frisk… tror jag

Mr. Chuma är tydligen inte den som ger upp i första taget. Jag fick ett till mail där han bad mig maila honom mitt telefonnummer och han ville också att jag skulle ringa honom. Om någon är intresserad av att ringa och surra lite med Mr. Chuma så var telefonnumret han lämnade 234-803-3289204.

Jag mailade tillbaka och sa att vi tyvärr inte kunde ha någon telefonkontakt eftersom jag förlorat hörseln efter en ridolycka som barn. Det är faktiskt inte ens lögn för jag trillade faktiskt av en häst när jag var åtta år och förlorade hörseln permanent… på höger sida. Detta avskräckte tydligen inte Mr Chuma för nu har jag fått ett tredje brev där han berättar att utbetalningen har beviljats och överföringen kommer att ske så fort jag skickat över kontonummer, adress och en del andra detaljer. När jag gjort detta skulle han faxa över dokumenten. Jag svarade på mailet och skrev att jag naturligtvis inte kunde lämna ut så personlig information innan jag fått alla dokument, läst genom dem noga, konsulterat mina juridiska rådgivare och godkänt transaktionen. Förhoppningsvis kommer Mr. Chuma nu att tycka att jag är alldeles för besvärlig för att det ska vara lönt att fortsätta nöta så att han ger upp. Om det skulle vara så att han inte ger upp så tror jag att mina juridiska rådgivare kommer att avråda mig från denna lilla affärsuppgörelse
Detta är ungefär det mest spännande som händer i mitt liv just nu. Annars så jobbar jag mest och det är inte speciellt exalterande. Natten mot igår kunde ha blivit lite mer spännande än Buffeln hade tänkt sig men jag lyckades lägga band på mig innan jag sett till att han råkat ut för ett “tillbud”. Jag måste komma bort från det där skiftet medan jag fortfarande är vid någorlunda sunda vätskor. Den natten strulade dataöverföringen och det hade inte varit så trassligt att fixa det om inte dataanalfabeten Buffeln hade sett till att trassla till det ordentligt. Han kan inget om datorer och då menar jag INGET! Han förstår inte att man kan minimera fönster för att komma åt ikoner på skrivbordet så man behöver inte alls stänga alla program. Inte heller förstår han att minimerade fönster betyder att programmet fortfarande är igång och jobbar utan han försöker öppna programmen igen och det är inte alltid datorn uppskattar sådana försök. Han kan inte ens starta om en dator genom att gå till startmenyn, klicka avsluta och välja starta om utan han trycker av hårddisken på strömbrytaren. När sedan allt man höll på med är spårlöst försvunnet svär han över vilken jävla skitdator vi har.

Jag har förklarat det mesta för honom säkert hundra gånger under de dryga (med betoning på dryga) två år jag jobbat med honom men det vill liksom inte gå in. Det är inga avancerade saker vi talar om utan det handlar om fönsterhantering och sådant som mina barn klarar med glans men Buffeln säger att han inte är intresserad av datorer och sedan skiter han i att ta åt sig informationen. Vi har alla blivit skickade på en datakurs där vi fick lära oss sådana enkla saker men Buffeln, som var i störst behov av kursen, var sjukskriven då. Eftersom kursen var obligatorisk så kommer han få möjlighet att gå den vid ett annat tillfälle men han säger att han tänker vägra. “Jag är inte intresserad av att hålla på med datorer så varför ska jag gå en sådan kurs” säger han. Var enda instrument som vi har styrs av en PC. Kan han inte hantera datorn kan han inte hantera instrumentet och då kan han inte utföra sitt jobb. Hans ursäkt är lika korkad som om han hade sagt att han inte var intresserad av att läsa romaner och därför inte tänkte lära sig att läsa.