Somnar man klockan två på natten och kliver upp klockan fem på morgonen för att åka och jobba så blir hela dagen “ogrejdut”. För alla er som inte är födda och uppvuxna i ett litet samhälle i norrland där befolkningen pratar på ett speciellt sätt och sägs ha hår under fötterna kan jag berätta att ogrejdut betyder rörig. Jag är varken född eller uppvuxen där men jag är lika fullt ogrejdig idag, så ock mina reflektioner.

“Sju skönsjungande sjuksköterskor skötte sju sjösjuka sjömän på det sjunkande skeppet Shanghai” brukade mor rabbla gång på gång när jag var liten. Jag har aldrig förstått varför.

Arkitekten som ritade huset jag bor i förtjänar en ordentlig propp! Hur kan man, i modern tid, komma på en så korkad idé som att bygga ett fyravåningshus utan hiss?! Med en familj som dricker mjölk som om de vore spädkalvar är det fan inte roligt att på på översta våningen.

På jobbet idag skulle Buffeln förklara för Bonden hur man diskar platinadeglar. De ska kokas i en blandning av syra och vatten så Buffeln sa till Bonden att han skulle hälla upp ett par liter syra i en stor glasbägare och fylla på med lika mycket vatten. Ingen av dem har någon form av kemiutbildning. Det var en jäkla tur att jag hörde vad Buffeln sa för annars kunde Bonden ha tappat ansiktet - bokstavligt talat. En grundregel, något av det första man får lära sig om man läser minsta lilla kemi, är att alltid hälla syra i vatten. Häller man vatten i syra, oavsett vilken syra det är, kan det reagera så kraftigt så det exploderar och då har man syra överallt. Alltså: Syra I Vatten, S I V!! (Kom ihåg det, Phoenix!)

Jag har haft ovanligt många mardrömmar om Grinchen de sista veckorna. Jag undrar varför. Kan det vara så att han kommer att höra av sig snart? Med tanke på att ingen av oss har hört ett ljud från honom på drygt ett och ett halvt år så är det väl inte så troligt. Patsy har inte varit hit sedan innan Annika åkte på kollo i mitten av juli. Därför kommer Patsy förmodligen att komma och hälsa på vilken dag som helst nu. Det kan vara därför jag har mardrömmar, ett besök av någon ur Klanen är alltid ett stressmoment för mig. Man vet aldrig om de har nya, fräscha idéer om hur saker och ting borde vara och vilken metod som ska användas för att det ska bli på det sätt de vill.

Jag har tappat lusten. Jag har idéer, ambitioner och mål men saknar totalt lust så det blir inget gjort. Jag har en hel hög med saker som jag borde kolla upp eller fixa. Jag vill göra det, jag borde verkligen göra det men jag har ingen lust så det förblir ogjort. Ju mindre jag gör desto mer ångest för jag över att jag inte gör det jag borde göra. Ju mer ångest jag får desto mindre lust får jag. Moment 22.

Varför heter det egentligen moment 22? Jag menar, vart kommer uttrycket från? Vad var då moment 21, 20, 19 osv?

Om man går in i windows-mappen, öppnar font-mappen och klickar på någon av fontfilerna så får man se exempel på hur just den fonten ser ut i olika storlekar. I alla exempel används meningen “Flygande beckasiner söka hwila på mjuka tuvor”. Vem har kommit på den meningen och hur kom människan på det? Och varför?? Fanns det ingen mening som skulle vara mer logisk som exempel i fontfilerna eller någon mening som skulle vara mindre ologisk? Jag har sökt på google men fann inga ledtrådar till vart den meningen ursprungligen kommer ifrån.

Det finns mycket att fundera över här i livet…

Idag har jag tänkt vara gnällkärring och berätta om saker som händer och inte händer hemma som driver mig till vansinne:

• När kattorna inte kan kräkas mitt på golvet utan söker upp en matta eller gör det längst under soffan eller sängen. Jag måste då tvätta mattor eller ligga och åla på golvet för att torka spya.
• När den som hittar kattspyan först inte torkar upp den. Jag är förstås den som åker på att göra det.
• När barnen spiller på bordstabletterna eller golvet och inte torkar upp det. Jag måste gnida på den fasttorkade fläcken i en evighet för att det ska lossna.
• När ingen sköljer disken innan den stoppas in i diskmaskinen. Det börjar lukta surt och örk på ett par timmar.
• När Carl varken sköljer disken eller stoppar den i diskmaskinen utan lägger den i diskhon och spolar lite vatten på. Det surnar och luktar örk och är inge trevligt att ta i när jag sedan måste ta reda på det.
• När barnen inte skrapar av resterna från tallriken innan de stoppar den i diskmaskinen. Filtret blir tätt, disken blir inte ren och jag måste rensa filtret från allt äckel och diska om allt.
• När barnen har skrapat resterna från tallriken men inte träffat soppåsen. Jag måste torka i skåpet under diskbänken och/eller golvet vid diskbänken.
• När kattorna nödvändigtvis ska tränga sig emellan blomkrukorna och fönstret. Krukorna trillar ner och jag måste sopa jord från golvet.
• När Carl bara stänger av tumlaren när den är klar utan att plocka ut och vika ihop tvätten. Jag måste stryka allt eller tvätta om (vilket är mindre besvärligt).
• När ingen plockar ner sina kläder från tvättlinan. Jag måste vika all tvätt och lägga upp det i olika högar.
• När ingen tar rätt på sig hög men ren tvätt sedan. Jag måste bära in tvätten till den som ska ha den.
• När barnen inte stänger av TV:n när de lämnar vardagsrummet. TV:n är igång på 700 decibel tills jag stänger av den.
• När Tommy inte stänger dataspel innan han lämnar sin dator. Spelet är igång på 700 decibel tills jag stänger av det.
• När barnen inte säger till i tid om de ska ha något, fika eller något, med sig till skolan. Jag måste panikhandla dyrt på macken mitt i natten eller barnen får endast formfranska med smör med sig.
• När tvättfatet inte lämnas som det var innan handtvätt. Jag måste torka bort andras smuts och hår varenda gång jag tvättar mig.
• När Carl inte äter upp maten och ställer tallriken i kylen utan att täcka över. Maten blir oätlig, Carl äter den aldrig men kastar inte heller bort det och jag måste rensa kylen på möglig mat så småningom.
• När barnen slänger sina väskor, regnkläder, påsar och annat på golvet trots att de vet att kattorna obönhörligen kommer att pinka på det. Jag måste skura golv och tvätta väskor, regnkläder etc.
• När Carl och Annika inte tar smutstvätten till tvättstugan utan bygger upp smutstvättsberg i sovrummen. Jag måste springa och söka smutstvätt och lista ut vad som ska tvättas och vad som inte ska tvättas.
• När Carl inte kan använda samma plagg två dagar i rad, ibland inte ens en hel dag i sträck, utan slänger det som nästan är rent på sitt smutstvättsberg. Jag får onödigt mycket att tvätta.
• När Annika omedvetet stönar, suckar och låter som en hel porrfilmsindustri när hon äter. Jag tappar matlusten och klarar inte av att äta samtidigt som barnen.
• Att ingen tar eget initiativ och sätter igång att städa utan att jag måste påminna, tjata, be, truga och hota för att något ska hända. Jag får välja; antingen bli förbannad och göra allt själv eller tjata tills någon, som vid det laget är förbannad på mig, hjälper till.
• När man ber någon göra något och de säger att de ska göra det men ingen händer. Jag blir sur och måste själv göra det alternativt fortsätta tjata tills det händer och den jag tjatat på har blivit sur på mig.
• När saker i skafferiet, kylen eller toapapper, tandkräm schampo etc. tar slut och den som tog det sista inte sagt till. Jag måste åka och handla för att en enda sak är slut, kasta den påbörjade maten för att ingredienser saknas, torka mig med reklam etc.
• Att jag är den som förväntas ta allt ansvar för att saker och ting blir gjorda hemma och att jag för det mesta är den som förväntas göra det.

Hade hemmet varit ett företag så vore jag tveklöst arbetsledaren men då hade jag avskedat samtliga för att de jobbar för dåligt.

Jag har en längre tid haft planer på att prata om gott och ont. Som satanist antar oinsatta att man representerar det onda men vad är då egentligen ondska? Phoenix har fått ta lite skit för att hon ifrågasatte begreppet ondska. Vem är då egentligen ond? Det ligger nära till hands att säga att mannen som tidigare torterat en 10 månaders flicka till döds och nu är aktuell för att ha torterat ihjäl en hyresgäst är ond. Han har utfört ett antal ondskefulla gärningar men är han allt igenom ond? Har han inte värderingar som vem som helst av oss skulle ställa upp på? Är han inte älskad och uppskattad av någon i sin närhet? Har han inte visat godhet mot en enda i hela sitt liv? Jag tvivlar på att man kan säga att han är ond. Ondska är något relativt och beror helt på vem det är som bedömer. Vissa handlingar är för de flesta självklart onda, som när oskyldiga människor kommer till skada utan någon anledning , men annat som vissa betraktar som ondska kan av andra betraktas som något ädelt.

Godhet är ondskans motpol men vad är godhet? Finns det goda människor? Många skulle svara att moder Teresa var en god människa men finns det ingen där ute som tycker att moder Teresa förtjänar en smäll på käften av en eller annan anledning? Förmodligen har hon förargat flera under sitt liv och anses därför inte vara helt igenom god av alla. vad jag försöker få fram är att ondska och godhet, liksom skönhet, är något som ligger i betraktarens öga så att säga. Det är så subjektivt att man inte kan säga att något eller någon är ond eller god för det beror helt på vem som uttalar sig.

Ondska och godhet är populära ämnen inom religionerna. Religiösa människor över hela världen anser att skrifterna klart och tydligt klargör vad som är ondska och vad som är godhet. Problemet är att människor som läser samma skrifter tolkar dem helt olika och ser varandra som fiender. En individ kan till och med finna en fiende i sig själv. Om man som trossökande söker sig till den religion som man anser har den högsta moralen så kan man snart finna att man inte klarar av att leva upp till de idealen. Man har en önskan om att vara på ett visst sätt men man är av naturen inte det och ser därför vad man anser vara ondska hos sig själv. Hur mår man egentligen om man inte anser sig vara god nog? Har man i ett sådant läge ens möjlighet att finna den kraft som behövs för att utvecklas mot något “godare”? En ännu viktigare fråga är nog; måste man utvecklas till något “godare”? Duger man inte som man är? Eftersom både godhet och ondska är subjektivt så bör man vara nöjd så länge man befinner sig någonstans mitt i den gråzonen. Man kan inte behaga alla och eftersom man själv oftast är den som ställer de högsta kraven på sig själv så vore det konstigt om man skulle anse sig själv vara allt igenom god.

Men det var inte det jag ville diskutera. Det var USA jag ville prata om. Denna suveräna stat som inte bara har pengarna och vapnen på sin sida utan också påstår sig ha gud i laget. President Buske har deklarerat att Iran, Irak och Nordkorea är ondskans axelmakter. De stater som inte håller med USA om detta anses vara på de ondas sida. Det är alltså det goda USA:s kamp som det onda. Ledaren för världens mäktigaste stormakt har tydligt klargjort vad som är ondska och vilka som representerar den och hotar dem som inte håller med honom. Till och med jag, en hednisk, obildad satanist har förmåga att se gråzonerna och är på så sätt mer lämpad att styra en stormakt och det är något som gör mig mörkrädd. I Irak, en av “ondskans, axelmakter”, kallar man USA för Den store satan. USA representerar ondska för dem. I Hollywoodfilmerna, som närmast kan anses vara USA-propaganda, framställs amerikanerna vara de som kämpar för de förtryckta, för frihet och rättvisa. Att USA vill kontrollera mellanöstern tror jag inte beror mycket på att de lider med kvinnor som tvingar bära slöja utan hellre på att mellanöstern producerar en hel del olja och har förmåga att styra priserna på densamma. De ädla syftena är snarare rent ekonomiska. De USA kämpar mot, ondskan, anser sig ironiskt nog också ha gud på sin sida. Jag är tveksam om västvärlden stillatigandes hade låtit USA leka storebror och lägga sig i det som de fan inte har att göra med om vi inte hade matats med denna massiva propaganda under flera decennier. Jag tvivlar också på att vi hade tillåtit israelerna fara fram med palestinierna som de gjort om de inte hade haft USA i ryggen.

Jag log i mjugg när jag hörde om attacken mot USA den 11 september i fjol. Jag beklagar verkligen att så många människor var tvungna att sätta livet till men jag njöt verkligen av att se USA få en stor, fet känga i sin osårbara bak. Det är lätt att sitta och vifta med ett stort, viktigt pekfinger när man tror att man inte har något att förlora men får man en smäll på käften kanske man tänker till innan man öppnar den nästa gång. President Buske verkar tyvärr vara den typen som säger vad han tänker istället för att tänka på vad han säger… om han ens tänker.

Jag väntar på att barnen ur Kejsarens nya kläder ska träda fram, en person som anses vara god och obefläckad som inte kan säga annat än sanningen, som säger; “Vad håller ni på med? Det finns ju ingen gud som uppmanar er att döda varandra. Det ni gör beror enbart på er egen blodtörstighet, girighet och makthunger. Det är ju ni som är en egen ondska.”

Det senaste är att den som sist hade Carls brors hund har rykte om sig att stjäla hundar för att sedan sälja dem vidare. Han har också en bilskrot där verksamheten sägs vara suspekt. Frågar man efter en viss bildel så har han den efter någon dag och det sägs att han åker runt och stjäl bildelar för att sälja dem. Hur som helst så är Carl övertygad om att hunden fortfarande lever och är gömd någonstans. Skrotnissens historia om att hunden skulle ha blivit överkörd och att han dumpat kadavret på soptippen går faktiskt inte ihop. Han säger att han såg när hunden blev överkörd men han kan inte tala om vad det var för bilmodell som körde på hunden trots att han livnär sig på att sälja bildelar och därför borde vara rätt bra på att känna igen bilar. Han säger att han körde kadavret till soptippen men han har inget körkort. Soptippen är låst så man måste anmäla varje gång man ska dumpa något för att bli insläppt och allt loggas. Enligt soptippen har inte den mannen dumpat något kadaver där, det var faktiskt ingen som dumpade något vid den tid så skrotnisse påstod att han var där.

Så sökandet efter hunden fortsätter. Bröderna har pratat med skrotnisses grannar och de säger att de skulle ha vetat om en hund blivit påkörd på deras gata. De sa också att skrotnissen sällan är hemma utan ofta är hos sin far som också är en suspekt skrothandlare. Vi åkte ut för att spionera lite hos skrotnisses far. Från vägen såg man inte mycket annat än en helvetes massa skrot och bråte så jag knackade på för att kolla lite i huset. Jo, jag vet… jag har inte mycket förstånd. Jag sa att vi hade kört vilse och frågade efter vägen till en by i närheten. Hos skrotnisses pappa hittade jag två schäfrar men ingen av dem var den hund vi sökte och det fanns inget som tydde på att det fanns fler hundar i huset.

Man kanske skulle säga upp sig och bli privatdetektiv

Så då kom det till sist! Den nya layouten. Det fattas ett par saker men i stort är jag klar. Vi får se nu hur länge det dröjer innan jag tröttna på den här.

Det är grymt att jobba som vi gör. Igår kväll åkte jag iväg för att jobba nattskift, kom hem klockan 07.00 och måste åka iväg igen 14.00 för att jobba eftermiddagsskift. Det är enligt ordinarie schemat så det är inte för att det är övertid eller så. Man hinner inte sova mycket mellan skiften eller rättare sagt så hinner jag inte sova alls. Jag har tvätt att ta hand om, ska handla, göra maten som barnen ska ha till middag och städa undan lite. Jag skulle få sova så kort stund så det är inte lönt jag går och lägger mig ens. När jag kommer hem från jobbet ikväll har jag varit vaken i nästan 30 timmar. Tack och lov så är jag ledig i fyra dagar sedan.

Carls näst yngsta bror (han har tre bröder och en syster) hade en hund, en schäfer. Han hade inte så mycket tid för den här hunden och när han flyttade in i ett studentrum så hade han ingen plats för den heller. Sedan en lång tid har han försökt hitta någon som kan ta hand om hunden. Flera personer har provat ha hunden ett tag men de har lämnat tillbaka den så småningom. Det är en snäll hund men den är dåligt uppfostrad och totalt odisciplinerad vilket kan gå för sig om det vore en en liten knähund men en större hund kan vara rätt jobbig om den är flamsig och inte lyder kommandon. Jag antar att det är en orsak till att det har varit så svårt att få någon att ta hand om den och jag har erbjudit mig att ta hand om den ett tag och få ordning på den så att den ska bli lättare att placera men Carl vill inte att jag ska göra det för han anser att flamsigheten och bångstyrigheten är hundens charm.

Nu ser det ut som om den “charmen” har blivit hundens död.

För inte så länge sedan var det en karl som erbjöds sig att ta hunden. Han lämnade efter ett tag hunden vidare till någon annan, vilket Carls bror blev informerad om. Denne person lämnade i sin tur hunden vidare till en tredje person som också lämnade den vidare. Detta fick brodern dock inte veta något om. Som jag har förstått det lämnades hunden vidare ett antal gånger och den siste som hade hunden påstår nu att hunden blivit överkörd och att han slängt kadavret på soptippen. Han ska också ha påstått att han har avlivat hunden. Eftersom Carl och hans bror inte fått ett klart svar på vad som hänt hunden så tror de inte på att den är död och kräver därför att få tillbaka hunden. Brodern äger fortfarande hunden på papper.

Jag tror däremot att hunden på ett eller annat sätt har dött. Möjligtvis har någon sålt hunden och eftersom den rätte ägaren nu kräver tillbaka den så påstår de att hunden är död. Hur som helst så tror jag inte att den hunden kommer att dyka upp igen. Saken är i alla fall polisanmäld men frågan är vem som blir ersättningsskyldig. Hunden är så att säga stulen men inget fodervärdskontrakt var skrivet med den förste som hade hand om hunden. Hade det funnits ett kontrakt så hade han varit ansvarig för hunden och blivit ersättningsskyldig om han gett bort hunden till någon annan men nu kommer det här att bli en rörig historia, tror jag. Jag är rädd för att Carls bror varken kommer att få se hund eller pengar.

Turerna kring min far fortsätter. För inte många dagar sedan så fick mor veta att kommunen inte ställer upp med avlastning för henne eftersom de anser att hon är pigg nog att ta hand om honom själv. Hon har däremot erbjudits sjukskrivning för att kunna ta hand om honom dygnet runt men det var inte hon så intresserad av. Nu kräver min far att min mor ska spärras in eftersom att hon är “lite klok”. Hon är roten till allt ont och nu har han bestämt sig för att det är hon som är orsaken till att han inte får köra bil. Han har sagt att om hon inte ser till att han får tillbaka körkortet så tar han livet av sig. Tydligen ska han ha hävt ur sig detta när de träffat en läkare (eller vem det nu var) så nu ska far in på psyket för en demensutredning. Det låter också nu som om det är helt klart att mor inte ska behöva ha honom på heltid.

Han har tydligen också beslutat sig för att lämna henne. Han planerar att skaffa sig en etta och flytta tillbaka till stan. Gör han det så är det helt klart att han hamnar på hem eller något för han klarar inte av att sköta sig själv. Det ska bli intressant att se hur det här slutar…

Jag var på möte på jobbet igår och passade på att berätta för Vicks att jag gärna vill ha en dagtidstjänst för att jag förlorat min barnvakt på kvällar och helger. Jag vet hur knöligt det är att få folk att jobba skift så jag har inte direkt förväntat mig att han ska lyckas hitta en ersättare till mig på direkten. Förmodligen är det inget som händer i år - om det ens händer - men jag ville ändå att han ska veta att jag är intresserad av dagtid så snart som möjligt. Vicks var dock mer optimistisk än jag. Han sa att jag måste få gå dagtid och att det inte borde vara några problem att ordna det inom kort.

Han är som en halstablett, Vicks. En mycket stark halstablett. Han ser inga hinder, inga bekymmer och han är positivt inställd till det mesta. Han är som en uppfriskande chock jämfört med de konservativa pessimisterna till fossiler  som jobbar där. Man rycks lätt med i hans optimism vilket är ganska kul. Men jag förväntar mig inga stordåd så jag förväntar mig inte att få dagtid så snabbt som det lät på honom.

Annika började ridskola idag. Hon har en förmåga att tröttna på saker när det börjar bli jobbigt och att sköta hästar är inte bara kul. Risken är att det inte alls är som hon förväntat sig så att hon lägger av efter halva terminen. Annika är i alla fall överlycklig över att börja ridskola och jag hoppas att det här är hennes grej för då kanske hon lär sig att vara ordningsam och ansvarsfull. Har jag riktigt tur så är det något som kommer att avspegla sig hemma också. Det är ingen ordning på den ungen. Hon har närminne som en guldfisk, har ingen förmåga att hålla reda på något och hennes rum ser för det mesta ut som ett bombnedslag. En talande exempel på hur glömsk hon är var när hon skulle ut och cykla och glömde cykeln.

Hon skyller ifrån sig på allt och alla också. Inget är ju hennes fel i grund och botten. Senast var det ett hårband som hade kommit på villovägar. Jag hade köpt det till henne en gång när vi var på väg till min mor. När vi kom hem frågade jag om hon hade hårbandet med sig och det sa hon att hon hade. När vi återigen hälsade på mor frågade jag Annika om hon verkligen hade hårbandet hemma för om hon inte hade det så kunde hon ta hem det då men hon sa att det inte var hos mor utan hemma. När det då var dags att använda hårbandet fanns det förstås inte på hennes rum. Jag frågade vart det var och fick till svar att en kompis som hade hälsat på hade pillat på allt i hennes rum. Vad det hade att göra med det saknade hårbandet att göra förstod jag inte för det hade hon glömt hos mor men hon provade i alla fall att skylla det på sin kompis. Enligt Annika var det kompisens pillande som var orsaken till att Annika hade glömt hårbandet hos mor flera veckor tidigare. Troligt…

Imorgon mjukstartar jag med ett nattskift. Hur jag ska klara av att både jobba natt- och eftermiddagsskift samtidigt som jag är hemma med barnen på kvällar och nätter förstår jag inte men vi får väl se hur det går. Mor, som var “barnomsorgen” tidigare, har flyttat för långt bort och har ju själv ett “barn” som kräver det mesta av hennes tid. Sommarlovet tog slut för barnen idag. Annika verkade ganska nöjd över att börja om skolan men Tommy kunde hålla sig för skratt.

Nu tror jag att jag har kommit fram till den nya layouten på sidan. Nu gäller det bara att hinna ändra alla sidor så att jag kan lägga ut sidan inom en någorlunda rimlig tid… helst i år…

Nu tror jag att fiskesäsongen är över för vår del i alla fall. Barnen börjar skolan imorgon så vi har inte möjlighet att ficka till mitt i natten. Det har varit lite illa med barnens tider på sista tiden. De har sovit till mitt på dagen, kastat i sig frukost och sedan har vi åkt för att fiska. Lunch och middag har vi missat nästan varje dag så de minns väl knappt hur hemlagad mat ser ut. En kväll fick de hamburgare med pommes frites till “kvällsfika” vid tiotiden och de ska egentligen vara isäng senast nio. Jag är som en präktig mamma *not*.

Vår fiskesäsong avslutades med att Tommy fick två små gäddor. Han var mäkta stolt och hade fortsatt vara på ett strålande humör resten av kvällen om inte byns satkärring hade satt stopp för det. Hon och hennes karl (båda är i 25-års åldern) kom ner till bryggan vid åttatiden på kvällen för att bada. Tommy stod ensam på bryggan och kastade med sitt spö. Satkärring med karl simmade rätt ut i sjön och Tommy fortsatte kasta för han kastade i en annan riktning än de simmade mot. När satkärring och karl simmade in mot land igen vrålade hon som en stucken gris “Hör du, du!! Du låter bli att kasta när från bryggan! Det här är en badplats!!”. Tommy tog väldigt illa vid sig av den otrevliga tonen som satkärringen använde och släppte allt, sjönk ihop på bryggan och bara grinade.

Satkärringen med karl badade klart och klev upp för att torka sig. Där vände hon sig till mig och sa att man inte ska kasta från bryggan när någon badar. Jag svarade att Tommy har så pass kontroll på sitt spö att det inte är någon risk att han ska skada badande. Det tvivlade hon tydligen på för hon sa att olyckor kan hända även den bäste. Tonen hon använde mot mig var betydligt med städad än den hon använde mot Tommy.

Inom en halvtimme efter att satkärringen med karl lämnat stranden återvände hon med karl i bil. Hon klev ut ur bilen och gick med bestämda steg och karl i släptåg till en tall. Där häftade hon fast ett inplastat papper med demonstrativt många häftklammer. På papperet stod “FÖRBJUDET ATT FISKA FRÅN BRYGGAN VID BAD! BYAFÖRENINGEN”.

Jag måste ändå beundra satkärringen. Tänka sig att hon på så kort tid hann samla ihop hela byn till möte så att de kunde fatta det beslutet. För det kan väl inte vara så att hon anser sig vara självutnämnd byaförening?! Nääää….