Nä, inte återlämnades stöldgodset idag, inte. Jag får försöka hämta tillbaka barnen imorgon. mor fyller år så vi ska ändå dit och tigga fika men jag pratade med Annika idag och hon lät inte speciellt pigg på att komma hem än.

Jag är så vansinnigt uttråkad! Jag sitter hemma och gör inget hela dagarna. Senaste dygnen har jag säkert sovit 28 timmar per dygn i brist på annat att göra. Igår ville jag att vi skulle passa på att gå ut på restaurang när barnen inte är hemma men Carl ville inte. Han kunde tänka sig att hämta hem mat men det var ju inte för matens skull jag ville ut. Jag ville UT! Så det blev inget, varken mat eller utgång. Ikväll är vi också barnlösa men det är nog inte lönt att hoppas på restaurangbesök, bio eller något för Carl vill att vi sparar pengarna till nya däck till hans bil. Dessutom gillar han inte att visa sig ute bland folk så han sitter hellre hemma eller åker ut i skogen där det inte finns folk. Om skogen tycker jag inte. Fan, vad jag har tråkigt!!

En ny hemsida blev det i alla fall - fast inte till mig själv. Carl brukar gå igenom gamla tentor när han pluggar men ville av någon anledning ha frågor och svar på datorn istället för på papper så jag gjorde en webbsida at en babbiljon frågor… minst.

Mor var förbi för att hälsa på barnen. Tommy såg hon sist några dagar innan han åkte till farmor ett par veckor och Annika har hon inte heller träffat så överdrivet mycket på sistone. De träffas ju inte lika ofta nu när mor och far har flyttat ut på vischan som när vi bodde grannar. Det slutade med att mor stal barnen och tog med sig dem ut på vischan. Stöldgodset återlämnas imorgon.

Mor berättade att hon allvarligt talat håller på att bli vansinnig. Det är far som driver henne till vansinnet. För någon vecka sedan vaknade hon mitt på dagen (hon jobbar nätter) av brandlarmet. Då hade far fått för sig att han skulle elda för det var så kallt inne (om man nu kan kalla 25 grader kallt). Han hade inte lyckats så bra med eldandet utan lyckats sätta eld på några tidningar som låg på golvet i pannrummet. Vad gör man då när det brinner? Häller vatten på? Försöker kväva elden?? Näää, man tar en piassavakvast (av trä) och försöker sopa ihop elden. När mor hittade honom hade han lyckats få eld på det mesta inklusive kvasten som han viftade runt med vid sina byxben. Nästa gång han ska elda kanske inte mor är hemma.

Att han är fullständigt livsfarlig är bara en sak som håller på att driva henne till vansinne. Han vägrar att inse att han inte kan se ordentligt så när han inte hittar saker så anklagar han henne för att ha gömt det för honom. Han skulle kunna vara betydligt bättre efter sin stroke men han vägrar träna. Han vägrar göra allt och det enda han gör är tydligen att gorma, skälla och vara otrevlig eller att ligga på soffan och äta godis och kakor medan han ser på TV.

Han är uppenbart inte kapabel att klara sig själv men det ser inte ut som om mor får någon hjälp med att sköta honom så länge hon är så “pigg”. Hon har insett att så länge hon har en 64-årig bebis att ta hand om på heltid så kan hon glömma de årliga utlandsresorna, att åka bort någonstans över dagen osv., osv. Hon kan knappt hälsa på vänner längre för att det går inte lämna honom ensam några längre stunder och när han har följt med att hans beteende chockat vännerna. Detta är ett faktum som hon dock vägrar att acceptera.

Hon ska prata med distriktssköterskan och kräva att han kommer in på något “gubbdagis” eller något så mor får slippa honom ibland. Hon har ett jobb att sköta på nätterna - på dagarna behöver hon sova istället för att sitta barnvakt åt honom. Hon säger att hon är beredd att gå hur långt som helst för att slippa ta heltidsansvar för honom. Hon har till och med nämnt att skilja sig och kasta ut honom. Eftersom han inte klarar av att bo själv så måste han då sättas på något form av gruppboende.

“Ihopaftonen”. Klockan 04.22 (det gäller att hålla koll på detaljerna) har jag och Carl varit tillsammans i exakt tre år. Imorgon är det “ihopdagen” och på måndag “annandag ihop”. Detta tänkte jag inte fira med att sitta här och skriva en massa nonsens så jag återkommer om några dagar när vi firat högtiden färdigt.

Jag mår illa. Hela gårdagen mådde jag pyton och det håller i sig idag. Jag skyller det hela på en hamburgare jag åt i förrgår. Jag har misstankar om att köttet i den hamburgaren inte alls kom från grillen inne i korvmojen utan snarare skrapats av från grillen på en långtradare. Eller så är det gallan som spökar igen, det känns nästan så. I alla fall mår jag öööörrk.

Jag har en teori. jag blir aldrig biten av knott. Det blir ingen annan i min familj heller. Jag trodde förr att det berodde på vår blodgrupp - både mor, far och jag har AB - men när barnen kom föll den teorin. De har A båda två men blir inte heller bitna av knott. Nu har jag en ny teori. I alla fall min mor och jag har en normal kroppstemp på under 37°C och knotten är ju värmesökande små vampyrer. Kanske är vi för kalla med våra 36.5° så att knotten utgår från att vi är döda och därmed oätliga. De är väl rädda att de ska må som jag om de äter något som verkar ha självdött så de hellre surrar vidare till en varmare middag.

Egentligen stämmer inte den teorin heller för jag är alltid varm på huden. Även om det är -25° ute så är mina händer lika varma som de är inomhus trots att jag inte har vantar. Tja, vad det än beror på så blir varken barnen, mina föräldrar eller jag knottattackerade. Myggen däremot tycker att jag är mycket mumsig. Mina tår är tydligen särskilt delikata… tyvärr.

Egentligen borde jag väl ha en massa att skriva om och dessutom en massa tid att skriva nu när jag är ledig men det händer ju inget. Barnen är ute hela dagarna och jag sitter hemma och väntar på att de ska dyka upp och vara hungriga, behöva plåster, pengar till glass eller annat. Carl jobbar på nätterna och sover på dagarna i veckan och jag sköter markservicen åt barnen så jag har inget sällskap och kan inte heller åka iväg och hälsa på någon. Det är semester det…

När jag ändå inte har annat för mig så har jag suttit en del vid datorn och försökt producera en ofantligt snygg och häftig hemsida. Det har inte lyckats så bra det heller. Jag har en del bilder som jag skulle vilja ha med men jag vet inte hur jag ska sätta ihop det hela. Har absolut inga idéer. Skulle vilja använda applets i navigeringen men risken är att många inte kan se det och då faller det hela. Tja… vi får se vad det blir. Jag tragglar vidare.

Nu är barnen hemkomna. Jag hade väntat att Tommy skulle ha blivit klippt för farmor muttrade något om tvångsklippning när jag lämnade honom men han har kvar allt hår. Blondare har han blivit och ett hårband har han fått för att hålla håret från ansiktet men hela kalufsen är kvar. Antingen har han blivit döv medan han varit borta eller så har han lagt sig till med en ful ovana. Vad man än säger till honom och oavsett hur koncentrerad han är på samtalet så säger han alltid “Vassarru?!” när man sagt något till honom. Jag hörde när han pratade i telefonen med en kompis och det var samma visa då. Vassarru? Vassarru? Vassarru? var det enda jag hörde Tommy säga. Det är lite tröttsamt att behöva upprepa allt man säger ett par gånger så det där måste jag plocka ur honom.

Annika kom hem före Tommy. Hon kom mitt på dagen och han kom senare på kvällen men hon vägrade gå ut och leka med kompisar för hon skulle vänta på Tommy och leka med honom. Det måste vara första gången hon föredrar hans sällskap framför kompisars. När Tommy kom berättade hon hur mycket hon saknat honom och att hon hade tänkt leka med bara honom resten av kvällen. Han var mycket blasé. Har han månne kommit in i en sådan där ålder då han ska vara cool?

Jo, det blev bröllop med middag och festligheter för oss igår trots allt. Carl håller på att vara förutsägbar för han testade att slingra sig ur på exakt det sätt jag hade misstänkt men…

En sak förbryllar mig. Om jag skulle lova någon något med orden: “Javisst, jag lovar och svär att det är lika säkert och sant som att jorden är platt och att det finns små, gröna människor på mars.” så skulle det löftet betraktas som ett skämt av både mig och den jag avger löftet till. Skulle det gälla något som var mycket viktigt för mig och jag blev lovad något på det sättet skulle jag ta mycket illa upp över att det inte togs på lika mycket allvar som jag gör. Dessutom skulle jag se det som en förolämpning, ett hån. Ska man svära vid något som ska borga för att löftet ska uppfyllas bör det vara något som alla parter kan tro på.

Det som är förbryllande är att människor som inte har en endaste liten gnutta tro på gudar väljer att i kyrkan lova varandra evig trohet inför de gudar som de är övertygade om inte existerar. En av de absolut viktigaste och högtidligaste dagarna i sitt liv och man avger ett löfte som är så löst förankrat. Ett sådant löfte betyder ju inget, tvärt om, det är snudd på en lögn. Man behöver inte känna sig förpliktad att hålla ett sådant löfte för att den gud man svurit vid trodde man inte ens på när man avlade löftet.

Carl vill gifta sig i traditionellt kristet kyrkan om han gifter sig. Jag frågade honom hur det kunde komma sig då han inte alls tror på gudomligheter. Han sa att även om han idag är övertygad om att inga gudar finns så är det inte bevisat att det är så och då är det bra att “gardera sig” om det så småningom skulle visa sig att det finns en gud. Jag frågade om han tänkte avge sina äktenskapslöften inför allah, jeovah, krishna, oden, zeus, tomten, påskharen och tandfen också för att gardera sig men tydligen är det endast det protestantiske guden som gäller i det fallet.

Ken hade gått ur kyrkan medan vi var tillsammans men han gick senare med i kyrkan igen när han träffade Barbie. Jag frågade varför han valde att göra så och jag fick ungefär samma svar som av Carl - för att gardera sig. Om det, mot all förmodan, skulle visa sig att det fanns en gud så ville inte Ken riskera att gå hädan och sedan hamna vid pärleporten utan att ha ett giltigt medlemskort att visa upp.

Jag vet inte om jag ska kalla det dumhet, feghet, eller ren flathet att tänka så men säger man sig ha en bestämd åsikt om guds existens så bör man väl stå fast vid den. Hur skulle det se ut om alla tänkte så i alla sammanhang? Inte kan man rösta på alla partier för att gardera sig så att man har röstat på det som vann i slutändan.

Hur som haver - skulle gud bli det allra minsta omnämnd av vigselförrättaren under mitt bröllop så skulle ja ansöka om skilsmässa dagen därpå. Börjar mitt äktenskap med en lögn så måste det avslutas så fort som möjligt.

Kom hem från jobbet idag och bara dog i sängen. Tänkte börja semestern med att vila och det var inte helt fel. Minst en månad ledigt utan att det finns någon risk att jag måste jobba… det är två år sedan jag var ledig så länge i ett svep. Fast då var jag arbetslös så det var ingen frivillig ledighet. Lite surt är det att jag går tillbaka på skift för gott när semestern är slut. Det kommer att bli knöligt att jobba skift nu när mor har flyttat och barnen inte kan vara hos henne när jag jobbar eftermiddagar och nätter. Jag är i stort behov av en sambo.

Imorgon ska vi på bröllop. En klasskompis från folkhögskoletiden har bjudit oss. Jag har länge tjatat på mina vänner om att de ska gifta sig så att jag får gå på ett bröllop. Jag har bara varit på två tidigare - mitt eget, som var ett bröllop i miniatyr, och Kens systers bröllop men det var också en liten tillställning. Nu, äntligen, blir jag bjuden på ett riktigt bröllop med fest och hela balunsen! Carl lovade att han skulle följa med när vi blev bjudna i våras men han har börjat ångra sig nu och försöker på alla sätt hitta på ursäkter för att slippa. Om inte han går vill inte jag heller gå. Då blir man återigen den där som pratar om en pojkvän men inte verkar ha någon för att han aldrig syns till.

Jag är rädd för att han kommer att lyckas slingra sig ur det hela. Han åkte hem för att jobba idag. Jag var emot det för att detta är den sista dagen då vi båda har möjlighet att vara helt lediga från både barn och jobb (barnen kommer hem på söndag) så jag hade hoppats på att vi hade kunnat ha en myskväll för oss själva. Han åkte i alla fall och innan han åkte bad han mig ringa till hans “ordningsvaktsjobbsutdelare” och bland annat hälsat han inte kan jobba imorgon kväll. Jag sa att jag inte tänkte göra det. Jag tycker att han får sköta det där själv, speciellt nu när han hela tiden tagit på sig jobb trots att han inte behövt pengarna (han jobbar ju på lasarettet också) och kunde ha varit tillsammans med mig istället. Jag vill inte befatta mig med det där ordningsväktandet för det har sabbat för mycket för mig och tagit en hel del tid från oss.

Risken är dock att han kommer att säga att han måste jobba imorgon för att jag inte gjorde som han sa och ringde den där karln. Då har han lyckats undvika att gå på bröllopet plus att han kan skylla det hela på mig. Jag vill verkligen gå på det där bröllopet men å andra sidan har jag ingen större lust att ställa upp för Carl och göra hans ärenden när han så sällan vill umgås med mig. Vägrar han gå på bröllopet, oavsett orsak, så vet jag fan inte vad jag gör.

Nope, det blev inget chefsjobb för mig. Den nye analyschefen, Vicks, var in till mig idag och berättade att han inte har tänkt ha en sektionschef på vår avdelning. Det är den enda avdelningen på labbet som har en sektionschef och han har tänkt “ena” labbet och därför vara den ende chefen över alla laboranter. Jag försökte få honom att inse att det behövs en på vår avdelning som håller ihop saker och ting för att vi är så många och dessutom skiftgående. Ska han bossa över både vår avdelning och de andra så kommer något att bli lidande för det hinner han inte. Han ville inte alls lyssna på det utan sa bara att det enda som behövdes i nuläge var någon som kunde ersätta honom när han var borta eller hade semester.

Nu har jag bestämt mig för att det är vikarierande analyschef jag ska satsa på att bli. Den här karln är runt 55 år så han går säkert i pension inom tio år och har jag då vikarierat för honom har jag den tjänsten som i en liten ask. Ca 500 000:- i årslön skulle jag kunna lära mig att leva med… Äh, vad fan! Det är lika bra att sikta mot att bli vd för hela jävla koncernen när jag ändå är i farten!

Carl dök så småningom upp i förrgår. Han kom strax efter jag åkt till jobbet. Jag känner att jag måste försvara honom lite ändå. Jag har varit gift en gång, förlovad tre gånger, har barn med två karlar, varit sambo med fyra karlar, haft fan-vet-hur många mer eller mindre seriösa förhållanden, otaliga gånger diskuterat med otaliga väninnor om deras otaliga förhållanden. Jag har av erfarenhet ett hum om vad man förväntar sig av varandra i olika faser av ett förhållande, vilka misstag man riskerar göra och hur man kan undvika dem etc., etc. Carl är totalt novis. Det enda förhållande han haft var när han var 16 år. Det höll i ca sex månader och det var på hålla-hand-basis.

Problemen vi har beror till största delen på att han och jag inte inte är på samma nivå i vårt förhållande. Jag har för länge sedan kommit till stadiet då man har blivit ett begrepp. Jag tar alltid med honom i beräkningarna när jag planerar något, jag diskuterar allt med honom och gör aldrig upp egna planer utan att först i alla fall informera honom. Han har fortfarande kvar ena foten i singellivet och hans brist på erfarenheter av förhållanden gör att han inte alls kan förstå varför jag blir så upprörd och ledsen när han går sin egen väg utan att involvera mig. Så har han ju alltid gjort så varför skulle det inte fortsätta vara så, tänker han.

Detta är alltså ett problem. Jag är (än så länge) chef och därför en problemlösare så jag beslöt mig för att göra som man gör med problem - lösa det enligt de principer man använder när man löser problem.

Problem:

Konflikter och slitningar.

Orsak:

Carl och jag är inte på samma nivå i vårt förhållande vilket skapar en obalans.

Mål:

Att hamna på samma nivå så att vi har likvärdiga förväntningar på varandra.

Observationer:

Carl vill enligt egen utsago inte “binda sig” än. Jag likställer binda sig med att fästa sig och kan inte acceptera att Carl inte vill fästa sig vid mig. Carl ser inte oss två som ett begrepp på samma sätt som jag gör. Jag agerar i de flesta fall med “oss” som utgångspunkt medan han utgår från sig själv i första hand.

Handlingsplan:

Eftersom det har visat sig att problemet inte kan lösas genom att diskutera det måste andra åtgärder vidtagas. Förslaget är att vi har mindre kontakt med varandra. Muntlig och/eller skriftlig kontakt högst någon gång i veckan och fysisk kontakt högst en eller ett par dagar per månad.

Syfte:

Att Carl så småningom ska sakna den kontakt vi tidigare haft och därför bli mer villig att anamma en annan syn på vårt förhållande och värdera det högre än han gör idag, alternativt att jag ska bli mindre fäst vid Carl och på så sätt inte vara ledsen över att jag tycks betyda så lite för honom eftersom han då inte betyder så mycket för mig heller.

Risker och riskbedömning:

- Carl hittar någon annan och avslutar vårt förhållande. Risken bedöms liten då han tidigare inte visat något större intresse för förhållanden.

- Carl föredrar att vara utan mig och avslutar vårt förhållande. Risken bedöms som överhängande med tanke på att han föredrar andras umgänge framför mitt.

- Jag hittar någon annan och avslutar vårt förhållande. Risken bedöms vara obefintlig eftersom en man med likvärdig intelligens, humor, charm, doft, utseende, framtidsutsikter, genpool, färdigheter i sängen, kropp etc. som kommer väl överens med både barnen och kattorna och dessutom godkänns av min mor, med största sannolikhet inte existerar.

- Jag klarar inte av att vara utan kontakt med Carl och avslutar projektet varpå förhållandet fortsätter vara i den obalans det nu befinner sig i. Det bedöms vara den största risken eftersom jag redan nu är så beroende att täta kontakter med honom.
Tidsplan:

Projektet påbörjas när vår planerade semester tillsamman är över och han återvänt till sin hemstad för att fortsätta sina studier. Första etappen sträcker sig från starten och två månader framåt. Därefter görs en utvärdering av det aktuella läget. Om resultatet bedöms vara otillfredsställande fortsätter projektet två månader till varpå ännu en utvärdering görs. Proceduren upprepas till tillfredsställande resultat uppnås eller förhållandet avslutas.

Japp, där ser ni hur enkelt det är att lösa problem! Fy fan, det här kommer att gå som på räls! (Man måste vara optimist för att kunna se uppriktigt förvånad ut när det sedan går åt helvetet.)