En helg som gräsänka hade jag tänkt ägna åt att äta gott och sova lika gott.  Hela fredagseftermiddagen och kvällen slöade jag. Mest sov jag men ibland öppnade jag ett öga för att se vad som visades på tv. På lördagen vaknade jag vid lunch och begav mig till Max för att inmundiga ett caesarmål (en riktig höjdare) och sedan drog jag vidare till OBS för att handla riktigt onyttig mat. Det blev kalkon (en liten flopp för det är nyttigt), potatissallad, vitlöksbaugette, potatisstjärnor, kakor, glass och godis. Väl hemma igen var jag så mätt efter mitt besök på Max att jag inte orkade titta på alla godsaker jag handlat.

Efter att jag försökt sova bort mättnadskänslan, vilket misslyckades, åkte jag och hälsade på Piff. De hade varit på festivalen tidigare på dagen och där hade hennes barn vunnit två kilo kexchoklad och två kilo mjölkchoklad. Jag blev bjuden på choklad. Ännu mättare blev jag.

Med fruktansvärda gaser och en obehaglig känsla av att vara höggravid flydde jag så småningom hem för att undvika de ostkrokar och jördnötsringar som Piff prompt skulle ha i mig. Väl hemma beslöt jag mig för att göra ett tappert försök med kalkonen och potatissalladen. Det var gott men hade varit godare om jag hade varit bara en gnutta hungrig. Nästa gång jag är gräsänka och ska hänge mig åt ätande och sovande ska jag undvika att tänka och titta så mycket på mat eftersom att bara det verkar mättande.

Något är väldigt mysko… Jag har tracker på några av mina sidor. Jag har sett att någon som använder netscape2 och har ett annat operativsystem än windows, mac eller unix brukar komma in på min sida som jag har senaste månadens reflektioner på. Det är i och för sig inte så mysko och jag antog att denna någon har länkat direkt till den sidan. Vad som är mysko är att det inte går att se vilken adress denne någon har använt för att komma in på sidan. På alla andra träffar står det www.fortis.dot.nu, www.fortis.webb.se eller någon av passagen-adresserna som går till någon annan än indexsidan. En annan sak som är mysko, och det är vad som är mest mysko, är att denna någon har samma ip-nummer som jag. Jag trodde först att det var jag men då samma någon hade varit inne på sidan tider då jag inte varit i närheten av datorn så stämde inte det. Ibland har denne någon ett annat ip-nummer från samma internetleverantör. Jag fattar ingenting! Om du som surfar med netscape ser detta - skriv gärna en rad i gästboken och berätta om du har någon rimlig förklaring till detta eller inte.

Barnen har åkt till Ken och kommer inte tillbaka förrän om en vecka. Guuuuu’, så skönt!! Det är nästan som att ha semester! Vilken frihetskänsla! Jag kan jobba över hur länge jag vill (jag är nog en av få som ser någon slags frihet i det), jag behöver inte kasta mig över spisen för att göra middag när jag kommer hem, jag behöver inte ens göra middag, jag behöver inte sitta och vänta på att de ska komma in innan jag kan åka och uträtta ärenden etc. etc. etc. Jag kan komma hem när det behagar mig, sätta mig vid datorn i lugn och ro eller fläka ut mig i soffan framför tv:n (som jag får ha ifred) och knapra på något onyttigt och otillagat och till och med ta en tupplur när jag känner för det. DET är lyx!

Skäms lite för att jag är så dålig på att uppdatera ibland. Jag har faktiskt en del ursäkter men inga riktigt bra. En anledning är att Carl är här ofta nu. När han är här är jag så trött så jag får inte mycket gjort. Han och jag har inte samma tider - han är uppe halva natten men jag är inte ledig så jag kliver upp mellan 6.00 och 6.30 varje dag. När han är här så kommer jag inte i säng när jag borde utan är istället vaken till ett-tvåtiden på natten. När jag kommer hem från jobbet är det middag, tvätt, städning etc. som ska göras så jag hinner inte ta igen min förlorade sömn heller. Efter några dagar är man mer zombie än levande så man får inte så mycket gjort och inte har man lust att få något gjort heller.
En annan anledning (som hör ihop med den första) är att jag inte har så mycket att skriva. Jag skriver vanligtvis ner mina tanka med en zombie tänker inte så mycket. En tredje anledning är att Carl inte gillar att jag sitter vid datorn länge när han är här. Han vill att vi ska ägna oss åt varandra istället och det håller jag med om. Nu har han åkt hem och kommer inte tillbaka förrän på söndag så nu kanske jag får mer skrivet (och mer sömn).

Jag började spåna på att göra om sidan. Tassade runt på nätet för att få idéer och hade en hyfsad uppfattning om hur jag ville att det skulle se ut. Jag började göra en “test-sida” som förövrigt inte blev det minsta lik min ursprungsidé, och visade den för Carl. Han var inte överdrivet imponerad precis… Lättpåverkad som jag är så fimpade jag det projektet och spånar vidare på en annan variant.

Det är bara färger och layout i stora drag, ingen navigering eller annat.

Av någon anledning så får man inte säga att man inte ser bra ut. Säger man att man är direkt ful är det aldrig någon som håller med även om man faktiskt är anskrämligt ful. Då får man istället mer eller mindre luddiga och svävande förklaringar på vilka sätt man ändå på något oförklarligt (och osynligt) vis ändå har någon slags kryptisk, odefinierbar skönhet. Men om det nu är så att man faktiskt är ful, varför tillåts man inte vara det då? Jag är morgontrött - det är ett faktum alla kan hålla med om. Jag är ingen skönhet - det är ett faktum som alla kan hålla med om men ändå gör de inte det när jag påtalar det. Jag tillåts inte vara osnygg (ja, jag är norrlänning)!! Det är min förbannade rättighet att vara osnygg - speciellt med tanke på att jag är det av födsel och ohejdad vana. Varför ska det då hymlas och ljugas om det? Är det något fel med att inte vara snygg? Är det oacceptabelt att inte se bra ut?

Man borde starta en stödförening för oss osnygga människor. “Osnyggas Rätt I Samhället” (ORIS) som värnar om vår rättighet att inte se bra ut.

Puff fyllde 30 år igår så vi var där och uppvaktade. Piff tog (som vanligt) i lite för mycket och hade fixat öl och cider, fläskfilé, potatissallad, potatisgratäng, sallader och andra grilltillbehör, smörgåstårta, chokladtårta, gräddtårta, bullar och minst sju sorters kakor till 20 personer. I vanlig ordning fanns det inte en suck att vi skulle lyckas få i oss allt hon dukat upp men vi gjorde ett tappert försök. Jag misstänker att familjen Piff & Puff får äta grillad fläskfilé till middag en lång tid framöver.

Midsommaraftonen. Den dag man tillsammans med sin partner och sina barn ska fira sommaren, äta gott, dricka gott, ha picknick ute bland en massa andra familjer som också bara trivs ihop. En av de tre dagar på året som man tillbringar med den man vill dela resten av livet med… om man har någon.

Det gäller inte mig. Carl valde att åka till sina föräldrars stuga istället för att vara med mig. Han frågade aldrig vad jag tyckte om det och jag var inte heller välkommen att följa med. Hela glädjen med midsommaraftonen försvann. Att äta gott och dricka gott känns helt meningslöst när jag måste göra det själv. Picknick bland lyckliga familjer som valt att vara vara tillsammans just denna dag skulle vara ett hån. Jag är den ensamma, den oönskade, den bortglömda, den som inte duger i högtider, den man väljer att inte vara med när det är speciella dagar.

Efter två dygns grälande om detta lovade Carl att han skulle komma hit vid niotiden på kvällen. Igår ändrade han det till tio. Vad ska man göra? Han vill inte vara med mig. Han kommer att vara det ändå men det är mot sin vilja så den tiden blir lika meningslös som när han inte är här.

Det enda jag vill nu är att den här förbannade dagen ska ta slut och att jag får glömma att den överhuvudtaget har varit Fast vad hjälper det? Det kommer nya midsomrar, jular och nyårsaftnar när Carl kommer att välja att inte vara tillsammans med mig eller vara tillsammans med mig trots att han inte vill.

Här om dagen skedde en singelolycka här i stan. Just denna olycka var lite speciell. En kvinna i femtioårsåldern skulle tanka men på väg mot pumpen började hon feppla med något i bilen och såg inte vart hon körde. Hon styrde rätt mot pumpen. Pumparna skyddas av kilformade “stoppklossar” som ska hindra att man kör på dem. På något sätt lyckades kvinnan köra upp med ena framhjulen på en av dessa stoppklossar så att bilen välte. Hon lyckades alltså volta med bilen mitt emellan pumparna på en bensinmack! Hon kan inte ha hållit högre hastighet än snigelfart men lyckades ändå med bedriften. Det är inte illa pinkat.

“Ändra ditt utbud online!” står att läsa på comhems sidor. Det enda man behövde göra var att skaffa ett lösenord vilket jag gjorde. På något sätt måste jag ha missuppfattat meningen “Ändra ditt utbud online!” för jag trodde att det betydde att man kunde ändra sitt utbud online bara man loggade in med användaruppgifter. Så var alltså inte fallet. När jag loggat in så kunde jag bara se att jag abonnerade på kanalpaketet “Stora comhem” och canal+. Det visste jag ju redan och inte behöver jag logga in på en internetsida för att ta reda på det. Det är märks liksom när man zappar mellan kanalerna. Ingenstans var det klickbart så jag ringde comhems kundservice för att fråga hur jag skulle göra för att ändra mitt utbud online.

Efter sex minuter i telefonkö fick jag prata med en tjej som inte hade en aaaaaning. Hon kopplade mig vidare till internetavdelningen. Återigen telefonkö, 14 minuter den här gången. Killen jag fick prata med hade aldrig hört talas om att man skulle kunna gå in på internet och ändra sitt kanalutbud så han kopplade mig till abonnemangsavdelningen för att jag skulle få göra mina ändringar. Telefonkö sju minuter…

Där fick jag äntligen göra de ändringar jag ville göra! Fast ändringen kommer inte att börja gälla förrän från och med första augusti och det gick inte att ordna tidigare. Det sägs att allt går så snabbt i vårt tekniksamhälle så att människor blir utbrända. Det kanske är av ren hänsyn som allt går så sakta för comhem men jag tror att jag hade kunnat hantera om min digitalbox hade visat andra kanaler lite tidigare än om drygt en månad.

Jag är saknad! Det är trevligt
Det har varit lite rörigt på datafronten de senaste dagarna. Annika har nu fått sin dator men först slaktade Carl hennes gamla dator för att plocka ut minne och hårddisk, sedan stoppade han in det i nya datorn, formaterade den och stoppade in alla drivrutiner och program som hon behöver. Det tog lite tid att hitta alla små filer som behövdes på nätet men det finns inga installationsskivor så vad gör man?. Nu har Annika fått sin dator i alla fall och jag kan få tillbaka min.

Min gamla adress vill inte fungera än. Det syns kraftigt på besöksstatistiken. Inte för att jag hade många besökare förr men nu är det ännu färre.

Om jag vore katolik skulle jag vara helgonförklarad och folk skulle vallfärda till mig för att få röra min panna. Jag svettas inte som normala människor - jag blir bara oljig på något mystiskt, äckligt sätt. Jag har svårt för värme i allmänhet. Det börjar klia och stickas överallt och det kryper i huden, jag blir dålig i magen och får ont i huvudet. Huvudvärken är nog inte bara värmens fel utan jag tror att solen har en hel del med det att göra.

Jag känner mig rätt obekväm stora delar av sommaren. Eftersom jag inte tillhör de slankare så klär jag inte gärna av mig hur mycket som helst. Dessutom har jag haft stora problem med finnar och de angripna partierna vill man ju inte gärna blotta så kläder på trots att värmen nästan tar kål på mig. Kjol har jag gärna men då klibbar låren ihop och när jag går mycket så får jag svidande skavsår mellan benen.

De ställen jag svettas på (eller från) är armhålorna, händerna, fotsulorna och mellan skinkorna. I övrigt producerar jag bara olja. Fotomodellerna ser så sportigt fräscha ut när de svettas på ett snyggt sätt på bröstet och i pannan men hur fräscht är det på en skala att svettas mellan skinkorna??! I kombination med den risiga mage jag får när det är varmt känns det definitivt inte alls trevligt för man kan inte vara säker på om man är smetig mellan skinkorna för att man svettas eller om det är av andra skäl…

Ken fyller år idag. 34 år. Han uppvaktas säkert med jordgubbstårta av sin 14-åriga hustru. F’låt… kunde inte låta bli. Hon är faktiskt hela 25 jordsnurr. Jag måste komma ihåg att säga till ungarna att ringa och gratta honom.

Angående skolavslutningen kan jag tillägga att Ken inte dök upp. Han ansåg sig vara för sjuk för att kunna deltaga. Det berättade han när han ringde och var nyvaken efter att jag väckt honom med ett sms där jag påpekat att han missat barnens skolavslutning.

Efter att vi varit i kyrkan på skolavslutningen började jag fundera över vid vilka tillfällen man ofrivilligt kan hamna i kyrkor. Jag är döpt i ett församlingshem och på den tiden hade jag inte mycket att säga till om. Jag gifte mig i stadshuset för att jag hade lite att säga till om men när jag dör har jag återigen inget att säga till om. Så jag pratade med Carl om det. Han tillhör dem som tycker att vissa ceremonier ska av tradition hållas i kyrkan. Detta kommer att bli ett större problem i framtiden. Han kräver att vi ska vigas av en präst i kyrkan om vi gifter oss och jag vägrar i sten. Det finns inte en suck i helvetet att jag vill börja vårt äktenskap i en miljö som för mig symboliserar hyckleri, dubbelmoral, lögn, tortyr, mord, hat och fördomsfullhet. Då är det lika bra att vi skiljer oss dagen efter för med en så katastrofal start kan det inte annat än gå käpprätt åt helvetet.

Men nu var det inte det jag skulle skriva om utan mitt framtida självmord. Jag frågade Carl vad han skulle göra av min kropp efter jag dött och fick till min stora fasa veta att han skulle ge mig en kyrklig begravning med präst och sten och hela konkarongen. Över min döda kropp, var jag på väg att säga tills jag insåg att det var exakt så det skulle bli. Jag vill donera min kropp till medicinsk forskning eller något liknande, alternativt kremeras och spridas i havet eller något sådant men han tänker i alla fall begräva (som barnen kallar det) mig kyrkligt oavsett vad jag vill. Jag hotade med att ge honom en traditionell judisk begravning ifall han dog före jag men det ville han förstås inte. Han är inte så förtjust i judar… Han sa att det skulle inte hans familj tillåta. Han tänkte inte på att när han dör kanske jag är den enda familj han har… hehe.

För att förhindra att han gör detta fasansfulla och onödigt dyra med min kropp efter jag dött måste jag alltså ta livet av mig genom att hoppa ner i en stor tunna med fluorväte eller någon annan kemikalie som skulle lösa upp kroppen fullständigt. Visst, man har begravningar fast kroppen saknas så jag måste också se till att ingen får veta att jag dött. Hmmm… smita iväg till nordpolen och frysa ihjäl i en otillgänglig glaciär är ett alternativ. Problemet är att veta när det är dags för självmord. Det vore onödigt att ta livet av sig långt innan man egentligen skulle ha dött. När man lider av en långt gången dödlig sjukdom vore det optimala men då är risken att man är för svag för att orka släpa sig till nordpolen eller kräla ner i en tumma med frätande kemikalier. I bästa fall är Carl gammal och senil när det är dags så det blir barnen som får ombesörja avyttrandet av mitt kadaver. Förhoppningsvis har de då mer förstånd än Carl har och respekterar min vilja.

Har strul med min dot.nu-adress. Det verkar som om dot.nu’s server har ballat ur totalt för det går inte att komma in på deras sidor och det går inte heller att maila dem. Den något längre adressen hem.passagen.se/fortis-puella/index.html fungerar förstås men den är ju inget man lägger på minnet. Jag har en nödadress också som jag får börja använda om dot.nu inte vill börja fungera igen och det är www.fortis.webb.se.

Det är inte mycket mening med att be er som ser detta att sprida det vidare eftersom ingen kommer att se detta förrän gamla adressen börjat fungera igen och då behöver man inte använda den nya adressen.

För att fortsätta gnälla på gårdagens skolavslutning; Patsy skulle ju naturligtvis delta på den. Hon kom inte tidigt nog för att få sittplats så hon stod längst bak i kyrkan. Förmodligen tyckte hon att det var ganska bra för på så sätt så fick hon en chans att ventilera sina krämpor och visa upp sina ortopediska handledsstöd för hela bakre bänkraden. Hon viftade glatt med sina handleder i luften, pekade och visade vart hennes onda satt. Jag undrar om hon ens var bekant med någon av de som hon redovisade sina journaler för…

Efteråt, utanför kyrkan, ville hon gärna dryfta krämpor med mig också men jag stod inte stilla nog länge för att hon skulle hinna få något sagt. Inte fan är jag intresserad av att stå och lyssna på hennes gnäll när jag har fullt upp med att fota barnen och deras klasser, det måste hon ju fatta! Både Annika och Tommy hade skolavslutning samtidigt och i den åldern klarar de inte av att stå stilla för fotografering speciellt länge och jag hann faktiskt inte fota Tommy tillsammans med sin klass innan de hade sprungit åt varsitt håll allihop.

Hade tänkt berätta idag varför jag måste ta livet av mig men jag har redan skrivit så långt så jag väntar med det till imorgon.