Fick ett brev från skattemyndigheterna igår. Det står att de överväger att inte godta min självdeklaration. Jag sålde en lägenhet med förlust ifjol och det är avdragsgillt. Nu har skattemyndigheterna kollat med bostadsrättsföreningen och kommit fram till att jag angett fel summa som jag får göra avdrag för. Förbannat, tänkte jag för jag hade ju som räknat med att få igen en viss summa i augusti. Så fortsatte jag läsa. Vidare stod det vad de tyckta var den korrekta summan och det visade sig att den var nästa 15 000:- mer än vad jag hade angivit. Slutligen stod det att om jag ville överklaga detta så skulle jag göra så innan den 10 juni. Tror inte att jag tänker överklaga nu när de kommit fram till att jag ska få tillbaka mer på skatten än vad jag trodde.

Jag förstår egentligen varför man ska deklarera. De kollar ju alla uppgifter så man får minsann veta om man gjort fel. Är det då inte lika bra att man bara talar om vad man köpt och sålt och de gräver fram siffrorna och adderar och multiplicerar som det ska göras?

Har varit på basar ikväll. Ungarna på Annika och Tommys skola har gjort prylar som de sålde på skolan och pengarna går till deras fadderskola i Afrika. Jag köpte en giraff i en kruka… hmmm… Alltså… giraffens skalle är en klädnypa som man ska fästa kom-i-håglappar i. Var det någon som fattade det där? Tveksamt men den var rätt cool i alla fall. Annika och Tommy köpte allt som erbjöds! De tror att man måste köpa om det finns något att köpa. De köper inte för att de vill ha sakerna utan enbart för att det går att köpa. Shoppholister!

Imorgon är det “djurens dag” på skolan. Då får eleverna ta med sig ett husdjur att visa upp. Annika ville ha med sig båda kattorna men jag kan med säkerhet säga att ingen av kattorna vill följa med. Jag har lovat att komma till skolan med den ena katten en stund i alla fall. Den andra katten är alldeles för klen psykiskt för att må bra av ett sådant omskakande äventyr.

Nu när jag är tillbaka i min lägenhet, med min dator, är jag sugen på att göra om sidan. Jag har suttit två kvällar och sökt efter bilder och sådant till layouten men inte hittat det jag sökt. Jag är värdelös på att hitta det jag söker på nätet. Jag skulle inte ens hitta porr om det var det jag sökte efter… Carl brukar hjälpa mig att söka och trots att jag använder samma sökord som han (tycker jag) så hittar han men inte jag. Jag tror att det vilar en sökmotorförbannelse över mig.

Anna-Lena B skrämde upp mig rejält i gästboken här om dagen när hon skrev “Vad händer om dina föräldrar skiljer sig - kan han få bo i gruppbostad då, eller hamnar lasten på hans barn?”. Han har bara ett barn - jag. Jag och min far har aldrig dragit jämnt, inte ens när han var “normal”. Hade det inte varit för att han bor med mor så hade jag överhuvudtaget inte haft någon kontakt med honom. Skulle jag vara tvungen att ta hand om honom nu så behöver inte mor slå ihjäl honom för att han är omöjlig - då gör jag det istället. Nej… de kan väl inte kräva att man ska ta hand om någon man inte tål för att man är närmast anhörig…? Eller? Skulle inte förvåna mig…

Jobbet. Det har lugnat ner sig något och är inte lika panikartat stressigt som det var i början av månaden. Resten av personalen har hjälpt till en hel del genom att ställa upp på övertid när det har behövts. Och det HAR behövts. Så här innan semestern så börjar många trappa ner och tar ut lediga dagar då och då. Eftersom de flesta trappar ner så brukar de inte vara speciellt sugna på att jobba extra heller men till och med de som vanligtvis aldrig tar på sig övertid har gjort det nu. Det måste jag berömma dem för på nästa möte.

Beröm. Varför berömmer man sällan? Man klagar när något inte är bra men man håller klaffen när det är bra. Jag hade strul med att hämta mina mail från universitetets server en gång när jag pluggade. Jag mailade supporten och frågade hur jag skulle göra. Detta var vid midnatt så jag väntade mig inget svar förrän tidigast dagen efter. Döm om min förvåning när jag fick svar efter 20 minuter. Jag gjorde enligt instruktionerna och kunde sedan hämta mailen från det kontot. När det var fixat mailade jag supporten och tackade för hjälpen, sa att det funkade och berömde dem för att de svarat så snabbt. Efter en liten stund fick jag svar på det också. Killen i supporten var mycket förvånad över att jag skickat det sista mailet för han hade aldrig varit med om att någon hade mailat för att tacka för hjälpen eller för att tala om att det fungerade när de följt supportens instruktioner.

Då slog det mig att man vanligtvis är sådan - när det inte funkar så klagar man men när man blivit hjälpt är man tyst. Det är bara vänner, arbetskamrater och andra “fysiska” personer man tackar men de man får hjälp av via telefon eller mail får sällan positiv feedback. Vilket otacksamt jobb det måste vara att sitta i en datasupport.

Det blev inget turbosovande igår innan nattskiftet. Far ringde fyra gånger inom loppet av ett par timmar och sökte mor trots att han visste att hon skulle på klassträff med barnen och jag skulle sova. Efter ett tag gav jag upp och torkade fönster istället.

Tre timmar fick jag sova idag i alla fall innan jag åkte tillbaka på jobbet för att gå på ett möte. Alla arbetsledare och chefer var kallade. Alla kom inte men av de 60 som kom var ca 90% gubbar i 50-60-årsåldern, ca 8% yngre karlar och exakt 1.67% tjejer i min ålder… närmare bestämt just jag. Det är möjligt att några av de som uteblev också var kvinnor men det är helt klart mansdominerat bland chefer och arbetsledare.

Idag fick jag in våtrumsmatta, toalettstol och handfat i badrummet. Det har renoverats i tretton veckor i min lägenhet men nu börjar jag äntligen se ljuset i tunneln. Nu fattas bara badkaret, badrumsskåpet och lamporna. Det kan ju inte ta så många veckor till tycker jag. Det är farsartad hur lång tid det här har tagit. Jag pratade med en som de började renovera hos den 7 januari och de är fortfarande inte helt klara där. Jag har sagt till renoveringsgubbarna att jag vill sätta upp handdukshängare och toapappershållare själv och det förkortar säkert tiden med ett par veckor Man får hoppas att de gör ett ordentligt jobb med tanke på den tid det tar.

Har inte kunnat få kontakt med servern så jag lyckades inte uppdatera förrän idag…

Mer än så här blir det inte idag… Har just kommit hem från jobbet och måste turbosova lite för jag ska jobba inatt också.

Nu har jag flyttat i princip allt hem igen. Jag har mer prylar och pinaler med mig hem än vad jag hade med mig dit. Mina föräldrar ska, som sagt, sälja sin lägenhet och flytta till stugan (som egentligen är ett hus) och stugan var redan fullt utrustat så en hel del grejor skickar mor med mig. Ett foto av Carl har jag tagit med mig hem till skannern också. Just detta foto har jag fått tillåtelse att lägga ut för hans ansikte syns inte. Annars brukar han inte vilja visa den här typen av foton för andra för han har tagit dem för att kunna jämföra och se om träningen gett resultat.

Min mor har problem… med min far. Efter blodpropparna i hjärnan i våras har han blivit knäpp, rent svenskt sagt. Han skiter i allt och hjälper inte till med något även om han faktiskt skulle klara av det. Tomt och hur måste mor sköta helt själv och han kunde inte ens hjälpa till med att hålla när mor satte staket runt huset. han kan inte tänka logiskt heller. Han ser ofta fel på termometern och tror att det är bara några få plusgrader inomhus och då vrider han på termostaten. Mor berättade att det oftast är drygt trettio grader hemma när hon kommer hem och han ser inget ologiskt i att det skulle vara kallare inne än det är ute. Han fick för sig att de reade ut utlandsresor för 500 kronor, mikrovågsugnar för 10:- osv. och förstår inte alls det ologiska i det utan blir förbannad på mor när hon påpekar att det är fel.

Han har borta vänster sida också. Han är helt enkelt inte medveten om att det finns saker på vänster sida som han inte ser. Ofta hittar han inte det han söker, i köksskåpen bland annat, och istället för att tänka på att han inte ser det som finns till vänster och vrida på huvudet för att kunna se det anklagar han mor för att flytta om i skåpen för att jävlas med honom. Var enda gång något går honom emot blir han förbannad på mor och säger att det beror på något hon har gjort för att jävlas med honom. Han är paranoid men det är tydligen inget ovanligt bland de som har haft stroke.

Han går inte lämna ensam heller för då gör han en massa ofog. Han drar fram saker, går lös på saker, lämnar spisen på och annat. Kommer han på att han ska elda i pannan så bränner han förmodligen ner hela huset. Som tur är så har de bara en bil (sedan jag kvaddade deras andra) så är mor borta är bilen borta så det är ingen större risk att han tar bilen och försöker köra i alla fall. Då skulle han kunna dräpa fler än bara sig själv. Mor jobbar heltid och har varken tid eller ork att vara barnvakt åt honom dygnet runt. Frågan är vad hon gör åt det. Risken är att hon säger upp sig för att kunna sköta honom. Numera så får man inte sätta folk i gruppboende om de inte klarar sig själva utan anhöriga förväntas ta hand om dem. Det är så jävla onödigt!! Mor är inte gammal, bara 58 år, och lika aktiv som vilken 40-åring som helst. Nu finns det alltså risk att hon ska tvingas säga upp sig för att sköta en som fysiskt och mentalt är minst 80 år. Och det dygnet runt! Hon kan ju inte lämna honom ur sikte och han kräver ständig uppassning. Det blir inte så lyckat ekonomiskt heller.

Ärligt talat så hoppas jag att han så snart som möjligt får en till propp som tar ordentligt så han inte vaknar mer så min mor får leva för en gångs skull. Hon har passat upp honom i 40 år, först för att hon var hemmafru och det var vad som förväntades av hemmafruar, sedan för att han var van att det skulle vara så och inte själv iddes lyfta ett finger och nu för att han har blivit kocko.

Nu över till något positivare. Blev uppvaktad av mina barn idag. Det hade jag faktiskt inte väntat mig. Av Tommy fick jag en chokladask och av Annika fick jag en hårborste och ett kort där det stod “Till mor… den bästa i hela världen” tryckt på utsidan. Inuti kortet hade hon skrivit “Du är den apsolut bästa mamman i hela värden för du är så snäl. Puss o kram från Annika. Tommy sa att han inte hade köpt något kort för han skrev så dåligt men han hade tänkt skriva en dikt till mig…o ch det är ju tanen som räknas

Jag har blivit en “varannandagsskrivare”… Har haft lite ångest över det men tänkte sedan, va fan, jag skriver när det behagar mig inte för att jag måste så det spelar ingen roll om jag skriver varje dag, varannan dag eller en gång vart tionde år.

Ken har inte berättat när han tänkt ha barnen i sommar men han har berättat det för sin mor och hon skvallrade för mig. Han tänker ha dem mellan 28 juni och 5 juli. En hel vecka….wow! *ironi* Hans mor ringde egentligen inte för att skvallra om det utan för att fråga om hon får låna Tommy tredje veckan i juli. Annika ska på kollo mellan 10 och 21 juli så Kens mor undrade om Tommy kunde få komma på “kollo” till dem ett tag medan Annika är på kollo. Min mor har också tänkt att Tommy ha Tommy medan Annika är på kollo så det verkar inte som om jag kommer att se mycket av honom medan Annika är borta.

Carl har överskattat sin styrka och försökt lyfta en skivstång som tydligen var en aning för tung. På kvällen samma dag som jag kom hem från honom kom han hit för att vila upp sin onda rygg och det är ju trevligt. Ja, alltså att han är här - inte att han lyft sönder ryggen. Han åker hem imorgon dock… Den sista har han sin sista tenta före sommarlovet så efter det kommer jag att få se mer av honom vilket också är trevligt.

Efter att ha levt i exil i nästan tre månader är det nu dags att flytta hem igen. Mors lägenhet ska nu utsättas för samma elände som min. Mor ska inte flytta tillbaka till den lägenheten utan säljer den när renoveringen är klar. Nu vill hon få ut så mycket som möjligt ur lägenheten innan de börjar riva ut badrummet och jag måste också ta mitt pick och pack och försvinna där ifrån. Så jag har burit - hennes saker, mina saker och ungarnas saker hela dagen. Jag har så jävla ont i fötterna så jag tror det skulle vara mindre smärtsamt att hugga av dem och gå på benpiporna. Fingrarna värker också. Mor hade slitit ut sin tvättmaskin ur badrummet och ställt den på en matta. Denna matta skulle jag sedan lirka fram och försökte lätta lite på tvättmaskinen men tappade greppet och tappade den på fingertopparna. Det kändes kan jag tala om. Det känns än.

Jag var på det fruktade kvartsamtalet idag. Ken dök upp så han var tydligen också ditkommenderad. Skräcködlan lyste med sin frånvaro dock. Jag måste säga att hon är aldrig så lysande som när hon är icke närvarande Tonen var en helt annan än förra gången och jag misstänker att det har att göra med att Skräckis inte var med denna gång. De försökte väldigt trevande antyda att Tommy hade problem med ditten och datten men när jag protesterade ändrade de sig genast och höll med om vad jag sa. Lite besviken är jag ändå. Jag hade börjat se fram emot att platta till dem ordentligt och så bjuder de inget motstånd. Det känns som om jag hade laddat upp i ett par månader alldeles i onödan. Nåja, jag sparar det till nästa kvartsamtal som Skräcködlan är med på, det kan nog behövas då.

Långhelg… det behövde jag. Har varit hos Carl i helgen och sovit, sovit och åter sovit. Nästa gång jag åker till honom ska jag ha med mig ett täcke. Han har min gamla säng som är 130 bred och vi har delat täcke. Problemet med det är att Carl inte vill att täcket ska dras högre upp än till bröstet medan jag vill ha det upp till hakan. Under natten trycker han alltså ner täcket och jag kämpar febrilt med att försöka dra upp det. Han snurrar också in fötterna i täcket så att mina fötter blir utan täcke… Han bor i en källare och där är ganska kallt så man vill helst inte sova utan täcke men det är också svårt att sova medan man brottas så jag brukar hämta ett badlakan att dra över mig när jag blivit less på att brottas med Carl.

Det verkar vara populärt att ha ihjäl sina barn. Var och varannan vecka får man läsa i kvällstidningarna om föräldrar som tagit livet av, eller försökt ta livet av sina barn. Nu senast har det avslöjats att en mamma mördat två av sina fem barn och stoppat dem i frysen. Man kan ana en viss skillnad mellan om det är pappor eller mammor som utsätter sina barn för våld. När det är pappor är de blodtörstiga monster, grymma, elaka och beräknande. Kvinnor som mördar sina barn är det däremot synd om för de mår inte bra, de är labila och har haft det svårt och inte sällan finns det en man som sägs ha pressat dem till det. Ta bara den där kvinnan som kastade sin treåriga son från en bro - kvällstidningarna var inte sena med att i stora rubriker tala om att hennes pojkvän dopat sig som om det skulle vara orsaken till att hon försökte mörda sin son.

Nä, jag tror inte på det där. Föräldrar som mördar sina barn är lika mycket monster oavsett om de är kvinnor eller män. Jag tror inte en sekund på att mamman som mördat och fryst ner två av sina barn direkt efter förlossningen på fullt allvar trodde att det var den enda utvägen. Det finns preventivmedel som är näst intill 100% säkra. Abort är, så vitt jag vet, fortfarande lagligt i Sverige. Adoption är en annan möjlighet som den kvinnan inte kan ha varit helt främmande inför eftersom hon redan har adopterat bort ett av sina barn. Vart finns papporna till dessa mördade barn då? Har någon ens tänkt tanken att det finns en, kanske två män därute vars barn blivit slaktade direkt efter födseln? Har någon försökt leta upp dem och hjälpa dem? Jag kan inte ens föreställa mig den enorma frustration, vrede och förtvivlan jag skulle känna om jag fick veta att jag var förälder till barn som mördats av den andra föräldern utan att jag kunnat ingripa, utan att jag ens vetat om barnets existens. Vore jag någon av de män som den kvinnan haft sex med de senaste 6-7 åren skulle jag må jävligt dåligt nu av att veta att något av de barnen kanske var mitt. Nej, jag har väldigt svårt för att tycka det minsta synd om den kvinnan.

Igår på jobbet fick jag höra att hela labbet tydligen tog springnota när vi var på festen. Vi skulle själva betala 135 kronor var för maten och resten skulle företaget stå för. Personalchefen hade hand om de pengar vi lagt själva och de lämnade han till restaurangen innan middagen. Resten skulle faktureras på honom och han sa till personalen att han skulle ta hand om det efter middagen. Orkestern skulle också få betalt av honom efter middagen. Visst… Direkt efter middagen smet personalchefen iväg utan att betala någon och personalen på restaurangen hade ingen aning om vad han hette ens så de visste inte vem de skulle fakturera. Det är ganska typiskt vår personalchef - han är inte känd för sitt goda minne direkt. Jag träffade honom igår och var naturligtvis tvungen att pika honom för att han glömt betala och medan vi stod och pratade kom han på att han glömt sitt insulin hemma.

I måndags var jag och Tommy på läkarbesök för att kolla att hans hjärta är OK fortfarande. Det var det. Läkaren tyckte att Tommy nu är gammal nog för att själv förstå sitt hjärtfel och vad de gjorde under operationen så hon förklarade och ritade för honom. Tommy såg ut som en fågelholk så jag tror inte att allt gick in riktigt och läkaren såg det också så hon sa att jag säkert kunde förklara det bättre för honom sedan när vi kommit hem. Jag sa till Tommy att Carl får förklara för han är läser till läkare och kan det där bättre än jag Det hörde läkaren så hon frågade “Carl? (Fast hon sa hans riktiga namn förstås) Är det din storebror?”

Jo, man tackar… ser jag ut att vara gammal nog att ha en son som är gammal nog att läsa till läkare, alltså minst 19-20 år?? *hrmf*

Har varit på kvartsamtal med Annika. Enligt hennes läkare är hon glad och positiv, självständig och flitig på lektionerna, kommer lätt överens med både personal och elever. Inga problem med andra ord. Tydligen har Annikas magister inte pratat med Skräcködlan så han fått veta vilka enorma problem mina barn har för jag fick inga som helst indikationer på att han tyckte att A hade minsta lilla problem med något. Jag antar att det blir ett helt annat ljud i skällan när jag på fredag ska på uppföljningskvartsamtalet med T’s lärare för då är ju Skräckis med.

Min mor berättade något oroväckande igår. Tydligen har Tommy berättat för henne att han inte tycker om Skräckis. Men han berättade det inte förrän min mor först lovat dyrt och heligt att inte föra det vidare till någon. Skräckis, som är barnskötare på fritids egentligen, hjälper läraren i Tommys klass genom att ha vissa lektioner med barnen. Tydligen ställer Skräckis krav på Tommy som han har svårt att uppfylla och när han inte gör det så får han inte vara kvar i klassrummet. Som jag förstod det så betyder det att hon kan kräva att han ska läsa ett visst antal sidor under en viss tid och hinner han inte det så blir han utkastad. Vad jag tycker är skummast med det hela är att Tommy inte berättar det för han brukar vara snabb på att skvallra om han tycker att någon behandlat honom fel. Varför vill han inte berätta i det här fallet utan istället verkar försöka hemlighålla det? Jag undrar vad Skräcködlan har hotat med ifall han berättar…