Har just avslutat mitt sista ordinarie skift på länge… kanske för gott. De sista två dagarna har jag åter igen jobbat för mycket och sovit för lite men förhoppningsvis kan jag slipper jag göra det lika ofta när jag nu ska jobba dagtid istället.

Har reflekterat en massa senaste dagarna men inte hunnit skriva något. När jag nu har tid har en sprängande huvudvärk ersatt allt. OOOOONT!! Ska äta lite och sova lite så jag gör ett nytt försök imorgon.

En del menar att ett bevis på att det finns en gud är att saker och ting och förstås liv är så komplexa och avancerade att de omöjligt kan ha uppstått ur kaos. Jag menar att det är ett bevis mot att det finns en gud.

Människor har en förmåga att projicera mänskliga egenskaper på annat. De djur som vi på något sätt kan känna igen oss i, som kan härma mänskliga beteenden och rörelser osv, tillskriver vi ett medvetande som liknar vårt. Kattor, hundar, grisar, getter och många andra djur kan vi utan problem relatera till. Vi utgår från att de har ett medvetande och känslor och därför kan vi relatera till dem och känna sympati med dem. Vi utgår från att de har mänskliga egenskaper och därför visar vi dem ett visst mått av respekt. Bakterier och nematoder har vi inga större sympatier för. Visserligen är de också liv men de är alltför olika oss för att vi ska respektera dem som liv på samma sätt som annat liv som vi kan relatera till. Ju mindre likt människa ett liv är desto oviktigare är det livet i våra ögon.

När vi ser hur storslagen och komplex naturen är tänker vi automatiskt att något måste ha skapat detta, något som har ett medvetande, något som är mänskligt men naturligtvis mycket större och mäktigare - en gud. Vi tillskriver dur mänskliga egenskaper för att ha större förståelse för dem och på samma sätt tillskriver vi naturen mänskliga egenskaper för att vi tror att vi på så sätt har större förståelse för den. En gud måste alltså ligga bakom allt detta. En gud som har ett medvetande, fantasi, som kan strukturera och organisera, som tänker framåt och planerar. En gud som skapar och har en tanke bakom sitt skapande. Och gud skapade människan till sin avbild.

Människor har medvetande, fantasi, kan strukturera och organisera,  tänker framåt och planerar, skapar och har en tanke bakom det hon skapar. Trots att vi är så fantastiska - avbilder av gud - så orsakar vi så mycket död, elände och lidande för allt liv på jorden. Dessa egenskaper, de mänskliga egenskaperna, är bevisligen destruktiva. Om en gud hade samma egenskaper skulle denne gud inte kunnat skapa något så grandiost som världen.

Den kraft som är upphov till allt har inga mänskliga drag. Den är för enkel för att vi ska kunna acceptera dess storhet och för omänsklig för att vi ska kunna relatera till den. Vi förstår den ännu mindre än vi förstår oss på en nematods känsloliv. Vi kan inte påverka den, den har inget medvetande, den har ingen tanke bakom det som skapas. Den är inget väsen, den kan inte blidkas eller förargas. Den varken planerar eller strukturerar. Den går inte att avbilda. Vetenskapsmän har i alla tider försökt kartlägga dess lagar, konstanter och ekvationer för att se strukturer och på så sätt göra den mänskligare så att vi ska kunna förstå den och eventuellt manipulera den. Kaos. Allt har uppstått ur kaos.

Vi har bevisat att entropi styr atomer och att allt består av atomer. Ändå kan vi inte acceptera att kaos är ursprunget till allt.

Buffeln är tydligen inne i en svacka. Vet inte om jag nämnt det tidigare men för ett par månader sedan snubblade han och slog axeln ur led och var sjukskriven ett tag. Nyligen klättrade han i träd för att kapa grenar med motorsåg. Naturligtvis lyckades han drulla ner ur trädet och skadade ryggen. Efter knappt två veckors sjukskrivning är han nu tillbaka. Han berättade att han hade så ont så han inte klarade av att skita. Efter att åtskilliga dagar gått utan att han lyckats med sin tarmtömning bestämde han sig för att sätta sig och kämpa tills det var avklarat. Trots tappra försök lyckades han dock inte med att “rensa sig själv”, som han uttryckte det, så han bad sin fru att “rensa” honom vilket hon gjorde. Varför han berättade detta är för mig en gåta. Jag är inte heller riktigt säker på vad exakt hon gjorde för att “rensa” honom men jag är däremot fullkomligt säker på att jag absolut inte vill veta. Jag vågar inte ens spekulera i hur denna rensning gick till.

Han berättade också att han hade blivit orolig för att det eventuellt var ett diskbråck han ådragit sig. Han hade blivit röntgad men fick sedan veta av en bekant att diskbråck inte går att se på en vanlig röntgen. Buffeln uppsökte då akuten och krävde att få bli “skift-röntgad”. Han fick ingen “skift-röntgen” men säkert mer än ett leende.

Nu är han i alla fall tillbaka på jobbet. Fräsch är han däremot inte. Han vaggar omkring som en gravid, har svårt att sätta sig ner och sedan lika svårt att ställa sig upp igen. Det är alltså slut på tävlingen om att hinna först när proverna kommer. Han försöker visserligen kasta sig upp ur fåtöljen, på samma sätt som han alltid gjort när han hör ett prov komma, men han kommer liksom ingen vart. Han fäktar vilt med armar och ben och grymtar högljutt men mer blir det inte så jag kan i sakta mak glida iväg och hinna före honom utan att stressa. Han borde ärligt talat vara sjukskriven för jag tror inte att han blir bättre av att jobba.

“Med ett schysst järnrör kan man slå hela världen med häpnad.” är ett citat (av SockerConny) som jag fastnat för. Jag har inte den blekaste om i vilket sammanhang det sas eller vad som ursprungligen menades men… För mig betyder det i alla fall att man kan lyckas med det mest oväntade och på de mest oväntade sätt.

Jag kan tänka mig att mina lärare i högstadiet och gymnasiet inte hade stora förhoppningar om mig och min framtid. Jag träffade min klassföreståndare från högstadiet och en lärare från gymnasiet på flyget hem från kursen i onsdags. Speciellt min gamla klassföreståndare hade nog trott att jag vid det här laget skulle vara en gammal avdankad missbrukare eller något liknande. Att kunna säga att jag läst matematik och kemi vid universitetet och snart blir chef för ett labb är ett av mina schyssta järnrör.

Jag vet inte vad som ger mig större tillfredsställelse - att jag har “lyckats” eller att jag åstadkommit något oväntad. Jag gillar att chocka. När människor tror att de känner mig och vet hur jag reagerar i olika situationer kan jag bara inte låta bli att visa en helt ny sida av mig själv eller göra något oväntat. Detta är något som roar mig storligen. Det omvända roar mig också - när andra gör något jag inte förväntat mig av dem eller avslöjar någon för mig helt okänd sida. Det gör att man tvingas se dem med nya ögon och omvärdera sina åsikter. Det gör saker och ting (och människor) intressantare.

Min chef jobbar sin sista dag på måndag. Det är inte klart ännu vem som ska efterträda honom men det är i alla fall lite klarare. Han sa idag att de övriga cheferna vill att jag ska få tjänsten men de kan inte säga något officiellt förrän allt är klart med hur den nya organisationen på jobbet ska se ut. Det ska vara klart innan semestern i alla fall. Rivalen “pryar” för chefen nästa vecka ut men sedan är jag chef tills det har beslutats vem som ska sättas permanent på den tjänsten. Vågar man börja tro på riktigt…?

Jag har gått och funderat över karln som ledde kursen jag var på i veckan. Jag kan inte riktigt avgöra i vilken ålder han var. Han hade några gråa hårstrån och klädde sig som om han vore i 50-60 årsåldern men han hade inte en rynka. Han kan ha varit allt mellan 40 och 60. Han verkade blyg och inte alls road av sociala tillställningar. När han undervisade oss undvek han konsekvent att se någon i ögonen. Han följde med ut när vi gick på restauranterna men han deltog aldrig i samtalen utan satt bara och stirrade ner i bordet i väntan på maten. Maten intog han under tystnad. Han var på inga sätt otrevlig men han verkade inte alls trivas med situationen. En kollega till honom berättade att han var mycket blyg och inte hade något större socialt behov. Min chef, som också känner honom, berättade att han bor hemma med sin mamma trots att han är i 35-årsåldern (fast jag tror att han är äldre än så). Vilken märklig människa. Jag undrar om han trivs med att ha det så eller om han är fånge i sin sociala begränsning. Han har levt kanske halva sitt liv utan att verkligen leva… det jag kallar liv i alla fall.

Nyss hemkommen från kurs i Stockholm. Det mesta som togs upp på kursen kunde jag redan så jag kunde ägna mer energi åt att roa mig än att lära mig. I måndags åt jag pasta med oxfilé på Michelangelo i Gamla stan och gjorde sedan en tidig kväll. Hade varit uppe sedan klockan fyra på morgonen så jag var inte piggast. I går inmundigades middagen på Golden Hits. Skagenröra med räkor och krabba på mörkt bröd till förrätt. Huvudrätten var rosastekt hjortfilé med potatispuré och charlottenlök serverad med sherryvinäger och svartvinbärssås. Creme Brulé med karamelltak och kaffe som avslutning. Showen var också mycket bra (Golden Hits kör samma stil som Wallmans salonger för er som inte vet det). Vin, vin, vin och avec under hela middagen gjorde ju inte att kvällen blev mindre rolig och på hotellet hann vi ta oss ett par öl innan vi knoppade in. Däremot har det inte varit så lätt att hålla sig vaken idag så jag ska göra en tidig kväll ikväll.

Man betalar världsliga pris för att stilla sina världsliga behov. Men vad ska jag då betala för att stilla mina andliga behov? Vad kostar det att få vara sammanflätad med en annan person på en annan nivå än den fysiska? Vad är priset för att få vara speciell och unik för någon som är speciell och unik för mig? Vad måste jag ge för att tillsammans med någon annan få uppleva det rena, unika och äkta? Den obeskrivliga mentala gemenskapen när två personer på ett andligt plan smälter samman och blir ett eget väsen dolt för andras kritik och fördömande. Den gränslösa, fullkomligt besvarade kärleken som kryper in i varenda vrå av ens själ och fyller en till bristningsgränsen med ofantlig lycka och trygghet. När man blir ett med en annan. Går det? Finns det? Vad kostar det?

Fullt medveten om att det inte varit den äkta varan har jag många gånger och med flera personer låtsats en stund. Lurat mig själv att det äkta funnits nästan inom räckhåll för mig också, simulerat känslan. Ett litet obetydligt smakprov på vad som kommer när jag träffat den rätte. Priset jag fått betala för illusionen har varit sex.

Men vad gör jag om den rätte också väntar sig att jag ska betala ett världsligt pris för att mina andliga behov ska tillfredsställas? Är äkta kärlek bara en myt som hålls vid liv genom flitigt kopulerande? Spricker bubblan i frånvaro av sex eller om sexet inte är så frekvent eller av den art som den andre önskar? Är allting bara fejk?

Det känns som om jag har två val; låta mig luras och få någon slags samhörighet med någon annan eller se sanningen, leva ensam och betala med tillfälligt sex då och då för att få känna smaken av min dröm.

Finns det ingen djupare mening med att vara två? Det kanske är så att lyckligast blir den som bäst lyckats lura sig själv.

Klockan 18.09 idag passerade jag 30-strecket. Nu är jag officiellt en kärring. Eftersom jag nu är 30 + några timmar borde jag gå under stämpeln 30+.

Har hittat en par nya åderbråck på framsidan av smalbenen, har upptäckt att min tidigare blonda antydan till mustasch har mörknat och blivit aningen mer än en antydan men har också upptäckt att jag har en pojkvän i 20-årsåldern fast än jag själv är 30+. Carl är två år yngre än jag Det gäller att se det positiva i saker och ting.

Jag jobbade natten till igår och gick av klockan 06.30 på morgonen. Snabbt hem för att försöka blunda några timmar för att sedan börja jobba 14.30. Dubbelskift. Jag slutade halv sju imorse. Då var jag rätt mör men nu är jag ledig några dagar
Telefonförsäljare - vad är det för konstigt släkte? Under de få timmar jag var hemma igår ringde en kvinna och ville sälja en hemförsäkring till mig. Hon frågade artigt om hon störde och jag sa som det var, att hon väckt mig och att jag just slutat nattskiftet och skulle gå på ett dubbelskift inom några timmar. “Bra, då har du tid en stund” svarade hon. Efter det finns det inte en suck att jag skulle skaffa hemförsäkring i det bolaget.

Någon har ringt och sökt mig på jobbet också. Flera gånger. En gång svarade jag och människan presenterade sig och sa att det gällde någon slags undersökning. Jag blev frågade om jag hade tid en stund och jag svarade att det fick gå väldigt fort då för jag var upptagen med jobb (man brukar ju som vara det när man är på jobbet). “Ja, det går fort, det tar bara en kvart, 20 minuter” sa människan. Det är inte vad jag kallar snabbt så jag talade om när jag skulle vara hemma och bad henne ringa hem senare. Det gjorde hon aldrig.

En karl har också ringt och sökt mig på jobbet och det ska tydligen också gälla någon undersökning men om det är samma undersökning vet jag inte. Jag har aldrig lyckats vara i närheten då han ringt men mina kollegor sa åt honom att ringa hem till mig istället. Han fick så småningom tag på mig på mobilen men då satt jag i möte så jag bad honom återkomma senare samma dag. Det gjorde han inte men han fortsätter att ringa på jobbet och fråga efter mig.

Varför ringer de och söker mig på jobbet? Hur har de fått tag på telefonnumret dit?? Av princip köper jag aldrig något av telefon- eller dörrförsäljare. Om jag behöver något så söker jag upp försäljare och köper det jag vill ha. Telefon- och dörrförsäljare försöker pracka på folk de inte behöver genom att söka upp dem och försöka övertyga dem om att de har ett behov som de inte är medvetna om.

Det är ledsamt att människor dömer sig själva hårdare än de dömer andra. Man ställer krav på sig själv som man aldrig skulle ställa på andra för man inser att de omöjligt skulle kunna leva upp till dem men ändå kräver man detta av sig själv. När man får kritik av andra klarar man ofta av att sålla bort sådant som enbart är elakt skitsnack men när den lilla rösten inom en själv säger att man är en värdelös odugling tar man till sig vart enda ord. Den jag nu hade i åtanke var Jerry men jag tror att alla mer eller mindre fungerar på samma sätt. I värsta fall bryter man ner sig själv till den grad att man måste söka skäl för att fortsätta leva och glömmer helt att livet i sig är skäl nog för att leva. Helt plötsligt börjar man gripa efter halmstrån man tidigare inte behövde och tror att de nu är absolut nödvändiga för att man ska orka fortsätta. Det som tidigare var självklart och som man tog för givet måste man kämpa för. Lusten att leva. Om det var möjligt skulle jag klippa loss lite av min livslust och maila till Jerry för han mår betydligt sämre än han förtjänar.