Carl och jag var på restaurant ikväll. Det är ett nyöppnat ställe i stan och när vi var där kom en gammal barndomsvän med sällskap in. Hon har haft en liten karriär som fotomodell och tillhör sedan länge “innegänget” i stan.

När man var i tonåren drömde man om att bli en i innegänget. De bar det senaste modet, hade den senaste makeupen, använde de senaste uttrycken, hade vipkort till de hippaste krogarna (vilka de var de flitigaste besökarna på) och verkade rent allmänt vara betydligt lyckligare och ha mycket roligare än vi vanliga dödliga. Någon gång i 20-års åldern började man se ner på innegänget. När de kom inskridandes i lokalen fnös man föraktfullt åt deras närvaro… förmodligen av ren avundsjuka.

Nu vet jag inte vad jag tycker riktigt. Det är egentligen ganska sorgligt… De jobbar som expediter på små innneboutiquer, som assistenter på skönhetssalonger och hos innefrisörer, som bartenders på innekrogarna. Sådana jobb skulle man ha gått över lik för att få när man var runt 18-20 år. Det var bara om man var med i innegänget som man fick de jobben. Vi andra var snällt tvungna att plugga vidare för att få jobb. Det är det som är det sorgliga… nu har nördarna som inte fick vara med i innegänget jobb, barn, långvolvo och en årsinkomst på minst 250 000. De är fortfarande hopplöst ute och innegänget är fortfarande de som är hippa men, ärligt talat, hur kul är det att jobba som bartender hela livet? Vad hjälper det att man är snyggast i stan om man inte har någon utbildning och ett sunkigt jobb som knappt ger nog betalt för att upprätthålla den glamorösa fasad som man enbart är känd för? Ingen av dem har barn heller. Jag skulle tro att det är en omöjlighet att skaffa barn om man försörjer sig på att jobba halvtid i en boutique och har ett klädkonto på ett några tusen i månaden. Vilket tragiskt liv.

Jag är glad att jag aldrig kom in i innegänget. Jag behöver inte sminka mig innan jag går utanför dörren, jag kan gå på affären med skitigt hår och en gammal urtvättad t-shirt, jag behöver inte gå på krogen flera gånger i veckan, jag behöver inte se ut som jag har roligt hela tiden, jag behöver inte köpa tröjor som kostar 1500:- utan skäms inte över att handla kläder på rea på OBS och jag behöver inte svänga mig med hippa nya fraser. Jag är så glad att jag är nörd!

Carl har tagit ledigt i helgen, jag är ledig och barnen är i Håla hos Ken så vi är alldeles ensamma och har varken borden eller måsten. Vad gör man då när man har en hel långhelg ensamma tillsammans? Jo, man äter! Vi har ätit, ätit och åter ätit. Kotletter med champinjonsås, kycklingsallad, kallskuret, räkor, chips, godis, glass, ostbricka, middag hos min mor och imorgon blir det restaurantbesök.

Min ångest växer i samma takt som mina fettdepåer men Carl är nöjd. Han räknar kalorier. Inte för att undvika dem utan för att få i sig så många som möjligt. Det är ärligt talat inte så upplyftande att äta när Carl är med. Han studerar mitt ätande ingående och kommenterar hur mycket jag stoppar i mig. Det är inte en tjockis önskedröm att få kommentarer som “Fan, vad du kan äta mycket” och “Hur mycket väger du nu? Är det över 100??”

Nu vet jag i och för sig att han säger sådant för att han avundas mig och själv skulle vilja klara av att äta stora måltider men det är inte så lätt att ta det som en komplimang ändå. Smockan hänger, så att säga, i luften men han har bättrat sig på senare tiden faktiskt.

Han gnäller ständigt över att han inte får i sig tillräckligt mycket mat och att han håller på att “slanga ihop”. Medan jag försöker äta mesta möjliga mängd mat med minsta möjliga energiinnehåll gör han det motsatta. Han sörplar i sig saftsoppa av ett visst märke för att just den innehåller 90kcal/100g och är lättdrucken. Protein jagar han också. Yoghurt, mjölk, kreatinpulver, proteinkakor, kött mm glufsar han i sig så ofta han kan. Det är inte underligt att han inte får i sig så stora måltider med tanke på hur mycket han stoppar i sig mellan.

Nu hinner jag inte skriva mer… ska äta

Den 28:de är en bra dag. Förutom att Carl och jag blev tillsammans den 28:de (vad jag tjatar om honom) så är det löningsdag. Särskilt roligt är det den 28:de när man jobbat lite övertid så man tjänat runt 30 000:-. Men ungarna ska ha nya cyklar nu så det är inte skoj så länge. Idag skulle jag åka och handla lite inför helgen. Inte mycket bara ett par kycklingar, lite grönsaker, ägg, godis och lite annat. Det gick på 1300:-… oops. Det är kul att handla men det roliga tar slut när man ska hem med det om man bor på fjärde våningen utan hiss. Carl kommer hit idag så jag lämnade en kasse och åtta lite cola i bilen så han får bära upp det när han kommer.

Patsy ringde igår och beklagade sig över hur trött och sjuk hon var. Hon sa att hon skulle träffa läkaren på lasarettet idag och tänkte då passa på att lämna påskägg till Annika och Tommy. Barnen slutar skolan klockan 14.00 sedan ska de ta sig hem och klockan 16.00 kommer Ken och hämtar dem för de ska vara i Håla över påsken. Barnen hinner i bästa fall vara hemma en och en halv timme innan de åker och under den tiden var jag inte så sugen på att ha Patsy här och lyssna på hennes gnölande över alla sina mystiska och odefinierbara sjukdomar. Så jag ljög. Jag sa att vi inte skulle vara hemma för att vi skulle åka och hälsa på min far på lasarettet. Handlar det om sjukdomar blir Patsy intresserad. Hon frågade vad han låg inne för och jag berättade att han fått en stroke. Hon förstod preciiiiis hur han hade det för hon hade minsann haft några strokes hon också… Sedan ältade hon sina inbillade strokes några minuter.

Hon frågade hur jag jobbar nästa vecka och jag berättade att jag jobbat en massa dubbelskift så jag hade tagit ledigt fram till nästa fredag. Än en gång skulle hon vara värre. Hon sa att det inte var bra att jobba för mycket och att det var för att hon jobbade dubbelt varje dag (inte illa med tanke på att det dagis hon jobbade på inte har öppet 16 timmar per dag ens) som hon blev utbränd. Jaha… nu är hon utbränd också… få se nu, hon har haft ett antal strokes, hon har fibromyalgi, reumatism, diskbråck och nu är hon också utbränd. Detta är bara de sjukdomar som hon fått de senaste två åren. Hon säger att hon tar 14 olika sorters mediciner per dag däribland cellgift och cortison men cellgiftet måste det vara något fel på för hon mår inte bra av det. Cellgift är ju inte känt för att vara något man ska må speciellt bra av men…

Dessutom har hon berättat för barnen att hon fallit utanför min port så att hon bröt handleden som hon nu har stora problem med. Jag kommer mycket väl ihåg den gången hon påstod sig ha fallit utanför porten. Hon kom upp och berättade att hon halkat och föll så illa så att hon förmodligen brutit handleden. Precis utanför porten hände det och det gjorde så ont så att hon låg på marken i 15-20 minuter innan hon kunde ställa sig upp. igen. Sa hon… Carl var hos oss då och han åkte iväg för att klippa sig fem minuter innan hon ringde på dörren. Han måste då ha klivit över henne på väg ut. Han säger att han inte gjorde det men att han såg henne parkera bilen när han körde ut från parkeringen.

Jag undrar vad hon tror att hon ska vinna på att hitta på alla dessa sjukdomar och skador. Barnen är också rätt trötta på att hon hela tiden vill prata om sina sjukdomar med dem (!!). Är det sympati och medlidande hon är ute efter så har hon misslyckats. Hon gör ju bara bort sig när hon ljuger så uppenbart.

För att fortsätta där jag avslutade igår; Carl är en pudding. Vi träffades första gången för tre år sedan, den 12 februari vid femtiden på morgonen på aftonbladets chatt. Han och en kompis till honom var på chatten för att provocera folk. Det var tydligen vad de brukade roa sig med då. Den morgonen var det jag som blev offret men jag har lite svårt för att släppa en diskussion om jag inte “vunnit” den vilket gjorde att Carl hade lite svårt att bli av med mig. Dagarna efter sökte jag honom på chatten och han var inte svår att hitta - han var den som provocerade och irriterade folk. Jag började skicka nedlåtande mail till honom och han svarade i samma stil… men alltid med en viss glimt i ögat (hur man nu kan se sådant i mail). Så småningom hade jag honom i min ICQ-lista.

Så… tiden gick och jag började fastna ordentligt för denne irriterande, högdragne besserwissertyp. Jag kände ingen i den stad jag bodde i då så hans mail var den enda “vettiga” sociala kontakt jag hade. Så småningom flyttade jag hem och våra diskussioner på chatten och ICQ blev mer normala.

Han berättade om sig själv. Han sa att han var 1.90 lång, blond, blåögd, muskulös eftersom han tränade styrkelyft, studerade till läkare, hade en far som var aktiemiljonär. Att man ljuger som en häst travar på nätet när man beskriver sig själv var ju ingen nyhet för mig så min bild av honom var en annan. Spinkig, tunt, stripigt hår, datanörd, finnig, fjunig och gymnasieelev. Han skickade faktiskt ett foto som han påstod skulle föreställa honom. Ett mycket suddigt foto i miniformat. Fotot föreställde en väldigt välbyggd man med bar överkropp… i en mörk lokal. Kunde ha varit vem som helst och jag tvivlade stenhårt på att det verkligen föreställde den jag hade på min ICQ.

Så kom då dagen när han skulle hälsa på mig, drygt fem månader efter att jag första gången chattat med honom. Jag hade inte väntat att han skulle vara den han påstått han var och därför var jag rätt nervös. Jag hade förstås lyckats falla för honom innan jag träffat honom och jag var inte säker på om jag hade fallit för honom eller för den han utgav sig vara. Det ringde på dörren och jag öppnade. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig den besvikelse jag kände när jag såg honom. Han såg inte alls ut som han hade beskrivit, han såg inte heller ut som jag hade befarat - han var en grekisk gud (fast blond och blåögd), en Adonis. Han var en sådan som sådana som jag inte bemödar sig att ens titta efter för det finns inte en suck i helvetet att de skulle så mycket som spotta åt vårt håll. Sådana som han har ihop det med silikonpumpade innebrudar med dockansikten. Jag var nära att slänga igen dörren igen för att bespara honom obehaget att behöva genomlida en kväll med mig.

Allt var pinsamt, jag visste inte vad jag skulle säga och allt jag sa lät korkat. Han sa nästan inget, han bara log. Jag var helt övertygad om att han enbart ville komma därifrån så snart som möjligt. När hans kusin ringde (som hade skjutsat honom) och de kom överens om att han skulle hämta Carl tidigare än planerat tänkte jag att det här definitivt var sista gången jag skulle ha någon form av kontakt med honom. När det var dags för honom att åka bad han om en kram, “för att vara artig” tänkte jag. Innan han gick bad han om en till kram… Ett mycket förvirrat hopp tändes.

En vecka senare blev vi officiellt tillsammans. Jag frågade chans via ICQ (jag har aldrig påstått att jag är mogen). Ca två veckor senare kom han tillbaka och skulle då stanna några dagar. Jisses, vad nervös jag var. Adonis skulle sova över - hos mig - i min säng - med mig! En sak hade han glömt nämna när han beskrev sig själv - hur bred han var. Han hade visserligen sagt att han var vältränad men… Han var bred som en ladugårdsvägg! Inte så där broileraktig som bodybuildarna som ser ut som michelingubbar utan helt proportionerligt, ofantligt gigantisk, helt perfekt hopsatt som den perfektaste grekiska staty. Hans rygg… ujujuj… Jag var livrädd.

När vi varit tillsammans i någon månad fick jag någon slags kris. Jag har faktiskt aldrig berättat det här för honom men jag var inte riktigt säker på om det verkligen var honom jag älskade eller hans fullkomliga yttre. Han var så läcker att det gjorde ont att se på honom så jag kunde inte riktigt hålla isär saker och ting… på något sätt. Jag ville inte vara en sådan där bimbo som är tillsammans med en karl för att han är snygg rätt och slätt. Hur som helst så tvivlade jag kraftigt på mina känslor då. Nu har jag för länge sedan upptäckt så pass många fel och brister hos honom så att jag lätt borde kunna se förbi hans perfekta yttre och glömma honom om jag inte hade haft djupare känslor så nu vet jag säkert att jag älskar honom för den han är. Men faktum kvarstår; han är en superpudding!

Det händer inte så mycket runt mig just nu så jag har egentligen inte något att reflektera över. Därför tänkte jag reflektera över mina reflektioner… på nätet.

Alla människor tänker en hel del konstant under dagen. Rena rama känslostormarna försiggår i huvudet på människor runt omkring oss konstant men vi ser det aldrig. Det andra får ta del av är en filtrerad version av vad vi tänker. Allt vi säger och gör, allt vi agerar ut modellerar vi först till så att det ska vara förnuftigt, passande, inte stötande eller störande. Tror vi att det vi tänker förmedla inte skulle intressera någon släpper vi kanske inte ens ut det. Människor har vant sig vid att de intryck som de får av andra är filtrerade på det här sättet. Alla vet att man tänker på ett helt annat sätt, ett starkare och intensivare sätt men att man bara visar en filtrerad, censurerad, reducerad version utåt. De människor som släpper ut sina tankar oredigerade uppfattas som hysteriska eller galna. Eftersom vi är vana att det är en redigerad version vi får se och höra så utgår vi från att det alltid är så. Då måste den “den hysteriska galningen” ha tankar som är 17 resor värre an vanligt, tror vi eftersom vi utgår från att det som vanligt är en redigerad form av tankarna vi får ta del av.

Jag vill få ut mitt inre i originalform därför skriver jag dagbok. Dessutom vill jag gärna få respons på mina tankar så jag vill att andra ska ta del av dem. Skulle jag springa runt och be vänner och bekanta bläddra i min dagbok skulle de förmodligen råda mig att ta kontakt med någon som arbetar med hysteriska galningar. Dessutom vill jag inte tvinga på andra mina tankar. Så därför skriver jag på nätet. Intresserar det någon så kan de surfa in och läsa om och när det behagar.

Innan jag var anonym så var det en del som rynkade på näsan åt vad jag skrev. Förmodligen kunde de inte fatta att det var den oredigerade delen av mig de läste om utan trodde verkligen att jag var så - i redigerad form. Det låg i bakhuvudet när jag skrev också så att jag kände att jag var tvungen att begränsa mig trots att jag inte alls ville det. Nu kan jag ta ut svängarna riktigt ordentligt och behöver inte alls oroa mig för rynkade näsor som kräver att jag ska förklara och redigera det jag skrivit så att det ska passa ihop med den bild de har av den verkliga, offentliga jag.

Carl har skrivit i min gästbok. Det var trevligt. Jag har i och för sig tjatat på honom att göra det. Förmodligen hade jag en barnslig önskan om att visa alla att han finns på riktigt och inte är någon jag hittat på. Synd att jag inte får lägga ut en bild av honom för han är en riktig pudding (det hittar jag inte heller på). Han skrev att han inte hade något emot att jag skrev om mig själv men att han inte gillade att jag skrev om vårt privatliv. Han är en så pass stor del av mig och mitt privatliv så att det skulle inte bli mycket skrivet om jag inte kunde nämna honom eller något där han är inblandad. Moment 22 alltså. Jag hänger ut vårt privatliv ännu mer nu än tidigare men han är tydligen nöjd så länge privatlivet hängs ut anonymt. Och är han nöjd är jag nöjd.

Carl är faktiskt en riktig superpudding men det ska jag berätta mer om en annan dag…

Människor som varit tillsammans med sin partner väldigt lång tid tycks ofta betrakta partnern som en gammal vana. En gammal praktisk vana som är användbar i olika situationer. Den där speciella energin som man kan uppfatta mellan människor i ett par saknas totalt. Jag tycker att det är tråkigt att se det. Detta är något som jag tycker verkar särskilt vanligt bland 40-talister och äldre. Det är sällan man kan ana det där nästan lyriska som människor som fortfarande tycker mycket om sin partner får i blicken när de nämner partnern. Kan det bero på att äktenskapet i den äldre generationer handlade lika mycket om bekvämlighet som om kärlek? När sedan kärleken för länge sedan är slut fortsätter de att hålla ihop för att det är bekvämt och praktiskt?

Vi i den yngre generationen är så bortskämda med romantik och passion så att vi släpper vår partner när han/hon blir en praktisk vana för att leta efter någon annan som kan ge oss emotionell gratifikation. Dessutom är vi inte i samma behov av en praktisk partner som 30- och 40-talisterna. Man som kvinna klarar av att byta olja på bilen, sortera tvätt, borra upp en hylla och fålla gardiner etc, etc. Vi har lärt oss alla de sysslor som tidigare var uppdelade mellan könen… tja, nästan alla. Ingen regel utan undantag. Det finns till och med 80-talister som står helt handfallna inför de mest enkla bestyr.

Jag må vara sexistisk men jag tycker att det verkar som om karlarna i det fallet oftare är de som inte klarar av allt själv. Kvinnor har nog i större utsträckning varit tvungna att lära sig klara av alla hinder man stöter på i vardagen. Kanske beror det på att det är kvinnor som oftast blir de som tar hand om barnen efter en separation. Medan karln ånyo är singel och största delen av tiden också befriad från föräldraansvar så har han större möjlighet att hitta sig en ny partner som tar hand om honom så är situationen en annan för ensamma mamman. En ensamstående mor, däremot, har svårt att hinna med både hushåll, jobb, barn, socialt liv och raggning. Ensamstående mödrar är väl inte de som står högst i kurs hos ensamstående karlar heller.

När Carl och jag just blivit tillsammans varnade en av hans vänner honom för att fortsätta förhållandet. Enligt hans vän så var alla ensamstående mödrar enbart ute efter en välavlönad karl som skulle luras på pengar och jag var naturligtvis inget undantag. Jag hade förstås valt Carl när jag fått veta att han läste till läkare för jag planerade att få en stor del av den ekonomiska kakan när han så småningom får jobb. …jo, tjena….

Jag skulle tycka att det vore oerhört kränkande om man insåg att man inte var annat än en gammal vana som karln håller fast vid av praktiska skäl. Det betyder att man är i allra högsta grad utbytbar mot någon som kunde utföra samma arbete. Hellre skulle jag leva ensam än att prostituera mig på det viset.

Jag kom att tänka på detta när jag insåg att det bara var två av mina kollegor som inte talade om sina partners som om de vore en del av inredningen i hemmet utan personer som de verkligen tycker mycket om. 

Jag pratade med min mor i telefonen igår och medan vi pratade fick min far en stroke. Min mor såg det, sa att hon skulle ringa upp och kastade på luren. Det tog sex timmar innan hon ringde upp så jag var inte säker på om jag borde stanna kvar på jobbet eller om jag borde åka till sjukhuset. Hade jag åkt till sjukhuset hade det inte farit för min fars skull. Jag och min far kommer inte speciellt bra överens.

Många har ifrågasatt detta - hur kan man ogilla sin egen far? Varför ska man automatiskt tycka om någon för att man delar genetiskt material? Han är den oborstade, egocentriska typen som kräver uppassning av min mor. Han sätter sig vid bordet och hon ställer fram tallriken, han äter och lämnar bordet och hon tar bort talriken. Det är ta mig fan ett mirakel att han tuggar själv. Han dräller, stökar ner, kletar och kladdar och skitar ner och hon städar. Han går in med oljiga skor och skulle hon ifrågasätta detta försvarar han sig med att han ska ju ändå ut igen så småningom så det är inte lönt att ta av dem. Minsta motstånds-lag gäller för min far. Kan han undvika ansträngning så gör han det och han har inte minsta lilla dåligt samvete ifall det betyder det omak för någon annan. Jag gillar inte den typen av människor och att min far är precis den typen betyder inte att han skulle vara undantagen min avsky. Jag har aldrig ens kallat honom “pappa” utan vid förnamn så länge jag kan minnas.

Vissa säger att jag kommer att ångra mig när han dör. Varför skulle jag göra det? Har han inte varit samma person efter han dött? Min mor kan inte heller förstå detta men hon har accepterat det. En gång för en massa år sedan sa hon att jag skulle visa tacksamhet mot honom för de gånger jag fått ekonomisk hjälp av mina föräldrar så är det ur hans ficka pengarna kommit. Jag tror att hon insåg hur korkat sagt det var i samma veva som hon sa det. Jag är inte till salu, min respekt eller kärlek kan inte heller köpas för pengar. Jag har aldrig bett honom om ett öre och det skulle aldrig falla mig in att göra det heller. De gånger jag bett om att få låna pengar är det min mor jag gått till och ärligt talat så tvivlar jag på att någon större del av pengarna kommer ur hans ficka för hon tjänar betydligt mer än han gör.

Stroken var inte så allvarlig. Han hade två proppar i hjärnan och förlorade talet, lite av rörelseförmågan och synen på ena sidan. Talet och de mesta av rörelseförmågan är redan tillbaka men pga. synen kommer han förmodligen att förlora körkortet. Det rör till sig med barnpassning den närmaste tiden eftersom både jag och min mor jobbar nätter. Men det går ju alltid ordna med lite ledighet och ledighet börjar jag vara i stort behov av.

Helt apropå ingenting kom jag idag att tänka på en sak. En sak som jag inte alls kan förstå, som jag finner oerhört orättvis och korkad och som irriterar mig mer än måttligt. När man får barn har man rätt att få 360 dagar ledigt med betalning. Det kallas föräldrapenning. Om man skulle få vissa krämpor under graviditeten (foglossningar och sånt) som är så besvärliga att man inte längre klarar av sitt arbete så är det inte säkert att man blir sjukskriven. Nej, för graviditet är ingen sjukdom, får man veta. Sextio dagar innan beräknad nedkomst får man dock ta ledigt men de dagarna dras då från de 360 dagarna man har föräldrapenning. Föräldrapenning får man egentligen för att vara hemma och ta hand om sitt barn men många tvingas alltså ta ut dem redan innan de blivit föräldrar för att vara hemma och ta hand om sig själv. Vart är logiken i det?!

I rättvisans (och jämlikhetens) namn borde då samma praxis tillämpas på all form av betald ledighet. Semester, till exempel, är till för att man ska hinna ägna sig åt diverse fritidssysslor. Vad är då fritidssysslor? Sport, renovering av bostad, bilande kors och tvärs, fest är populära aktiviteter under semestertider. Det finns risker med samtliga av dessa aktiviteter. Låt säga att man spelar fotboll en helt vanlig torsdagskväll efter jobbet och drar på sig en sträckning eller stukar foten. Då borde man alltså inte ha rätt att vara sjukskriven utan klarar man inte av att jobba så får man nalla av semesterdagarna. För varför ska man ha rätt att vara sjukskriven? Idrottande är ingen sjukdom.

Nu är det inte så, snarare tvärt om. Om jag klättrar upp på en stege för att måla om huset under semestern och missar en pinne på vägen ner så att jag faller och slår mig halvt fördärvad får jag sjukskriva mig och sparar således semesterdagarna. Detta för att semestern är en betald ledighet som är avsatt för fritidssysslor och avkoppling, inte för att kurera sjukdomar och skador oavsett om jag dragit på mig dessa under semestern, på fritiden eller på jobbet.

Samma sak med a-kassa. Blir jag sjuk under tiden jag stämplar så ska jag sjukskriva mig för att man ska bara stämpla de dagar man är fullt arbetsför. Sjukskriver jag mig sparar jag mina begränsade a-kassedagar. Borde det då inte vara så att föräldrapenningen ska betalas ut till den som är fullt arbetsför och man ska vara sjukskriven när man är fysiskt oförmögen att arbeta? Det gäller för alla andra i alla andra sammanhang men inte för gravida när det gäller föräldrapenning.

Vad kan då detta bero på? Det är uteslutande kvinnor som blir gravida… man behöver inte vara professor för att räkna ut att det hade sett annorlunda ut om de som har förmågan att stå och urinera också hade förmågan att bli gravida.

Slog upp morgontidningen vid frukostbordet och vad skådade mitt nyvakna öga om inte Barbie. Jag vet inte vilken gång i ordningen det är hon florerar i lokaltidningen men uppenbart är att hon uppskattar att synas i pressen. Artikeln denna gång handlade om de cyanidhaltiga utsläppen i Håla och huruvida de var hälsovådliga eller ej. Babrie säger i artikeln att hon litar helt och fullt på att utsläppen är ofarliga eftersom företaget som orsakar utsläppen försäkrar att de är ofarliga. En representant från företaget har också uttalat sig i artikeln och jag citerar; “helt ofarligt, som cigarettrök ungefär”. Det låter betryggande för cigarettrök är ju en gammal välkänd hälsokur. Begåvningsreserven i Håla kan känna sig fullkomligt trygga.

En gång i tiden, på sextiotalet tror jag det var, ansågs DDT vara helt ofarligt. För att bevisa detta för skeptikerna besprutade man ett antal barn med DDT. Barnen mådde alldeles utmärkt efteråt… ett tag. Sedan blev de sjuka och dog.

I morgon jobbar jag från 06.30 till 22.30. I övermorgon jobbar jag från 14.30 till 07.30 dagen efter… på tal om att bli sjuk och dö. Det är lite tungt att jobba sju dagar i sträck och inte blir det bättre av att man jobbar 16 timmars-skift två av dessa dagar. Tack vare de två dubbelskiften kan jag vara ledig nio dagar sedan så det är värt det. Carl kommer hit på långfredagen och stannar en vecka och jag är ledig hela den tiden så det är definitivt värt det

20:de mars…30 minus en månad. Om exakt en månad är jag kärring. Åldersångest! Var enda vår brukar någon slags åldersångest smyga sig på varpå jag gör något helt galet i ett desperat försök att hålla mig ung. Våren -97 gjorde jag ett fullkomligt spektakel av mig plus att jag höll på att dräpa mig. Jag klippte mig buskort, piercade tungan och köpte rollerblades. Med en svullen tunga, stor och hård som en pingpongboll kunde jag inte äta på två veckor, bara dregla… och lida. Jag försökte ta ut staven men de hade skruvat fast den så hårt så jag kunde inte göra annat än att fortsätta dregla och lida. Senare höll rullskridskorna på att bli min död. Min stolthet stod i motsatt proportion till mitt vett varpå jag utan skydd begav mig ut på vägen. Stoltheten fick sig dock en och annan törn när jag vilt sprattlande gjorde mitt bästa för att hålla mig upprätt. Knäna fick sig fler törnar än så när jag inte lyckades. Varför hade ingen talat om att det inte går att bromsa med de där prylarna?!

Vårdagjämning är det också. Det är en ganska speciell tid. Det är skitiga bilars tid, sandiga golvens tid, dyngsura ungars tid. Allt är blött och skitigt, jag hinner inte ställa undan dammsugaren innan den måste fram igen och strax efter man bäddat rent har man lika fullt förbannat sand i sängen. Det kanske är mer än åldersångest som får mig att flippa ur på våren.

Förbannade Alxnet! När jag skaffade gästböcker där en gång för ett par år sedan var det helt gratis och man kunde ändra gästboken hur mycket som helst. Nu har de dragit in på finesserna i gratisversionen och kräver att man ska betala 200:- per år om man vill ha tillbaka dem. Insåg igår att fonten är en aning liten men det går ju inte att ändra längre. Är det någon som har något bra tips på en gratis gästbok där layouten går att ändra utan en massa reklam så skriv en rad.