Surfade runt bland dagböcker på nätet idag igen. Hittade en graviditetsdagbok som skrivs av en tjej som blivit gravid efter att ha försökt i drygt fyra år och nu beräknas föda inom några veckor.

Är så avundsjuk på de som är lyckligt gravida. Mina graviditeter var inga höjdarupplevelser direkt. Första gången kastade jag ut Grinchen när jag var i 15:de veckan efter att han till sist gett sig på mig fysiskt. Resten av graviditeten var ett enda stressmoment för jag oroade mig för på vilket sätt han skulle försöka manipulera in sig i mitt liv igen. Han och Klanen hade hotat med både det ena och den andra, bland annat att han skulle ta barnet ifrån mig.

Andra graviditeten var det också svårt att njuta av. Annika var fyra månader när jag blev gravid och krävde en hel del uppmärksamhet. Dessutom grubblade jag över om jag verkligen hade hittat rätt karl nu. Hade katastrofen med den förra i färskt minne…

Hur blev det då? Jo, Grinchen trodde att han skulle kunna manipulera sig in igen om han betedde sig som om det aldrig blivit slut mellan oss - dök helt ogenerat upp oanmäld vilken tid som helst och bara klampade in och satte i soffan och glodde på TV som om han fortfarande bodde där, ovälkomna försök till närmanden och annat. Jag klargjorde att jag inte fann mig i det och då vägrade han fortsätta träffa Annika. Det tog två och ett halvt år innan han träffade henne frivilligt igen och sedan dess har det varit väldigt sporadiskt, en eller ett par gånger per år.

Den andra visade sig inte heller vara den rätte, vi gick skilda vägar efter drygt tre år, men han var betydligt lättare att ha göra med än den förste. Inga lögner, inget baktalade bland gemensamma vänner, inga hot. Under åren hade vi blivit mer som syskon så allt gick väldigt vänskapligt till… tills alldeles nyligt då han träffade sin senaste tjej men jag är inte dummare än att jag fattar att de nya fräscha idéerna inte kommer från honom ursprungligen.

Nu då? Jo, jag är för första gången helt säker på att jag hittat den rätte, jag har fast jobb med tillfredsställande inkomst, barnen är så stora att de inte konstant kräver min fulla uppmärksamhet så jag har tid. Nu skulle jag kunna njuta av en graviditet! Problemet är att den rätte är en fattig student som varken har tid eller ekonomiska möjligheter att se det lika positivt som jag skulle göra. Innan han har kommit dit han vill med sitt liv är jag äldre - kanske betydligt äldre än vad som är lämpligt att vara om man funderar på att skaffa barn.

Jag har kollat runt i andras dagböcker på nätet och upptäckt att mitt sätt att skriva skiljer sig rätt markant från många andra tjejers. “Medeldagboksskrivaren” har en ganska gullig framtoning, skriver mycket dämpat och undviker att skriva om personer eller företeelser i allt för negativa ordalag. Jag, däremot, är inte gullig på några sätt och jag tvekar inte att spy galla över det jag ogillar. Jag kan förstå att det sticker i ögonen på vissa för den gängse uppfattningen är ofta att man är opassande om man inte är stöpt i samma form som alla andra. Eftersom jag inte är det och inte ens försöker efterapa de som är det måste jag uppfattas som en ovanligt motbjudande person för många. Men varför ska jag försöka framställa mig som en gullig och pluttig tjej när det inte överensstämmer det minsta med sanningen? Varför ska jag bara skriva snälla saker och låtsas som om jag tycker om allt och alla därmed hyckla med att jag tycker genuint illa om vissa saker? Jag skulle kunna skriva oerhört positivt om vissa men Carl skulle tycka att det var pinsamt om jag beskrev vad jag känner för honom här därför har han en alldeles egen sida där jag skriver sådant… som ingen annan kan se. Så alltså; anledningen till att jag inte skriver snälla saker på ett gulligt sätt är att jag är ful och elak och inte det minsta intresserad av att framstå som annat än vad jag är.

Enligt ett gammalt talesätt går tiden snabbare om man har roligt. Detta är mycket intressant. Där jag jobbar ligger medelåldern på 52 år, om jag inte missminner mig, och jag hör ofta mina kollegor säga att tiden går snabbare när man blir äldre. Detta måste då betyda att man har roligare ju äldre man blir. Hmm… tål att tänkas på.

Det har ryktats på jobbet om att några vill införa självstyrande grupper, dvs. avskaffa chefen. Några är emot detta och chefen är en av dem. Han går visserligen i pension snart så han lär inte beröras av det i så fall men han tyckte att det lät befängt. Jag kan inte heller förstå vad vitsen med det skulle vara. Det skulle betyda att varje skift, förutom sitt vanliga jobb, måste sköta chefens jobb - alltså 50% mer jobb per person. Jag anar att en del tror att chefen inte gör mycket mer än att skriva på stämpelkorten två gånger per månad och ordna ersättare vid behov men efter att ha jobbat som chef i en månad vet jag att det är betydligt mer jobb än så. Det är mer regel än undantag att jag måste jobba över för att hinna med allt. Nu är jag visserligen partisk eftersom jag har möjlighet att få chefens jobb men även om det inte vore så skulle jag vara emot självstyrande grupper.

Jag tror inte heller att det är praktiskt genomförbart för många skulle inte klara av att göra det jobb som chefen gör. Det krävs en del datavana och matematikkunskaper för att kunna justera kurvorna i programmen t ex och jag kan nästan garantera att instrumenten skulle vara oanvändbara inom ett några veckor av självstyre om fel person försöker sig på att justera kurvor. Dessutom måste man springa en hel del mellan avdelningarna och hur ska man kunna det när man också har ett passjobb som innebär att man inte får lämna den avdelning man är på? Nä, jag tror inte på det där men än så länge är det bara två som varit för projektet.

För en tid sedan gick Ken och Barbie ut i tidningen och skrävlade om hur mycket bättre uppväxt deras dotter skulle få det, eftersom de bor i Håla, jämfört med barn som växer upp i lägenhet i stan. Det uttalandet irriterade mig en hel del speciellt då Ken själv inte hade några betänkligheter när han utan att blinka lämnade barnen i lägenhet och flyttade från dem för att bilda ny familj i Håla. Att han överhuvudtaget hade barn sedan tidigare andades han inget om i artikeln heller.
Artikeln>>

Folkhälsoinstitutet har nu kommit fram till att barn i glesbyggd mår sämre både psykiskt och fysiskt än barn som växer upp i städer så det verkar inte bättre än att Ken än en gång har gått på en nit. Nackdelarna för barn i glesbyggd:

- större risk för att dö i en olycka.
- större risk för trafikolyckor.
- större risk för psykisk ohälsa.
- mindre skatte- och elevunderlag och därmed mindre resurser på dagis och i skola.
- måste troligen flytta till utbildning och arbete.
- litet utbud av nöjen för ungdomar.
- vanligare att unga dricker hembränt.
- vanligare att unga dricker sig fulla.
Källor: SCB, Glesbygdsverket, Stockholms läns landsting, Malmö kommun, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaforskning, TCO.

Eftersom att jag spenderar en icke oansenlig tid vid datorn och läser kvällstidningarna mer än en gång per dag har jag inte kunnat undgå att lägga märke till att vissa personer florerar i de så kallade nyhetstidningarna mer frekvent än normala sk. kändisar. Detta är för mig ett mysterium eftersom det som skrivs om dessa “vissa” saknar all form av nyhetsvärde och/eller skvallervärde. Sällan framkommer något sensationellt, nytt, häpnadsväckande eller intressant i de artiklar där dessa “vissa” intervjuas.

En av dessa människor som alltmer väcker min irritation genom att ständigt vädra sina vardagsbekymmer i pressen är Kicki Danielsson. Man kan fråga sig om hon betalar media för att skriva om henne. Det senaste året har hon lyckats skapa stora rubriker på petitesser som inträffat i hennes liv. Visserligen har hon erkänt sitt alkoholmissbruk - men hon är knappast unik för att hon är ett fyllo, hon har talat ut om sin dotters livshotande hjärtsjukdom - som visade sig vara en liten medfödd defekt som åtgärdats för 15 år sedan och hon har talat ut om sin skilsmässa - som också är en flera år gammal historia men förutom dessa någorlunda stora men icke desto mindre inaktuella händelser så lyckas hon skapa rubriker på allt. Skulle hon slå lilltån i tröskeln skulle det stå i aftonbladets löpsedlar dagen efter. Nu har hon uttalats sig om att hon vill bli Sveriges svar på Oprah. Föredettingen Kicki Danielsson anser att hon skulle vara särskilt lämpad för detta eftersom hon själv haft det så exceptionellt svårt i livet. Den pinsamma människan har till och med kontaktat Sveriges television och lagt fram sitt förslag.

En annan av dessa medieohyror är Carola. Varannan rubrik handlar om Carolas nya sexiga look, hur Carola knullar runt bland Sveriges kändiselit, hur fri och sexig hon känner sig efter att hon blivit av med Runar och varannan handlar om vilket mönstermamma hon är, hur superkristen hon är, hur ofantligt hög moral hon har. Kan människan bestämma sig - ska hon vara madonna eller hora?! I hennes tafatta försök att vara både och - dessutom samtidigt, framstår hon som en desperat, tonåring med identitetsstörningar. Till råga på allt har människan mage att kritisera hur homosexuella lever. Hon bör ta en ordentlig titt i spegeln och ordna upp det kaos hon har där innan hon moraliserar över andras liv.

Patetiska varelser.

Idag är det tre år sedan Carl och jag bråkade för första gången… och på så sätt blev medvetna om varandras existens. Det var också första gången jag bjöd hem honom och första gången han vägrade dyka upp. Första gången han förolämpade min intelligens, första gången han höll mig vaken när jag borde ha sovit, första gången….*nostalgisk*

Alla som hade bostadsbidrag 2000 kan de senaste dagarna ha fått en otrevlig överraskning. Jag fick det och likaså en kollega på jobbet. Försäkringskassan har kommit fram till att de har betalat ut för mycket till mig och vill ha tillbaka drygt 2000:-. Det är i och för sig inte så mycket, en bekant fick betala tillbaka 14 000:- för några år sedan.

På tal om pengar och försäkringskassan, Ken ska betala mer i underhåll än tidigare från och med januari. Detta fick jag (och Ken också) besked om före jul och en påminnelse i januari. Tydligen har Ken “glömt” detta så han sätter in samma summa som tidigare på kontot. Ids jag ringa honom och tjafsa om det? Näää! Jag väntar till i sommar istället. Om han tänker ha barnen någon längre sammanhängande period så ska han egentligen ha ersättning av mig för de dagarna så då får han det han ska ha minus det han inte betalat i underhåll. Det blir säkert ett jäkla liv på herrskapet Ex då men den dagen den sorgen.

Carl har varit här första veckan av fyra nu. Helger jobbar han i Umeå men på veckorna är han här. Det är trevligt! Det hade kanske varit trevligare om han ansett att han skulle ha varit mer delaktig i hushållsarbetet men… hmm.. tja, ni vet hur det är. Det är inte första gången jag delar bostad med någon som har en annan uppfattning än jag om vad som behöver göras, när det bör göras och vem som ska utföra jobbet. När jag tvättar hans kläder, ordnar middag till honom etc. kan jag alltid trösta mig med att han är väldigt snygg i alla fall, till skillnad från de andra jag delat bostad med

Efter att ha legat för döden på grund av den oerhört plågsamma och elakartade förkylningen i nästan två hela dygn ser jag nu ljuset i tunneln. Ett svagt hopp om att jag kommer att överleva har tänts och jag har bestämt mig för att jag ska kämpa tills jag är fullt återställd… vilket jag förmodligen är imorgon (och jag är inte alls sjåpig!).

Fick erfara nackdelar med att ha liten bil och kupévärmaren på när det snöat en hel natt. När jag kom ut på parkeringen igår var min lilla och i det närmaste runda Yaris en igloo. Totalt nedisad och dessutom hade det bildats grova istappar mellan bilen och marken så den var fastfrusen på parkeringen. Jag hackade bort så pass mycket is så att barnen och jag fick upp dörrarna sedan åkte vi iväg. Eftersom det var dåligt plogat, mycket spårigt och bitvis ett par decimeter snö på vägen (vilket är nästan lika högt som bilens minihjul) fick igloobilen ett eget liv och studsade okontrollerbart mellan väghalvorna som en skenande och nedisat pingpongboll. Vi tog oss dit vi skulle i alla fall - till mina exsvärföräldrar på middag - och hem igen med livet i behåll.

En fruktansvärd förkylning har slagit ner på mitt ansikte med sina snoriga klor. När det gäller att vara sjuk är jag mycket maskulin - jag LIDER och detta mer än någon annan någonsin har lidit. Barnen har också varit förkylda och stannat hemma från skolan för detta men de har bara haft hosta och mått bra i övrigt. Jag försökte fortsätta jobba som vanligt men när jag blev i det närmaste döv, utan röst och började bli andfådd vid minsta ansträngning (t ex när jag pratar) mm så gav jag upp och åkte hem från jobbet igår. På måndag tänker jag vara tillbaka på jobbet.

Imorgon ska jag och barnen hälsa på farmor och farfar - man ska ju dela med sig av det man har och i det här fallet är det förkylning vi har ett överskott av Nä, allvarligt talat så ska vi hälsa på dem för att Tommy fyller år på måndag och barnen har bara barnkalas numera istället för både barnkalas och vuxenkalas (för mor- och farföräldrar och andra vuxna) som de hade förr.