Jag är rätt säker på att jag har skrivit om detta tidigare men just nu kan jag inte hitta det inlägget. Jag blir irriterad när jag får komplimanger för mitt utseende. Jag har alltid trott att min irritation beror på

• att de säger saker de inte menar i syfte att vara snälla. Jag vet att jag inte är något fotomodellsämne så varför dra en “vit lögn” och säga att jag är snygg eller vacker då även jag har sett mig själv i en spegel och vet hur man ska se ut enligt normen? Jag tycker det känns lika korkat som att säga till en skallig person att de har tjockt hår. Det må vara positivt i de flestas ögon att att ha tjockt hår men vill man ge en komplimang till någon som är skallig så bör man komma på något mer trovärdigt att säga.
• att de säger så i hopp om att smörja mig så att jag ger dem något de vill ha som t.ex vänskap, lojalitet, sex etc. Blir irriterad när de tror att jag säljer mig för sådant billigt smicker… som dessutom är lögn.
• att de tror att jag är så blåst att jag nöjer mig med att vara snygg. Jag vet inte vad min uppgift här i livet är men inte fan är det att vara någon typ av prydnad, som någon jävla tulpan i en vas, så snygg, vacker, söt eller liknande är inte den första komplimang jag vill ha. Jag vill först och främst bedömas och eventuellt berömmas för min personlighet, mitt intellekt etc. Komplimanger för utseende kommer långt, långt ner på listan över de komplimanger jag vill ha.

Men jag hade nog fel. Det är något annat med komplimanger för utseendet som stör mig. Jag pratade med en kille på nätet och han hade fått för sig att jag var en slimmad, blond donna. Det första han gör är att berömma mig för mitt utseende. Jag låtsades inte om det utan pratade om annat. Han återgick hela tiden till mitt utseende och ville diskutera det och flirtade. Men allvarligt, även om jag hade varit skitsnygg hur kul är det att diskutera sitt utseende? Och hur gör man egentligen det?

Han: Vikken snygging du är då!

Jag: Jo, jag vet.

Han: Hur är det att vara en sådan liten kalaspingla då?

Jag: Jovars, det är ganska toppen.

… eller? Finns det kvinnor som hakar på ett sådant samtal och hur är det tänkt att man ska reagera? Förväntades jag skriva typ “Tycker du det? *s* hihi” eller något sådan?

Så vad kom jag fram till? Inte vet jag. Kanske blir jag irriterad på sådana komplimanger eftersom de egentligen inte kan leda till en konstruktiv dialog. Sådana komplimanger kan inte leda till någon dialog alls eftersom det är helvetes svårt att spinna vidare på ämnet. Dialogen kan liksom inte uppstå förrän man avvikit från ämnet och börjat prata om annat. Alltså är “Vikken snygging du är!” en idiotkommentar som inte leder någon vart och det kan vara just det som gör mig irriterad - han man inget vettigt att säga kanske man bör låta bli.

BRASK! Om den kommentaren ges för att poängtera att man är snyggare än vanligt, om man klipps sig, har på sig nya kläder eller på något annat sätt avviker från sitt normala utseende så kan jag tycka att komplimangen är på sin plats men absolut inte för att påpeka att någon rent allmänt har en snyggare exteriör än genomsnittet.

Jag var tvungen att småle när jag satt i bilen idag och hörde nyheterna från aftonbladet på Radio Rix. De rapporterade om den likkista som trillat ur en bil i en korsning. Det i sig är inget lustigt men nyhetsuppläsaren sa att kistan fick skador på locket men kroppen fick inga fysiska skador. OK…? Varför säga “fysiska skador”, räcker det inte med bara “skador”? Genom att säga “fysiska skador” så tycker jag att de lämnade en öppning för att kroppen eventuellt fick skador av annan art än fysiska. Psykiska kanske? Tror att det kan vara svårt att få skadestånd för psykiska skador som man fått efter sin död.

I nätupplagan av tidningen står att den avlidne inte kom till skada vilket jag tycker är en mer korrekt formulering av det hela.

Apropå att några hojknuttar vill starta ett parti och har ambitioner att ta sig in i riksdagen så kom jag att tänka på en av mina gamla käpphästar - kastrering. Detta nyskapade “Frihetspartiet” anser att man ska kastrera pedofiler och våldtäktsmän vilket jag håller med om helt och fullt. I övrigt hade de inte så mycket jag höll med om…

Man kan dra paralleller till trafikförseelser. Skulle jag framföra en bil på ett sådant sätt att jag bedöms vara en risk för mina medtrafikanter, dvs. om jag skadar eller dödar andra när jag kör min bil så blir jag av med körkortet. Jag får eventuellt fängelse beroende på hur grovt brottet är och troligt blir jag av med körkortet för gott eller under en begränsad tid. Indraget körkort är ett straff i sig men är också en preventiv åtgärd för att förhindra att jag beger mig ut i trafiken och skadar eller dödar fler människor. Om jag använder min sexdrift på ett sätt som skadar andra så som en pedofil eller våldtäktsman skadar så borde jag rimligtvis fråntas min sexdrift och förmåga att utöva sex. Eller hur?

Jag lade fram min åsikt på facebook och en manlig bekant protesterade. Han skrev

Hur gör vi med grovt sedlighetsbrott (prostitution) begånget av kvinnor då? korkar igen? Låt oss också peta ut ögonen på fluktare, skära av tungan på olagliga demonstranter och hugga högerarmen av nazister som sieg heil’ar….

Den skada som en demonstrant eller en nazist orsakar när han eller hon uttrycker sin åsikt verbalt tycker inte jag är i samma klass som den skada ett offer för en pedofil eller våldtäktsman lider. Inte heller tror jag att offren för en fluktare skulle på något vis vilja byta med ett pedofil- eller våldtäktsoffer. Att göra sådana liknelser blir absurt eftersom lidandet orsakat av det ena brottet inte är i paritet med det andra. Dessutom så har jag svårt att se att offret för en prostituerad är just den prostituerade och så vitt jag vet så är inte sexförsäljning olagligt i Sverige utan det är sexköpet som är det.

Vidare så är stympning inte något bra straff eftersom straffet inte går att upphäva om den dömde skulle visa sig vara oskyldig eller om straffet ska vara tidsbegränsat. En kemisk kastrering är däremot reversibel. Jag kan inte begripa varför kemisk kastration inte tillämpas. Vissa studier visar att de positiva effekterna är marginella för att många sexbrottlingar inte begår brottet primärt i syfte att tillfredställa sig själva utan för att förnedra, misshandla, dominera etc. och att den driften inte försvinner med sexdriften. Och en våldtäkt kan begås med andra redskap än ett könsorgan. Visst, men den typen av sexbrottslingar kan vi inte göra annat åt än att bura in så som vi nu gör med dömda sexbrottslingar men den andra klicken sexbrottslingar då? Den klicken som begår övergrepp för att de vill tillfredställa sina sexuella drifter? Om dessa kan stoppas med kemisk kastration så varför inte göra det? Behandlingen är inte dyr eller tidskrävande, jag tror det är en spruta var sjätte vecka eller liknande. Vad kostar inte varje återfall i sexbrottslighet samhället i form av både tid och pengar till de resurser som straff för förövare och hjälp till offer sedan ska ha? Och om det så bara är en handfull barn som slipper bli utsatta för övergrepp är det ändå inte värt det?

Nä, kan man inte framföra sitt könsorgan och sin libido på ett sätt som är säkert för andra så ska man fråntas rätten att fram föra det alls!

Jag har nyligt haft en andeupplevelse tror jag. Eller kanske var det en tomteupplevelse. En upplevelse var det i alla fall. Egentligen började det i början av januari då jag klev upp 6.30 för att åka till jobbet. En av katterna hoppade upp i sängen och var blöt på ryggen så som han brukar vara när han suttit så länge utanför dörren och väntat så han snöat över innan någon öppnar och släpper in honom. Ungarna hade jullov så ingen borde vara vaken den tiden så jag tyckte det var lite konstigt men tänkte att någon kanske just varit upp och pinkat och hört katten.

Sedan när vi gick ut så noterade jag att det var fotspår på bron och på marken och funderade på varför ungarna hade gått ut den tiden på morgonen. Det snöade ganska ordentligt så spåren var färska. När jag kom hem frågade jag ungarna vem av dem som varit ut och varför. De såg ut som frågetecken, ingen av dem hade varit vaken den tiden. Så jag frågade Carl om han visste något. Han sa att han också sett spåren men han trodde att det var spår efter katten som hade skuttat ut, så där som katter gör i djup snö, och sedan ändrat sig för att det var så mycket snö och vänt tillbaka och skuttat till dörren i samma spår. För spåren gick bara några meter innan de slutade tvärt.

Så vad var det som hände den morgonen? Antingen så satt katten utanför dörren hela natten och bestämde sig på morgonkvisten för att försöka bege sig ut i snön, skuttade en bit, ändrade sig, skuttade tillbaka till dörren, öppnade den, gick in och stängde dörren efter sig. Eller så flög någon förbi, en superhjälte eller något, såg katten i nöd vid dörren, landade på gården, gick fram till dörren, släppte in katten och flög vidare. Jag har inte bestämt mig för vilket som är mest sannolikt än.

I går skulle jag skjutsa Tommy till närmaste samhälle ett par mil härifrån så vi klev ut genom dörren och jag konstaterade att det kommit tre decimeter snö och att det behövde skottas. Vi pulsade genom det kalla, vita eländet till garaget och drog iväg. När jag kom hem var det skottat en smal gång från gårdsplanen fram till dörren och farstubron var skottad. När jag kommit in konstaterade jag att det kommit en hel del snö. Jaså? sa Carl och såg ut som det var något som överraskade honom. Såg du inte det när du var ute och skottade? frågade jag men han hade inte varit ute alls. Så vem fan är det som skottar och släpper in katten? Gårdstomten??

Jag hade fel i förrgår. Min kollega har inte alls två års kemistgymnasium utan ingen utbildning alls efter grundskolan. Det kan vara en förklaring till att hon är så snabb på att klanka ner på alla andras kompetens - och måste hävda sig då hon saknar all formell utbildning som de flesta andra har. Jag ifrågasätter inte hennes kompetens men jag ifrågasätter att hon ifrågasätter min.

Via facebook fick vi veta igår att Tom (Carls systers pojkvän) inhandlat en 50″ plasma-tv och beställt en ny dator till Judith (Carls syster) och att en Xbox 360 planeras att köpas snart. Tom hade skrivit det i sitt statusmeddelande. Carl blev lite purken. Judith och Tom lever på bidrag och har inte pengar i överflöd. Ändå shoppar de som det inte fanns någon morgondag. För ett par år sedan lånade de ca 13 000:- av Carl för att kunna åka på semester i Thailand. Tom kommer från Thailand så han passade förstås på att träffa släkten och presentera Judith för dem. Några pengar har inte Carl fått tillbaka och han har inte heller krävt att det ska återbetalas snabbt eftersom de har det inte så bra ekonomiskt. Men när han såg vad de lägger pengarna på så mulnade han. Jag kan nog också tycka att man betalar tillbaka sina skulder innan man handlar lyxprylar.

Jag går en kurs i excel på jobbet. Efter senaste lektionen så var jag och en kollega sist ut från datarummet vi håller till i. Medan vi tog på oss ytterkläder så pratade vi med läraren. Läraren frågar hur många som jobbar på labb, om vi blivit fler eller färre och om det blivit mer automatiserat eftersom vi blivit färre. Vi berättade att det blivit mindre automatiserat då en del av våra instrument går sönder och vi tvingas göra vissa analyser på gammal sätt och dessutom ansvarar vi för fler rum per anställd nu när vi är färre. Läraren frågade vad man behöver för utbildning och ändrade snabbt frågan och riktade den till mig. Vad har du för utbildning, frågade hon mig. Jag valde att svara på den ursprungliga frågan för det är mer relevant och sa att man ska ha slutfört naturvetenskaplig linje på gymnasiet för att kunna jobba på labbet. Min kollega fyllde snabbt i att det egentligen inte ger en tillräcklig kunskapsnivå för att korrekt utföra arbetet på vårt labb.

Denna kollega är av den gnälliga det-var-bättre-förr-typen vilket jag stör mig en del på. Jag sa att man lär sig det man behöver veta på jobbet men jag har förutom naturvetenskapligt gymnasium också läst på kemi på högskolenivå. Den gnälliga kollegan påpekade då snabbt att inte heller det var tillräckligt eftersom man behöver “den fysikaliska biten” också. Exakt vad hon menar med den fysikaliska biten vet jag inte men om man med det avser den fysikaliska kemin som utgör en av kemins fem huvudgrenar så var det precis det jag läste plus en del analytisk och oorganisk kemi. Biokemi och organisk kemi har jag inte alls läst men det är inte heller något som vi behöver på vårt labb.

Jag inflikade att det är vad jag läst på universitetet men kollegan tyckte ändå att det var nödvändigt att klargöra för mig att hon inte ansåg att mina kunskaper var tillräckliga. Man har inte tillräcklig förståelse för analyserna förrän man har 30-40 års erfarenhet av arbetet menade hon.

Själv började hon där efter att ha läst den tvååriga kemistlinjen på gymnasienivå som fanns förr. Hon har själv berättat så mycket de kunde på den tiden och hur duktiga de var till skillnad från dagens ungdomar som får jobb på labbet. Varför säger hon inte rakt ut vad hon menar - att hon och uteslutande hon är den enda av oss alla som har de kunskaper och praktiska färdigheter som behövs för att vara en tillräcklig laborant? Subba!

Igår på lunchen hamnade jag bredvid en servicekille från Uppsala som var på visit för att uppdatera ett av våra instrument på labb. Vansinnigt trevlig karl! Och underhållande. Han var den nördiga typen som inte är töntig utan uttrycker sig så där smygroligt utan att egentligen försöka vara kul. Han berättade att han har en enskild firma och håller på med ljussättning. Han flänger runt och fixar ljuset på teaterföreställningar och konserter bland annat… då han inte flänger runt och servar labbutrustning förstås. Då han jobbade på en spelning någonstans så träffade han en kille som samlade skivor av en viss typ. Vinylskivor med soundtrack från porrfilmer. Man kan samla på allt tydligen. Jag visste inte ens att musiken i porrfilmer gavs ut på skiva.

Jag har fyllt i skattedeklarationen för vårt företag och jag tror, ta mig bannat, att jag har fyllt i den rätt. Har jag gjort det så är det i så fall första gången i företagets historia som det skett. Vi brukar inte lyckas få in den i tid heller och förra året hotade skattemyndigheterna med skönstaxering. Förra året så slutade det med att en kvinna på skattemyndigheterna fyllde i blanketten åt mig med mig i telefonen för vi lyckades inte få det rätt. Vi har ett litet, företag som inte gör några konstigheter så deklarationen är simpel. Det ska in siffror i tre av rutorna på blanketten men det är lögn i helvetet att lyckas med det. Med skattekvinnan i luren så antecknade jag vilka siffror som ska in i vilken ruta, de är ju numrerade på blanketten, och sedan skrev jag i klartext i vår bokföring (som är en excelbok med ett blad för varje år) vilka siffror som ska in i vilken ruta så jag har bara gjort som skattekvinnan gjorde förra gången vilket ju borde bli rätt. Eller? Ska någon misslyckas med det nu så är det väl vi… I alla fall kommer den in i tid, slutdatum 12 februari, så vi slipper en onödig straffavgift på 1500-2000 för att vi är sena i alla fall.

Annika fyller 17 år idag… men hon är ju i Skåne så hon firas inte förrän hon kommer hem på sportlovet.

Exakt så började mitt allra första blogginlägg för tio år sedan men då stod det förstås “Annika fyller 7 år idag“. Så det är också bloggens födelsedag. På den tiden kallade man det dagbok på nätet, nätdagbok eller liknande. Blogg var ett ord jag aldrig hört då men kontentan är densamma. Tio år som bloggare…

Grattis på oss!